Arkitekter måste bli mer strategiska i bostadsbyggandet
Konkurrensen på fastighetsmarknaden har ökat, och oron leder till att bostadsbyggandet stannar av, trots bostadsbristen. Genom att vara mer strategisk kan arkitekturen göra större skillnad, anser Frida Rosenberg på KTH.
”Nedåtgången som sker nu kan ses som en möjlighet. Även om det finns en osäkerhet och hög konkurrens, kan den också gynna arkitekturen.
Att svara på bostadskrisen med Attefallshus är dåligt för arkitekturen och som politisk strategi nästan skrämmande. Likaså att bygga tillfälliga bostäder av sämre kvalitet, då risken är stor att lösningen blir permanent.
En möjlighet här är att skapa bostadsbyggande kopplat till identitet. När nu det exklusiva bostadsbyggandet stannar av, måste man se att det finns andra grupper i samhället än de som efterfrågar det exklusiva.
Kanske har man inom arkitektkåren sett att identitetsskapande varit något fult och kommersiellt, eftersom man vill att ”alla ska ha lika värde, samhället ska vara till för alla”.
Men identitetsskapande behöver inte betyda att man separerar samhällsklasser, utan att saker som friluftsliv, träning eller odling är något som förenar människor. Det är viktigt för bostadsbyggandet att se de nyanserna. Man måste komma ihåg att det finns en ickemättad grupp som vill bo i ickeexklusiva bostäder. Att det finns ett annat tänk under ytan, vad gäller att till exempel konsumera mindre.
Hur kan då arkitekturen bidra till att alla samhällsklasser får del av den här typen av kvaliteter i sina boenden?
Till exempel kan man se hur utvecklingen ser ut på en plats som New York, där utvecklingen går snabbare än här, och det man bygger ser ut som det gör på grund av hård konkurrens. En tendens är att man i dag i många projekt platsbygger i stället för att massproducera.
Här måste arkitekter vara strategiska och vara mycket mer närvarande tidigt i processen.
I dag ser förfarandet ut så att arkitekten ritar en idé, som kommer på entreprenad. Men sedan spenderar byggföretaget miljoner i processen för att kapa kostnader, innan de bestämmer vilken del av projektet som ska prioriteras ekonomiskt.
Om arkitekter arbetade strategiskt med vad som till exempel kan platsbyggas, och lyfte frågor om gestaltning, estetik och form, samt var resurserna ska läggas redan i detta tidiga skede, skulle man få mer makt samt minska kostnaderna, vilket i sin tur också skulle kunna bidra till billigare bostäder.
Arkitekterna bör alltså redan i ett inledande skede vara med och bestämma var resurserna ska läggas. Hur ska man då göra detta?
Arkitekten måste här samarbeta mer med byggare och ingenjörer, för att förankra sina gestaltningsvärden på ett strategiskt sätt, utan att god gestaltning blir dyrare. På ett tidigt stadium måste man argumentera och lägga fram bevis för varför estetiska värden behövs och var de ska placeras i en bostad.
Kanske betyder detta att arkitektfirmor måste knyta till sig en ny form av kompetens, som kan hjälpa till med dessa processer.
För att ställa frågan på sin spets: Arkitekter är duktiga på gestaltning, på att formulera värden och på hur konceptuella idéer kan förverkligas. Men det finns områden där yrket ligger efter. Redan på arkitektutbildningen borde vi till exempel arbeta mer med hur arkitektens roll och styrkor kan samverka med det övriga samhällets kompetenser. För form har ett värde, och ingen annan i byggprocessen försvarar de estetiska värdena.
Som arkitekt måste jag reflektera över min egen kompetens, och se hur jag med hjälp av andra yrkens kompetens får behålla min uppgift, att gestalta.”
Berättat för Julia Svensson
