Arkitekturs chefredaktör Julia Svensson skriver brev till Stockholms nya stadsarkitekt Torleif Falk: ”Du kanske upplever, Torleif, att en stadsarkitekt har svårt att göra skillnad. Att makten över arkitekturen finns hos exploateringskontoret och byggbolagen och att din titel mest ligger som en snygg dimridå framför andras beslut. Men du måste skaffa dig makt och argumentera för varför framtidens Stockholm måste byggas bättre än good enough och ha idéer kring hur man gör det”

Tjena Torleif,

Som ny stadsarkitekt får du ett stort ansvar i ett mycket kritiskt skede av Stockholms historia. Stockholm växer med hög hastighet, med 10 000 till 20 000 nya invånare om året. För att få rum med alla disponerar man om staden. River upp och bygger nytt. Resultatet, den byggda miljön, kommer att få konsekvenser långt efter vår tid.Låt oss börja i stadens mitt, där Continental, det nya hotel­let vid Stockholms centralstation, kan ses som en symbol för utvecklingen i stort. Det är de danska arkitekterna 3XN som ritat och Jernhusen, det privata företag som driver SJ:s stationsbygg­nader, som är beställare.

Förutom en infrastrukturnod, i och med nya citybanan 2017, är huset både ett hotell och ett bostadshus, där en stor penthouse­lägenhet sålts för 104 miljoner. Huset marknadsförs som en mötesplats. Hä finns restau­ranger, barer, butiker och takterrass. En modernistisk struktur, en maskin för livet. Men där både livet och byggnaden har helt andra förtecken än dem Le Corbusier diskuterade på 1930­talet.För att huset ska smälta in i stadsbilden har det delats upp i fyra torn med olika höjd, som ska ge ett varierat uttryck och göra övergången från befintlig till större skala mindre abrupt. Men exploateringsgraden är mycket högre än det hotell man rev, som var en produkt av den förra så kritiserade cityomvandlingen. Detta är signifikativt; de flesta nya byggnader i Stockholms in­ner­ och ytterområden är stora även med 1970­talsmått mätt.

Nya Continental är bara en av många byggnader i Stockholm där man valt att riva ett äldre hus, för att kunna bygga nytt med högre exploateringsgrad. De finns många liknande ansatser – till exempel planerna på att riva och ersätta den karaktärsskapande Sturegallerian.På detta område skulle en stadsarkitekt kunna göra mycket. Inte minst genom att förorda tillägg till äldre byggnader istället för rivning, vilket skulle skapa en mer småskalig och intressant variation.

Tio minuter söderut med röd linje finns en annan symbol för Stockholms utveckling, betydligt mindre men minst lika tydlig. Det anrika Liljeholmsbadet i Hornstull tvingades för några veckor sedan akut slå igen. Badet, som dessutom är byggt i 20­talsklassicistisk stil, var något så unikt som ett offentligt rum med få kommersiella intressen. Det borde ligga i stadsarkitektens intresse att stadens publika arkitektur, med Slussen som ett mer storskaligt exempel, inte tillåts misskötas och förfalla under lång tid. På så sätt undviker man kostsamma nybyggen.

Om vi tar blåbuss 4 från Hornstull finner vi snart ytterligare en symbol. I Skanstull föreligger planer på att ersätta den opro­grammerade och organiskt framväxta miljön under broarna, som enligt samrådsunderlaget anses vara ful och därför upplevs som otrygg. Man vill exploatera med 750 nya bostäder, butiker, hotell och ännu ospecificerade kulturverksamheter. Skapa en plats, som på illustrationerna liknar vilken nyanlagd shoppinggata som helst och som mystiskt nog inte tycks skuggas av broarna alls. Området under Skanstulls broar används intensivt idag och det finns en mängd småskaliga verksamheter som bidrar till stadens mångfald. Som stadsarkitekt bör du se dessa kvaliteter och värna dem genom att göra varsamma tillägg. Sådana tillägg skulle med stor sannolikhet också leda till mer egensinnig arkitektur. En stadsarkitekt måste dessutom förstå värdet av omprogram­merade och oexploaterade ytor i staden. I Stockholms innerstad finns snart inte en enda sådan kvar, vilket gör staden odynamisk och faktiskt, du får ursäkta Torleif, lite tråkig.

Som stadsarkitekt kommer du också ha ansvar för Stock­holms offentliga miljöer.Den arkitektoniska planering som skett i Stockholm under senare decennier har haft fokus på nya ikonbyggnader som Nobel Center och Continental och nya stadsdelar med bostads­rättslägenheter. Trots att ”promenadstad” är mottot för Stockholms översiktsplan tycks den offentliga miljön ha kommit i tredje hand. Jo, jag är medveten om att det även internationellt sett är ytterst lite stadsbyggande som inte är sprunget ur någon sorts kommersiellt intresse. Att nya offentliga institutioner ofta måste finansieras med privata medel i någon form. Centralen/Continental är en produkt av den här utvecklingen: ett nytt stationshus som är ett hotell. Detta är, för det första, en utveckling som bör diskuteras mer. Varför är man så beroende av näringslivet? Behöver man vara det?

Men som stadsarkitekt vet du att det, trots denna globala tendens finns stora variationer. I Köpenhamn till exempel, en stad jämförbar med Stockholm, pågår en liknande storskalig exploatering. Men där har man parallellt varit noggrann med att fokusera på offentliga miljöer som cykelbroar, arkitektritade publika bad, torg, kulturhus och bibliotek.

