Yimby i Göteborg: i noterade till vår glädje att Claes Calden­by ägnade en stor del av sitt reportage i Arkitektur nr 3/15 till att lyfta fram nätverket Yimby Göteborg. Yimby är ett medborgarinitiativ med över 5 000 mer eller mindre löst anknutna personer. På vår blogg och i vår Facebookgrupp pågår en vital debatt om staden Göteborg. Det som förenar oss är ståndpunkten att en tät och funktionsblandad stad ger de bästa förutsättningarna för ett levande och hållbart stadsliv.
Göteborg är i dag en mycket gles stad med ett stort behov av förtätning för att komma tillrätta med bilberoende och bostadsbrist. Fortsatt stadsutglesning är ohållbar. Caldenby kallar detta ”förtätningsfundamentalism” men denna insikt delar vi med bland andra UN-Habitat och Göteborgs översiktsplan.

Caldenby utnämner oss till ”glada amatörer”, vilket är korrekt. Stadsutveckling är ett så komplext område att ingen yrkeskår ensam täcker all nödvändig kunskap. Här finns Yimbys styrka. Vi samlar ingenjörer, ekonomer, aktivister, politiker, antikvarier, buller­experter, fastighetsägare, trafikplanerare, konstnärer, kommunala tjänstemän, privata affärsidkare och medborgare med lokalkännedom – samt många arkitekter som har insett att om vi ska bygga en bra stad måste vi göra det tillsammans med andra, inte som en isolerad yrkeskår. Vi välkomnar alla att delta i samtalet. Även Claes Caldenby.

Samordnargruppen i Yimby Göteborg: Olof Antonson, Pedagog. Jesper Hallén, Grafisk designer. Patrik Höstmad, Program­ansvarig civilingenjörsprogrammet Samhälls­byggnadsteknik vid Chalmers. Alvar Palm, Doktorand i miljöekonomi. Patrik Sjöberg, Civilingenjör, kulturgeograf. Annette Vejen Tellevi, Arkitekt Stads- och Byggnadsvård.

Johannes Hulter: I förra numret av Arkitektur gick Claes Caldenby till storms mot det han kallar ”fundamentalistisk” förtätning i Göteborg. Texten är intressant. Inte så mycket för det den säger i sig självt. Men för vad den säger om sig själv. I likhet med Caldenbys tidigare alster i genren är den outtalade utgångspunkten att det naturliga tillståndet för en stad är stasis. Man bör helst undvika att lägga till eller förändra något om det inte finns mycket goda skäl för det.
Och det ställs höga krav för att passera Caldenbys nålsöga. Det får inte vara för vräkigt, för högt, för tätt, för kommersiellt, för dyrt, för billigt eller på något annat sätt misshaga hans subjektiva smak. För då är det opassande och ”fundamentalistiskt”.
Min ingång är annorlunda. För mig är stadens själ just förändring. I Göteborgs fall är detta särskilt tydligt. Staden har ju hela tiden formats och omformats radikalt. När man rullade ut ny kvartersstad över ängar och landerier för 100 år sedan transfor­merade man befintliga miljöer fullständigt. Det kom att bli de mest omtyckta områden vi har. Både jag och Caldenby bor i stads­delar som byggdes då.
För 50 år sedan fick staden återigen en helt ny struktur, som lämnat oss med många utmaningar i form av segregation och massbilism. I dag bygger vi inåt och förändrar staden igen. För att skapa bättre livsmiljöer. Det är förändring som är default. Det viktiga är inte om utan hur vi förändrar. Skapar vi en mer jämlik och hållbar stad eller förvärrar vi problemen? För att svara på det behöver vi mer empirisk analys, som space syntax (jo, jag gillar det), och färre grumliga dogmer, som att man måste ”respektera kontexten”.
Visst ska vi bevara vissa exceptionella byggnader och miljöer för eftervärlden och vi ska ta tillvara på kvaliteterna i äldre bebyggelse. Men staden som helhet är inte någon enskild arkitekturhistorikers personliga skulpturpark. Den är en socioekonomisk användargemenskap och ska vara ett smidigt redskap för livet. Det ständigt föränderliga mänskliga livet.

Johannes Hulter (S) är vice ordförande
i Byggnadsnämnden i Göteborg.

Claes Caldenby svarar: Johannes Hulters replik är en blandning av personangrepp (”ad hominem” i den sorts bildningsjargong han gillar) och diverse utkastade påståenden. Det gör den inte lätt att svara kort på, men jag ska försöka.
1. Staden är i huvudsak ”stasis”. Högst 1 % per år är nybyggen. Form och innehåll förändras i olika takt, de skaver med nödvändighet mot varandra. Vi har en kontext att förhålla oss till, vad än Hulter eller jag tycker om det.
2. Staden är inte i någon enkel mening ”ett smidigt redskap för livet”, där formen följer funktionen. Här enas Hulter över­raskande nog med de modernister han annars ogillar. De åstadkom segregation och mass­bilism med den moderna staden – bygg rutnät så försvinner problemen, tycks han och Yimby mena. Därmed avfärdar de en hel planeringskultur (som förvisso behöver fortsätta att diskuteras) som ”grumliga dogmer” och ersätter den med amatörens quick fix.
3. Till sist, eftersom den inte verkar ha gått fram, vill jag upprepa min poäng i artikeln: Det är inte förtätningen utan fundamentalismen som är problemet. För att citera slutsatsen i UN-Habitats skrift Urban Patterns for a Green Economy. Lever­aging Density: ”There is no one solution to all problems”.