Havet och stranden är fritidslandskapets mest eftertraktade plats. Idag en eftertraktad lyx. Men i Halmstad byggdes en gång en tältstad som skulle ge arbetarna tillgång till havet. Och i Benidorm uppfanns frukostbuffén och tanken att paradiset skulle vara tillgängligt för proletariatet.

Invid det idag tjusiga bad- och konferenshotellet i Tylösand ligger fortfarande de små stugorna som när de byggdes kallades ”tältstaden”. Det var en semesterby som från början byggdes av små masonithus som när säsongen var slut kunde fällas ner och täckas över med presenningar.

I en av stugorna – 6 gånger 4 meter stor – hälsar jag på den pensionerade mattläggaren och hans hustru. De har Grindslanten på väggen och de kommer från de småländska skogarna. Inne i Halmstad skapades under samma tid enkla semesterbostäder i kvarteren Måsen, Knipan och Svanen. Dessa stugor och badhytter byggdes och ägdes vanligen av Halmstadbor från arbetarstadsdelarna på Öster. Men flera av dem byggdes också av smålänningar. Östra Stranden i Halmstad kallades för ”smålandsbaden” i folkmun.

Badhytter och tältstäder som skapades som tillfälliga sommarkvarter för en rationell industrisemester. Billigt och tillgängligt för alla. En bit upp längs kusten i Frösakull byggde Bruno Mathsson sin version av detta enkla. En smakfull närmast exklusiv enkelhet, förvisso korrugerad plast och stålpinnar nedslagna i sanden men också en träpanel av sydamerikansk fura – parana pine. Drömmen om det enkla är stark och annekteras gärna av de som har lyxen att välja det men också att välja bort det. Tillgången till havet har idag till stora delar blivit en angelägenhet för just dem.

Ett exempel där utvecklingen, till skillnad från i Halmstad, fortsatt gå i folklig riktning är den spanska turistorten Benidorm.  ”Benidorm byggdes på 1950-talet som en turistort för arbetarklassen och den stora massan i Europa”, säger Roc Gregory, som blev turistchef mitt i den största boomen 1967, när vi träffas i Benidorms stadshus.

Idag reser 5 miljoner människor årligen till Benidorm. Bara London och Paris har fler hotell, ingen av dem har fler hotellnätter. Hotellens genomsnittliga beläggning över året är över 60 procent, med uppemot 100 under högsäsongen på sommarhalvåret. Benidorm har varit Europas största soldestination i över 25 år.

När arbetarna i Spanien efter världskrigen fick sina första betalda semesterveckor ville de ha solsäkra alternativ. Noblessen fortsatte åka till San Sebastian, Santander, där det kunde regna i veckor. De hade väl råd med det. De flesta andra började åka till sydkusten.

Den spanska moderna, industriella, turismen i Benidorm börjar hos arbetarna i Madrid på 1950-talet. Bussen från Alicante till Benidorm är fortfarande full av det spanjorerna kallar los abuelitos, tanter och farbröder, från Madrid.

”Benidorm är en manifestation om att paradiset, med vissa undantag, är på riktigt och dessutom tillgängligt för proletariatet”, skriver sociologen José Miguel Iribas, som i tio års tid på 1980-talet arbetade med Benidorm och dess stadsutveckling.

Den billighet som finns här, och som många misstar som resultatet av att de som åker hit är de som inte har råd att åka till Thailand eller andra mer exotiska platser, var redan från början ett medvetet val. Det billigas kvalitet. ”Populära saker måste ha populära priser”, som Roc Gregory säger och exemplifierar tankesättet med hotellbufféns genombrott i Benidorm. Det började som en konkurrens mellan hotellen.

Det började som ett sätt att sänka kostnaderna, några hotell kunde gå samman och köpa massor av mat, som de sedan erbjöd enligt mottot ”ät hur mycket du vill”. Men sedan blev själva det obegränsade en kvalitet i sig.
– Det billigaste blev också det efterfrågade, det billigaste blev det bästa.

Det var på 1950-talet som linjerna för Benidorm drogs upp. 1956 ritades den stadsplan som fortfarande gäller. Den hämtade sin kvartersstorlek och sina kvartersformer från Barcelona, en klassisk lättorienterad rutnätsstad, men husen på tomterna skulle bli något helt annat.

