Ju mer betong, desto större behov av fågelsång, konstaterar Arkitekturs kulturredaktör Annica Kvint, angående en studie om naturljuds positiva inverkan på människor.

Att människor föredrar fågelsång framför trafikbuller är inte så svårt att föreställa sig. Men blir vi förhållandevis mer harmoniska ju fler sorters fåglar som sjunger? Markus Hedlind, ekolog och forskare på SLU, bestämde sig för att utreda om man höra biodiversitet och hans svar är: ja!

Genom tidigare forskning visste Hedlind att de naturljud som upplevs som mest positiva är fågelsång, vattenljud och lövsus, i nu nämnd ordning. Därför bestämde han sig för att detaljstudera fågelsången. Tillsammans med ett antal miljöpsykologer, neuropsykologer, akustiker och landskapsarkitekter genomförde han en serie experiment. En samling universitetsstudenter fick titta på bilder av olika stadsmiljöer och ranka dem efter hur trevliga de tyckte att miljöerna såg ut. Vissa av bilderna ackompanjerades av en gråsparv – de rankades generellt högre. I nästa omgång bilder som visades ljudsattes några av miljöerna med både gråsparv och lövsångare, och de valdes också som de mest attraktiva. Som final lade forskarna på en ljudmatta med alltifrån bofink till blåmes, talgoxe, koltrast, hackspett och rödhake på vissa bilder. Och gissa vad som hände?

Att mångfald är bättre än enfald är bara en av slutsatserna man kan dra av den här studien. Att stadsplanerare förmodligen pratar oproportionerligt mycket om hur städer ser ut är en annan. För självklart tar vi in miljöer med alla sinnen. Enligt Markus Hedlind borde planerare snarast, vid sidan av att titta, börja både känna, dofta och lyssna mer. Som nästa steg i sitt forskningsprojekt kommer han därför att undersöka hur dofter påverkar i ett stadsbyggnadsperspektiv.

Att människor mår bra av att ha natur inpå knuten står dock redan klart. Frågar ni mig skulle jag sammanfatta det så här: Ju mer betong, desto större behov av fågelsång.