Det är hög tid att förändra arkitektur­utbildningen, menar Anders Johansson, tidigare professor och chef för Arkitektur­skolan på KTH. Framtidens arkitekt måste kunna ge nya svar på nya problem, och det kräver flexibilitet.

Varför är arkitekturen bättre i Danmark än i Sverige? Frågan ställdes till Tina Saaby, tidigare stadsarkitekt i Köpenhamn, och svaret var både förvånande och intressant. Tinas förklaring till skillnaden är att arkitekturutbildningen i Danmark är kopplad till en konstnärlig universitetsmiljö, medan utbildningen i Sverige är kopplad till en teknisk miljö.

Detta är naturligtvis en förenkling, men ändå en indikator på att vi kan göra bättre i Sverige. Arkitekturutbildningen påverkar arkitekturen, vår byggda miljö och därmed vårt samhälle i stort. Den är grundläggande för hur vi som utformar miljöerna ser på vårt uppdrag, hur vi tar oss an nya uppgifter och hur vi kommunicerar kring dessa frågor. Utformningen av utbildningen är viktig och den måste vara relevant. Det är dags att förnya och diversifiera vår utbildning.

När jag började som chef för KTH:s arkitekturskola fick jag av Ulrika Karlsson, som då var ordförande i Stockholms Arkitektföre­ning, frågan om vilken typ av utbildning vi borde ha, något som ledde till en presentation av ”10 visioner”. Vad hände sedan? Min erfarenhet från uppdraget är att även förankrade förändringar är svåra att genomföra i stora och homogena organisationer. För varje nytt förslag finns alltid en hyfsat stor minoritet som inte vill ha just denna förändring. Ska vi arbeta tillsammans måste det finnas strukturer och utrymme för idéer som gemensamt kan testas.

Varför vi skulle vara i behov av förändringar i utbildningen ger egentligen samma svar som frågan varför vi skulle behöva ny arkitektur. Svaret är enkelt. Det kommer hela tiden nya aspekter vi måste adressera, och som nödvändiggör nya lösningar. Med den betoning på innovation som finns i dag är det dessutom okontroversiellt att vi också måste försöka utforma lösningar för behov som ännu inte har uppkommit. En utbildning måste våga pröva nya former och kunna ge nya typer av svar.

Vi kan vara ense om att man måste lära sig saker för att kunna utföra ett yrke. Och vi måste också lära oss saker under hela livet. Livet pågår, och världen omkring oss förändras konstant. Vi vet inte riktigt vilka kunskaper som efterfrågas om tio år, när våra studenter har blivit verksamma. Vi måste därför acceptera ett kontinuerligt omprövande. Kanske är det skolans viktigaste uppgift att etablera en miljö som ger en förståelse för arkitekturens grundläggande förutsättningar, som vi alltid kan ha som utgångspunkt när vi omvärderar vad som behöver göras.

Samhällets byggnadsprocesser har under åren blivit mer och mer omfattande. De innehåller fler områden vi behöver ta in, fler yrkesgrupper är involverade och fler saker behöver säkerställas. Arkitekten behöver alltså kunna fler saker. Därför är det naturligt att inkorporera fler och fler element i utbildningen.

Men om vi begränsar utbildningen till fem år så kommer den tiden inte på långt när att räcka till. Slutsatsen är enkel. Vi kan inte utbilda arkitekter som kan allt. Därför behöver vi göra ett urval, så att utbildningen och därmed arkitekten blir profilerad på något sätt. Vissa grundläggande element kommer alltid att ingå. Sedan låter vi olikheter uppstå, som ger olika perspektiv som tillsammans kompletterar varandra. Det kommer att leda till en ökad nivå av samarbete och en kollektiv kunskap.

Arkitekter har alltid verkat i skärningspunkten mellan en mängd olika områden och det avspeglas i den kunskap och de färdigheter som ska tillgodogöras. Utbildningen har element av den teoretiska utbildning som universitet ger, och samtidigt element där studenten arbetar praktiskt i former som kan påminna om yrkesutbildning.

Men arkitekturutbildningen är inte bara en blandning av teori och praktik. Den har sina egna former och villkor och är delvis skild från yrkets värld. Därför kan utbildningen inte avspegla alla frågor och processer i yrket, och vi kan heller inte reducera arkitektur till ren inlärningsbar kunskap. Utbildningen ger arkitekten redskap att tänka själv, att tillsammans med andra söka och utveckla ny kunskap inom arkitekturens fält. Detta i ett arbete som skapar en gemensam men alltid skiftande grund till vår verksamhet, delaktighet i en diskurs som utvecklas och som kan pågå hela livet.

För att detta ska fungera krävs ett pågående samtal om frågor som rör vårt yrke. I arkitekturutbildningen är studiosystemet en bra bas för detta, en i dag utbredd form som är värd att försvara. Om utbildningen skulle gå mot en mer traditionell klassrumsutbildning, där det finns en bestämd kunskapsmassa som ska läras in, så kommer det att leda till minskade resurser i utbildningen, minskad betydelse för den yrkesverksamma arkitekten och en minskad kvalitet i det fysiska rummet. Studiosystemet befordrar ett gemensamt lärande i gruppen, där både studenter och lärare bygger upp ny kunskap i en gemensam lärandemiljö.

Alla skapandeprocesser inte är linjära och startar med ett tydligt definierat behov, i en beprövad process som ger en mätbar förbättring. En konstnärlig process är undersökande, ibland egensinnig och utan etablerade regler, där man ofta först i efterhand kan se samband och hur resultatet relaterar till olika situationer och behov i vårt samhälle. Metoderna är skiftande, och det förklarar varför det naturligt uppstår olika förfaringssätt. Det finns ingen anledning att arkitekturutbildningen inte skulle präglas av samma diversifiering som den byggda miljö vi vill utforma.

