Cirkeln, kvadraten, triangeln. Det är i balansen mellan de geometriska elementen som storheten i Carl Nyréns Baldersskolan ligger. Rasmus Wærn har gjort ett återbesök i skolan från 1954.

Arkitektur handlar om balans. Balans mellan olika intressen men också om att finna balansen då såväl helhet som detaljer väger jämnt. Att konsekvent tillämpa en idé och dra ut den så långt det är möjligt kan ge märkvärdiga mönstereffekter och dramatik, men som konstnärligt mål kan den rigida konsekvensen sällan mäta sig mot balansakten.

Det är därför konsten alltid återvänt till naturen. Balan­­sen i dess mest bokstavliga mening är ett överlevnads­villkor för allt levande. Alla måste hantera gravitationen. Förmågan att se hur tyngd och kraftspel balanseras är bildkonstnärens grundläggande färdighet. För formgivaren kan detta betyda att kunna balansera rakt mot svängt; att finna linjens rätta övergång från insida till utsida. Allt detta som står i motsats till modulen, till det schematiska, till det som kan upprepas.

Storheten i Carl Nyréns lilla Baldersskolan i Danderyd ligger i dess balans. Den är rund, men inte dogmatiskt rund. De kvadratiska klassrummen ligger par om par och bildar nästan en oavslutad hexagon. Fast bara nästan. Den euklidiska geometrin får sin triumf i de nästan triangulära rum som bildas i mötet mellan salarna. Cirkeln, kvadraten, triangeln. Vad kan vara en mer passande grund för en skola än de elementära formerna?

Det fina med Baldersskolan är ändå att matematiken inte tvingar sig på. En mer fundamentalistiskt sinnad arkitekt hade kunnat lockas till att driva en planestetik på bekostnad av den faktiska upplevelsen. En enda geometri. Ett grepp. En vision. Det är minimalismens språk. Det var aldrig Nyréns, och det har därför haft lite att säga till om i Baldersskolan. Här ligger flera strukturer lagrade över varandra, såsom muskler ligger utanpå skelettet, och huden utanpå musklerna. De gör olika saker, men drar nytta av varandra; ja, ingen skulle klara sig utan de andra. Det är i sina ofullkomligheter som formerna får tag i varandra.

Om den kvadratiska salen är skolans skelett, eller om det är den runda gården spelar ingen roll. De betjänar varandra, och gör vad de är bäst på. Framför min skrivplats står en kaffekanna med samma stringenta relation mellan raka och krökta linjer som skolan har. Den svängda, avsmalnande pipen ger flödet som lämnar den en fulländad form. Kannan är gestaltad för att åstadkomma ett minimum av stänk och spill. Den ser inte sin uppgift som avslutad förrän kaffet landat i koppen lugnt och stilla och kannan åter placerats på bordet utan att lämna en droppe på fel plats. Det är en funktionalism som sträcker sitt ansvar långt utanför att bara vara en cylind­risk container.

Det går att läsa skolan bland villorna i Danderyd på ett liknande sätt. Den lilla skolan ger plats för undervisning, men förhoppningsvis också grundläggande trygghet. Det var detta Carl Nyrén tog fasta på när han beskrev skolans form. ”När man har fönster åt två håll spelar det ingen roll åt vilket väderstreck man orienterar klassrummen. Jag minns att när jag ritade den här skolan tänkte jag rätt mycket på min egen skoltid. Jag var fruktansvärt blyg när jag började skolan. Där låg rummen åt två håll. Och det tog flera år innan jag vågade gå runt huset och titta hur de andra, lite äldre barnen hade det. Jag tänkte att när man kommer till skolan ska man kunna se alla klassrum. Inga ska ligga bakåt. Ingen ska behöva vara rädd. Jag tror den här skolan har fungerat bra.” Det var tyvärr en förhoppning som kom på skam. Jag återkommer till det.