Köpenhamn är en generös stad, till skillnad från Stockholm, där en publik plats numera tycks vara lika med en kommersiell plats. Populära offentliga rum naggas allt mer i kanten av privata verksamheter, ofta med motiveringen att skapa ”mötesplatser” och mer ”folkliv”. Apple-butiken i Kungsträdgården är ett av många skrämmande förslag. Här skulle man kunna ha Jardin du Palais Royal eller Place de la République i Paris som förebild – men istället inspireras man av Täby centrum. Ett annat märkligt förslag är en handelsträdgård i Högalidsparken, intill de föreslagna privata takterrasser som kommer inkräkta på bentlig parkmark. Eftersom området ska förtätas skulle parkmarken istället skulle kunna utvecklas till att bli en mer inbjudande uppehållsyta för alla.

Du måste också, som stadsarkitekt, fråga dig vem som ska promenera i promenadstaden. ”Hållbar” är ett populärt begrepp i stadsbyggnadssammanhang. Men det talas sällan om social håll-barhet när man förtätar i innerstaden eller bygger nya stadsdelar på platser som Norra Djurgårdsstaden och Liljeholmen. Man använder ord som variation och blandstad, men i själva verket blir stadsdelarna väldigt homogena och likriktade. Stadsdelar där det bara bor tjänstemän i dyra eller lite mindre dyra bostadsrättshus, som i bästa fall har lustiga fasader, odling på taket och kafé-kedjor i gatuplan. Däremot tycks social hållbarhet vara gångbart när man ska exploatera beintliga miljonprogramsområden som Bredäng. Vilket tycks märkligt: Varför ska vissa stadsdelar vara socialt hållbara men andra inte?

Det tycks också som om Stockholm idag, till skillnad från på 1930-talet, ser sin natur som ett hinder för stadsbyggande. Men du känner givetvis till att världsledande arkitekter, som japanerna Sou Fujimoto och Junya Ishigami, talar alltmer om att integrera natur i stadsbyggandet. Stockholm har alltså, i sina enorma naturkvaliteter, inte ett hinder utan ett unikt arkitekto-niskt tillfälle.

Här har du en oerhörd möjlighet: att förorda nydanande arkitektur och icke kommersiella offentliga miljöer, som framhäver och inte förstör naturens kvaliteter.Det sägs att politiken idag är teknokratisk och saknar ideologi. Det är lätt att glömma att också ideologilöshet är ideologi. Att ekonomisk kalkyl är ideologi. Just nu är det storföretagens kalkyler och ideologi som styr. Det är därför våra nya hus och stadsdelar ser ut som de gör. Dock har det synts ett tag nu att det garanterade ekonomiska intresset för Stockholm, som landets huvudstad och enda storstad, har förvandlats till något negativt. Det har skapat ett stadsbyggnadsklimat där man inte behöver åstadkomma mer än good enough.

Du kanske upplever, Torleif, att en stadsarkitekt har svårt att göra skillnad. Att makten över arkitekturen finns hos exploateringskontoret och byggbolagen och att din titel mest ligger som en snygg dimridå framför andras beslut. I dagens situation, när staden bygger mycket och fort och byggbolagen är giriga, är det extra viktigt att du skapar dig en maktposition. Där du kan använda din kunskap och få gehör hos politiker och tjänstemän, upphandlare och entreprenörer. Du måste argumentera för varför framtidens Stockholm måste byggas bättre än good enough och ha idéer kring hur man gör det. Dra nytta av att arkitekturen lyftes fram i årets regeringsförklaring.

Ett tips är att boka ett möte med Malmös stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson. Han har en roll som är unik i Sverige, i det att han som tjänsteman faktiskt påverkar det som byggs. Med resultatet att Malmö har Sveriges mest visionära stadsbyggande. En annan person du bör kontakta är Ola Nylander, professor på Chalmers. Han kan presentera kalkyler som skiljer sig från de rådande byggkalkylerna. Som visar hur till exempel satsning på högre arkitektonisk kvalitet inom bostadsbyggandet faktiskt lönar sig på längre sikt. Ett växande Stockholm måste kanske offra några av sina unika miljöer och värden, för att bygga bättre och för fler. Men den nya stad som byggs måste vara långsiktig och hålla så hög kvalitet att den kompenserar för det som gått förlorat.

Temat för Stockholms utveckling borde inte vara Stor, som i Storskalighet eller Stora vinster. Det borde vara Stor som i Stor-stad. De storstäder som vi älskar att återkomma till består oftast av ett gytter av kopplingar i mindre skala. Tittar man bara i en riktning – till exempel bygga bostäder till varje pris eller att sälja mark dyrast möjligt – missar man en massa annat på vägen. Begreppet promenadstad blir en floskel; man säger sig vilja skapa genuint stadsliv, möteplatser och folkliv, men samtidigt är man inne oc fingrar på det genuina som änn finns kvar.

Att öka den kortsiktiga lönsamheten är säkert frestande. Men en stad där man ständigt raserar och bygger nytt och där bostadspriser och hyror för verksamhetslokaler är skyhöga – blir en historielös och ogästvänlig plats. En för dyr stad gör det allt svårare för människor att rota sig och få det där småskaliga och humana att uppstå. Espresso house i bottenvåningen blir bara halvdan kosmetika ovanpå en själlös insida. Torleif, hoppas att du kan hjälpa staden att mildra sin växtvärk och tänka längre än den närmaste mandatperioden. Våga närma dig de riktigt svåra frågorna: Vilket Stockholm vill vi lämna över till våra barn och barnbarn. Ska det vara en stad de vill – eller bara är tvungna – att bo i?