Gezelius var en verbalt välfor­mulerad arkitekt. Jag var efter hans tid som professor i husbygg­nad på Chalmers på 1980­talet med om att tillsammans med Åsa Walldén publicera en lång intervju med honom i boken Jan Gezelius 1989. Det är ett vindlande associativt samtal om allt från skolans uppgift att utveckla hela människan till värdet av förebilder att beundra. Han berättar om handledningen vid ritbordet, om hur man håller pennan, om de friare övningarna, som att börja ett jordhusprojekt med att sätta potatis, om att kunna beskriva ett hus man står inför, ner till att se varifrån kalkstenen kommer, om vikten av att läsa poesi. Och om dag­hemstomter och ”en lekredskapsindustri som ville förvandla barnens lekplatser till hindergårdar för livsrekryter”. Och trähu­sen som konstruktivt ska ge ”en naiv idé om sig själva”.

Ett begrepp som till sist kommer upp är en ”frihetlig tradi­tion”. Gezelius hade själv använt det i en aldrig publicerad artikel till försvar för Hidemark och Månssons vinnande förslag i tävlingen om Vasamuseet 1986–87, där han satt i juryn. Han räknar upp arkitekter som bröderna Ahlsén, Anshelm, Asmus­ sen, Erskine, Gunnar Mattsson och Hidemark och Månsson som bärare av denna tradition. Och Gezelius skriver, i en besvärjelse mot 80­-talets postmodernism: ”Det är viktigt att denna frihetliga och bygg­-glada ådra, denna ’poesi i sak till skillnad från poesi blott i ord’ hålls levande som ett alternativ till de skyar av ismer som just nu yr oss som sand i ögonen”.

I intervjun försöker vi få honom att utveckla begreppet frihetlig tradition. Det är inte detsamma som gotiskt kontra klassiskt betraktelsesätt, säger han. Det fria kan också finnas i en klassisk anda. Renässansen i Florens ville klarhet, ekonomi, elegans. Den ville också en balans mellan det apolloniska och det dionysiska, en ”svävning över passarens diktamen” enligt en dikt av Hjalmar Gullberg som han citerar. Men frihetlig har också ”en farligare anarkistisk underton”, slutar Gezelius. Det anarkistiska är utopiskt, det kräver den största självdisciplin. ”Men det måste finnas en dröm om någonting för att man ska våga lyfta ur lagbundenheten.”

Kenneth Frampton lanserade nästan samtidigt begreppet ”kritisk regionalism”. Det finns påfallande många likheter mel­lan frihetlig tradition och kritisk regionalism. Båda söker en förankring i en plats och en lokal kultur, ”att förklara landskapet för landskapet självt genom att bebygga det” som Gezelius ut­ tryckt det. Båda intresserar sig också för det handfast byggda och arkitekturens tektoniska och taktila kvalitet, det ”bygg­-glada” om man så vill. Och båda formuleras i en uttalad kritik mot storsamhällets strömlinjeform.

Frampton beskrev sin position som arrière-garde, inte avant­ gardets tekniska framsteg till varje pris utan i stället en förank­ring bakåt i en kultur. Kritik framfördes då mot det konservativa draget i detta förhållningssätt. I dekonstruktivismens och para­metricismens teknikfascination svalnade intresset för en kritisk regionalism. Men det visar sig att Frampton själv inte glömt den.

I vintras höll han en Nils Wickberg­föreläsning i Helsingfors där han påminner om hur han kring 1990 såg Finland som ett av få ex­empel på en kulturellt, socialt och politiskt förankrad modernism. Han instämmer med Colin St. John Wilson som samtidigt såg Fin­land som ett undantag från den utbredda förlusten av en känsla för det gemensamma, inte minst i Thatchers och Reagans anglosaxiska värld. Och Frampton lyfter fram utställningen 7 approaches 1992, där sju finska arkitekter svarade på frågor om sådant som histori­ens och byggteknikens betydelse och arkitektens sociala och etiska ansvar. En av de sju var för övrigt Georg Grotenfelt, som i det här numret (Arkitektur nr 4 2016 reds anm.) samtalar med Gezelius. Frampton menar att Grotenfelt ser kulturen som ett pärlband där man kan trä på nya pärlor men inte får bryta bandet och tappa pärlorna.