Skolan är alltså inte bara ett runt kärl för elever och lärare. Den är också en plats som ska ge de rädda lite råg i ryggen. Och ett vakande öga på de övermodiga, vill man förmoda. Men huset är också en komposition, en kropp. Som sådan borde den ha varit omöjlig att bygga till, men det har tvärtom visat sig fullt möjligt, inte bara en utan två gånger. Likt en levande cell har den förökat sig genom delning, först inåt med en rund gymnastiksal (1996) och sedan utåt med nya lärosalar (1998). Dess säregna arkitektur gav tydliga anvisningar om vad som passat sig. Krökta rum och öppna väggar. Kurvor och linjer i balans. Carl Nyrén fanns med vid båda dessa additioner, även om det då var Tua Franklin som höll i projekteringen. Med den senare tillbyggnaden kompletterades också den hårda skolgården med andra typer av miljöer för lek och lärande.

Baldersskolan ritades före strukturalismen. Med Arrheniuslaboratoriet vid Stockholms universitet skapade Carl Nyrén knappt tjugo år senare själv ett av dess främsta verk. Antydningarna om att dess byggsystem skulle kunna fortsätta vidare, vidare, var arkitekturens grund. Det är byggsystemens idé och den som gäller
för näst intill allt byggande i dag, även om de subtila besked om en möjlig expansion som de oanvända balkupplagen på Arrheniuslaboratoriet berättade om nu i stället tystas ned så långt det är möjligt inom prefabestetikens ramar.

Verkligt avslutade kompositioner är inte vanliga i dag. När det nu ropas efter en klassisk arkitektur undrar jag om det inte bakom dessa rop döljer sig en längtan efter avslutade byggnader, snarare än efter valv och kolonner. Hus som uttrycker sig inom fasta gränser ger tydliga besked om vad de står för. Baldersskolan gör detta utan att ha ett uns av de uttrycksmedel man förknippar med klassicism.

Orsaken till att väl definierade byggnader skulle ha ett företräde framför byggsystem som är mer eller mindre godtyckligt avslutade åt sidorna och uppåt, ligger i att vår egen kropp ständigt är vår första och främsta referens. Vare sig vi gillar den eller inte mäter vi oupphörligt vår värld mot den. Andning och puls är de rytmer vi jämför alla andra takter mot; huvudets förhållande till resten av kroppen är den standard mot vilken vi dömer alla andra proportioner. Den vitruvianska mannen, Leonardo da Vincis ganska egendomliga sjöstjärna till människa (varför skulle benen vara kortare då de förs ut från kroppen?), har bokstavligen blivit en centralfigur i allt europeiskt tänkande, men som mall betraktad är människan en mycket mer universell modell.

Baldersskolan går att relatera till utan att för den skull ha ”mänskliga proportioner” i den fullvuxen-man-mening Vitruvius torgförde. Den går framför allt att överblicka, i alla fall från insidan. Från utsidan är det desto omöjligare, denna blir paradoxalt nog därmed också byggnadens baksida. Men sedd från gården är den i alla bemärkelser begriplig. Inte minst för barn. Det är inte en arkitektur som kräver någon form av förförståelse. Varje klassrumspar har sin dörr. Carl Nyrén avstod intressant nog från att placera dessa mitt i de symmet­riska uppställningarna, utan vred dem lite grann åt sidan. Kanske hade det blivit alltför formalistiskt annars, eller också ville han helt enkelt inte ha dörrarna mitt emot toaletterna.

Jag tror att den antiklassiska skolan är ett uppskattat hus i det traditionskramande Danderyd också i dag. ”Visst är den populär”, säger rektorn Petra Hellström. ”Den är som en stor omfamning som skapar en känsla av gemenskap. Den runda idrottshallen väcker förundran, och kontakten mellan inne och ute är fantastisk.”

Men arkitekturen vaccinerade inte skolan mot mobbning. För ett par år sedan blev problemen med kränkningar och misshandel en offentlig sak. Trakasserier kan alltid finna sin plats. Vrede, prestige och avund dör inte av solljus. Vi formar arkitekturen, men själva formas vi på gott och ont av så mycket mer. Nyréns arkitektur mobbar i vart fall inte. Sådana skolhus finns också, där elaka trappor gör livet surt för små ben eller taskiga korridorer ger det bittra mörkret plats att härska. Baldersskolan försöker vara juste mot alla. Mycket mer går inte att begära.