Genom historien har en mängd olika typer av utbildningar och skolor föreslagits och genomförts. Beatriz Colomina med team på Princeton har gjort en utmärkt inventering under namnet Radical Pedagogies. Förebilder finns det gott om. Vad vi måste förhålla oss till är EU:s direktiv för arkitekturutbildning, som tillsammans med Bolognaprocessen framför allt etablerar en bas för att säkerställa utbyten över Europa.

Vi har också ett svenskt slags ackreditering, som i princip betyder att Universitetskanslerämbetet ska utvärdera utbildningens kvalitet och ge examensrätt. Utifrån detta bör det finnas en relativt stor frihet att påverka utbildningen inom befintliga lärosäten, även om sådana processer kan ta tid. Förutom universitetens strävan efter att likrikta sina olika utbildningar är det som begränsar oss snarare vår uppfattning av konventioner och hur vi tror en utbildning måste vara utformad.

Det finns många sätt att skapa underliggande strukturer för en väl fungerande verksamhet. Ett exempel är att skapa små autonoma enheter. För att skapa funktionella storlekar på grupper kan större skolor delas upp i flera parallella och autonoma enheter, som tillåts glida ifrån varandra. Dessa behöver inte vara komplementära, alltså med olika tydliga profiler som kompletterar var­andra, utan snarare genomföras med syftet att bryta ner antalet lärare och studenter i mindre grupper för att lät­tare kunna fatta egna beslut om vilken väg de vill gå. Vi hamnar då i en fruktbar situation med parallella och fristående arkitekturskolor inom samma lärosäte.

Det kan också vara förmånligt med en samlande teoretisk bas för en skolas verksamhet. Arkitekturskolan i Bergen använder begreppet Open Form, som utvecklades av Oskar Hansen och skolans första rektor Svein Hatløy. Open Form är till sin natur en tolkningsbar och undersökande föresats som låter sig omformas för att vägleda en nutida uppfattning om hur en socialt förankrad arkitektur kan skapas.

Lokala behov och omständigheter kan behandlas genom temporära utbildningar inom befintliga strukturer. Ett exempel på detta är Floating University, utformat av Raumlabor bland annat som en utlokalisering av UDK i Berlin, som iscensatte en ny utbildningsform med skollokaler i nära samarbete med lokala miljöinitiativ.

Att integrera studenter med andra grupper är ytterligare ett exempel. Det är vanligt förekommande att lärare endast undervisar en del av sin tid, och därför är frånvarande från skolan den övriga tiden. Om skolan delar lokaler med andra arkitektverksamheter skulle ett naturligt utbyte med yrkeslivet åstadkommas. Inom utbildningen skulle sådana möten kunna åstadkommas genom indelning över årskursgränserna.

Tillåtande lokaler är också en viktig parameter. Skolans arbete brukar fungera bra i oömma lokaler, som också ger låga kostnader. Men det viktigaste är ändå att lokalerna möjliggör möten. Det kan vara så enkelt som ett kafé där det är naturligt att samlas, eller att miljön i övrigt är utformad för oplanerade möten där erfarenheter kan möta varandra.

Poängen med dessa exempel är att inte vara för specifik i vad som ska undervisas, speciella metoder eller mål. Dessa kommer att, och ska, skifta över tiden. Det viktiga är att bygga hållbara system för välfungerande lärandemiljöer som skapar engagerade deltagare som kan påverka sin egen situation – och som sedan ska tåla att inkorporera olika strömningar över tiden. Det bör vara lärosätenas uppgift att se till att möjliggöra sådana initiativ.

Kanske är det dags för en utredning kring dessa frågor, som kan förvandlas till politiska riktlinjer. Det gör vi förslagsvis genom att Universitetskanslerämbetet beställer en utredning kring utbildningens kommande behov och kvalitet. Branschen tillsammans med myndigheter som ArkDes och Boverket bör kunna ge tillräckliga påtryckningar för att genomföra en sådan.

Vi ska fortfarande vara tacksamma för den utvärdering Joen Sachs gjorde för Högskoleverket 2003, där han så väl argumenterade för behovet av ökade resurser att arkitekturutbildningarna fick den designklassning som var nyckeln till högre ekonomisk tilldelning. Vi ska inte underskatta effekterna av en utredning.

Lesley Lokko berättade nyligen på Arkitekturgalan att hon startat en ny arkitekturskola i Ghana, African Futures Institute, något som går hand i hand med hennes tema som curator för den kommande Venedigbiennalen att vara ett ”laboratorium för framtiden”.

En ny, fristående arkitekturskola i Stockholm skulle inte bara erbjuda långtgående möjligheter att testa nya utbildningsformer. Det skulle även bidra till att de utbildningar som redan finns i Sverige tvingas definiera sig eller utveckla sig. Detta skulle gagna branschen och den svenska arkitekturen, och öka våra förutsättningar att kunna möta den framtid som ännu är okänd.

Utbildningarna i arkitektur behöver ges en diversifiering och flexibilitet, så att de kan tillåtas bedrivas på sina egna villkor. För att uppnå den kvalitet som utbildningarna och arkitekturen behöver måste det skapas mandat och frihet att både modifiera och testa helt nya former. Det kommer garanterat att finnas ett intresse för att tillvarata de möjligheterna. Det kommer också att få effekt på det framtida svenska samhället.

Anders Johansson är arkitekt.