Femton år senare var dock, enligt Frampton, Finland lika präglat av högteknologiska glashöghus som andra delar av värl­den, coola byggnader som kunde stå vid vilken motorväg som helst. Han hänvisar till de allsmäktiga företagen, ”det populis­tiska undertryckandet av demokratin och nationalstatens förfall” och refererar, ”oavsett den skepsis man kan ha mot strategin”, till den ”motståndets arkitektur” som han hävdade redan i essän Towards a Critical Regionalism 1983. Motståndet gällde en reduce­ring av det byggda till ”föga mer än en maximal kommersialise­ring av disciplinen, som får den att degenerera till spektakulära skulpturer eller ytliga bilder som låtsas vara konst, utan att ha det minsta symbolisk resonans eller förlösande socialt gagn”.

Frampton finner en viss tröst i en del nyare finska projekt som Saija Hollméns, Jenni Reuters and Helena Sandmans i Senegal, med en känslighet för platsen som får det att verka som att människor trots allt betyder något. Och han lyfter fram Finlands träbyggnadstradition och trä som ett förnybart material med liten energianvändning. Vi måste, hävdar han till sist, om vi menar allvar med begreppet hållbarhet, idag ställa oss frågan var vi står när det gäller en etisk praktik i en globaliserad värld.

Oavsett den skepsis man kan ha mot den retoriska tonen här finns det anledning att påminna sig det motstånd arkitekter som Frampton och Gezelius bjöd i ett tidigt skede av den nylibera­lism, vars konsekvenser vi idag kan se runt om oss. Här fanns en samhällskritik formulerad i arkitektur.

Något sådant behövs i högsta grad nu och det ger anledning att pröva vad tankarna om en kritisk regionalism eller frihetlig tra­dition är värda. I Sverige är det kanske inte de coola glashöghusen som är det stora problemet, utan snarare det fastighetsägardrivna hetsiga nya bostadsbyggandet i storstäder som Stockholm och Göteborg. En rundtur till dryga tjugotalet byggen listade för Årets Stockholmsbyggnad är en nedslående upplevelse. Åttavåningshus i slutna kvarter med trånga gårdar och skuggade uteplatser för förskolan ska räddas av att arkitekterna får putsa lite på detal­jerna och använda färgat tegel. Det är så långt man kan tänka sig från Gezelius inlevelse i barnens lek på de många barnstugetom­ ter han ritade. Göteborg ligger lite efter men är med full fart på väg in i samma problematik. Där säger politiker att man inte har råd med förskolegårdar på mark i centrala lägen. Som om vi inte hade råd med en framtid för att vi måste tjäna pengar nu.

Vi ser runt omkring oss idag en ”deprofessionalisering” av planeringen, en politikens misstro mot professionell kunskap, som upplevs kasta grus i ekonomins maskineri. Det är dags för arkitekter och planerare att göra konstruktivt motstånd har planeringsforskaren Kristina Grange hävdat. Den breda livserfaren­ het och kulturella förankring Gezelius förde in i sin arkitektur må vara otidsenlig i denna okonstens tid, men är just därför så mycket viktigare att föra fram.

En text om Gezelius måste förstås sluta med en dikt. Hans Alfredsson skrev 1999 Terziner i okonstens tid, tillägnade konstnä­ren Peter Dahl apropå en debatt om målarkonstens död och med en hälsning i titeln till Hjalmar Gullbergs diktsamling från 1958, på gränsen till rekordåren. På några rader ur dikten får Alfreds­son in både tidens förfall och de historiska förebildernas och hantverkskunnandets betydelse:

Man måste kunna se att lort är lort.
Men under gödseln kan dock konsten spira!
Vår tid går liksom andra över fort. 

De sköna vildsvinen från Altamira
har ännu inte spelat ut sin roll,
och handens kraft är något vi kan fira. 

Ur Arkitektur nr 4 2016 som även innehåller en intervju med Gezelius