Att den kringbyggda skolgården skapar ett gynn­­­­­­­samt klimat visade sig inte minst denna vinter. I tidig januari blommade de kejsarolvon som planterats utmed väggarna; ett tidigt löfte om en vår som villaträdgårdarna intill ännu inte kunde berätta om. En plats där växter blommar tidigt är som regel också en plats där män­­­niskor trivs. Frånvaron av skuggiga hörn är då en kvalitet, men det faktum att skolgården faktiskt är en gård, det vill säga omgärdad, är själva grunden.

Trots sin långa och rika historia har den kringbyggda gården ännu märkvärdigt svårt att ta sig fram. En orsak är att den förutsätter en låg bebyggelse intill. Baldersskolans plan hade inte varit möjlig att dubblera med en våning till. Förutom att den nära relationen mellan ute och inne, liksom skolsalarnas dagsljuslösning, då skulle ha kollapsat skulle idén om gården som en solgrop då inte kunnat överleva. Sigurd Lewerentz rundade gård till Riksförsäkringsanstalten från 1932 är suggestiv, men inte behaglig.

Det är däremot Nyréns gård. Den är skolans främsta rum. Om man ser till ordens historia har gården också haft en status som överträffar husets. Det är ur det inhägnade, och senare inbyggda, uterummet vi fått såväl ordet gård, som i bondgård, och hov, ur tyskans hof. Eller för den delen den engelska motsvarigheten (royal) court, eller latinets aula regis. För aulan var också i sin begynnelse den inhägnad som fanns framför det grekiska huset. När romarna lät denna bli ett öppet rum mitt i huset följde termen med.

Gården är i grund och botten ett rum. Det har också skapats många märkvärdiga gårdsrum i historien, och under mitten av nittonhundratalet firade den runda
gården flera triumfer, som till exempel med Kanslihus­annexet i Gamla stan av Artur von Schmalensee. Men ingen annan byggnad blev då på samma sätt som Balders­­­skolan helt behärskad av sitt uterum. Knappast någon dessförinnan heller, skulle man kunna säga. Det skulle i så fall kanske vara Stockholms slott.

Cirkeln är naturligtvis den mest avslutade planform som finns, just för att den varken har en början eller ett slut. Men den krökta linjen kräver en bedömning. Se på kaffekannans pip en gång till. Svanhalsens form har uppenbarligen formats av samarbetet mellan handen och ögat, liksom handtagets spänstiga relation mellan det vinkelräta och det svängda. Det var färdigheter som silversmeden, Eric Råström, förmodligen tränat fram med ett idogt skissarbete, kanske efter levande modell.

Det är tretton år mellan kannan och skolan. Den första skapades 1941, Baldersskolan byggdes 1954. Kannan har visserligen många av antikens attribut som skolan reder sig utan, men de är båda tillkomna i en process där handen, handleden och armen gjort föreställningen om den balanserade byggnadskroppen respektive silverkroppen möjlig. De problem arkitekten och silversmeden hade att lösa var mycket olika. Ändå hade de sin grundläggande skolning gemensam. Tecknandet av människan. Träningen i att se balansen. Linjens början, rörelse och slut. Rikedomen i en lösning som finner sig inom en avgränsad form.

Också blicken för ljusets möjligheter att modellera en volym eller ett rum övades med pennan i handen och med ögat på naturen. För corpussmidet, det silver som ska bli en kropp, handlar detta främst om reflektioner, medan skolbyggnaden hade mer komplexa variabler att hantera. Skolsalarnas ljus kommer från två håll. Dels från glasen mot utsidan, men också från de högt sittande fönster vars ljus pulpettakens undersidor reflekterar ner i rummen. Det var en lösning Carl Nyrén skulle komma att återvända till många gånger. I lärarhögskolan i Malmö från 1963, i kyrkor som de i Lund och på Lidingö från 1964 och i Vitlycke museum från 1997. Dagsljuset som ett material att gestalta, snarare än medel för belysning.

Detta kräver såväl skugga som ljus. Dagern behöver falla på en yta, eller få ett rum att modellera. Det är inget märkvärdigt i sig. Baldersskolan behöver ingen mystik, det räcker med solen som vandrar från den ena salen till den andra, från den ena änden av dess arkad bakom glas till den andra. ”Jag har alltid försökt göra väldigt enkla planer”, sa Carl Nyrén. Som om det skulle vara något enkelt.