Planen kanaliserades via den karismatiske borgmästaren advokaten Pedro Zaragoza. Formeln som han formulerade löd: bygg mycket så blir det billigt, och bygg tätt så får många plats på liten yta, och bygg högt så ser alla havet. Här finns också ett eko av den hygieniska svenska folkhemsmodellen med mycket ljus.

Redan 1963 formulerades den enda styrande regeln för det annars fria höghusbyggandet: för varje 3 kubikmeter volym hus man bygger måste man lämna en kvadratmeter fri mark runt huset. Marken runt huset blir på så sätt större ju högre husen är. Husen måste dessutom stå minst 14 meter ifrån varandra. Det som för en betraktare kan uppfattas som en sorts exploateringens vansinne, kapitalismens gröna ljus, är alltså en delvis mycket precist planerad och eftersträvad stad.

Och det arkitektoniska resultatet är på alla sätt häpnadsväckande. Benidorm är en freakshow av arkitektur. Här finns allt från mastodontdystra öststatsblock som börjat falla sönder till sådant som Torre Benidorm, som skulle vara ett mästerverk var det än stod. Men det är något med mängden. Tar de inte i lite? Och ganska många hus är i ärlighetens namn anskrämliga. Men vem bryr sig om husen. Det är tätheten som är det viktiga. Det som ger tillgängligheten, allas möjlighet att komma nära havet, som är så långt från strandskydd du kan komma. Tätheten i Bendirom är tre gånger större än i Mexico City, Benidorm är Spaniens i särklass mest effektiva massturism-maskin. Men en maskin med ett hjärta. ”Spanien skapade ett monster och ser ut att njuta av det”, skriver arkitekten Winy Maas i boken Costa Iberica – Upbeat to the leisure city, en hyllning till solkustens hedonism.

Det var just så här de ville ha det, menar Roc Gregory. Inspirationen kom från Nordamerika, Chicago och kanske också från Rio de Janeiro. Av Spaniens 200 skyskrapor, hus som är högre än 75 meter, finns 132 i Benidorm. Stadsarkitekten Camaras säger att det handlar om att respektera naturen, inte förstöra den.

– Folk tror att man är snäll mot miljön om man bygger lågt, det är helt tvärtom, säger han. Med sin höga koncentration av hus kan de låta naturen förbli orörd också utanför stadsgränsen.

På 1950-talet upptäckte också de stora nya charterbolagen Benidorm. De började flyga folk från England på lördagarna i avlagda Junkers från kriget. Planen landade i Valencia och sedan togs pionjärturisterna hit med buss. Intill dem på vägarna kom Madridborna på sina vespor och i små bilar med sin första månads betalda semester. Solsäkrad och i många fall kommenderad av husläkaren.

1966 fanns det 30 hotell i Benidorm. 1967 öppnade flygplatsen i Alicante. Två år senare var hotellen 90. Winy Maas skriver om Benidorm att ”Privatliv tycks inte vara en stor sak i Benidorm. Staplade, endera på höjden i tornen eller på längden på stranden, så tycks folk inte ha något emot sällskap på nära håll”.

På Vic’s pub på Calle Gerona kan man läsa skämt om slavar på väggen. Lisa och hennes polare stormar in med likadana möhippetröjor med texten ”1 hen, 18 chicks and no cocks”. De dricker ”jugs of sangria” för 6 euro med sugrör med små plastkukar på. De hör till en av Benidorms stora målgrupper; unga framför allt engelska ungdomar. Alla karaktärer du sett i vilken Mike Leigh- eller Ken Loach-film som helst är här på semester. José Miguel Iribas citerar den franske sociologen Henry Lefebvre och säger att Benidorm är ”slavens hårt förtjänade nöje”.

En man i full Scooby Doo-mundering går förbi. ”Benidorm är Coca Cola på literflaska”, har Iribas sagt. Det är en industriell produkt som har en extremt välbalaserad relation mellan pris och kvalitet, alla känner till den så ingen blir besviken, den fungerar på alla åldrar och sociala grupper, och den kan kombineras med i stort sett alla andra drycker. Från Chivas regal till billigt gin. ”En produkt otvivelaktigt ämnad för succé”.