Kontinuitet, professionalism och allmännytta är värden i fokus när Sveriges arkitekters arkitekturpriser delas ut. Claes Caldenby ser arkitektur som bidrar till den nödvändiga omställningen.

Årets arkitekturpriser kan ses som mätare på den svenska arkitekturens tillstånd och än mer på gällande ideal i jurymedlemmarnas ögon. Förra året tyckte jag mig se en tendens mot att premiera det pragmatiska och ”civiliserade” i ett samhällsbygge för alla (Arkitektur 2-2020). I år delas det ut fem priser, bostadspriset tar som vanligt paus vartannat år. Så hur ser det ut i år?

Tendensen står sig, tycker jag. Kasper Salin-priset till Kulturhusets restaurering är en ”dubbel dubbel”. Det är dels andra gången huset får priset, den första var för originalet 1972. Att få priset två gånger har inte tidigare förunnats någon. Det är också, bara, andra gången som en restaurering får priset. Den första och tills nu enda var Hidemark Månssons restaurering och tillbyggnad av Gävle teater 1984. Om något är allmännytta är det förstås Kulturhuset, ”öppet alltid och för alla” med ”gatans stämning och verkstadens möjligheter”, ett uttryck för en tid med en stark tilltro till ett bredare kulturbegrepp. Både som program och som arkitektur har huset uppmärksammats internationellt och ägnats minst två avhandlingar, Christoph Grafes i Delft 2010 och Daniel Carracedos i Madrid 2015.

”Vårt arbete genomsyras av den kontinuitet som uppstår genom decenniers arbete” kan Ahrbom & Partner med ovanlig självklarhet säga om Kulturhusets upprustning. I dokumentären om Benny Fredriksson (SVT) finns ett klipp där Peter Celsing vänder sig till sin unge medarbetare och säger ”jag tycker du, Per Ahrbom, skulle kunna svara på: vad har vi gjort för att verkligen få det här att fungera?”. Det är en professionalism på saklig modernistisk grund som Celsing i sitt sökande efter ”skönhetens tillflyktsorter” visste att uppskatta. I ett restaurerings- och ombyggnadsprojekt som det här blir det till en ömsesidig respekt mellan originalformernas starka närvaro och de osynliga betjänande strukturerna. Juryns motivering talar om att ”bara ändra det som behöver ändras kräver mod, skicklighet och kompetens” och om ”betydelsen av en kvalificerad arkitekts närvaro över tid”. (Läs Annica Kvints intervju ur nr 5/20 med ansvariga arkitekten Per Ahrborn här.)

De nominerade projekten till Kasper Salin-priset bidrar också till berättelsen om vår tid. Två skolor är som sig bör framtidsinriktade. KUB arkitekters Lindholmens tekniska gymnasium i Göteborg är en ”öppen och tillåtande struktur” som med sina förändringsmöjligheter visar på arkitekturens ”riktning i omställningen till ett hållbart samhälle”. Kunskapshuset i Gällivare av Liljewall och MAF arkitekter är en del av en stadsomvandling vars ”moderna formspråk” förenas med ett ”respektfullt förhållningssätt till det gamla”. Norra Tornen i Stockholm av OMA pekar däremot snarare bakåt mot 2010-talets starka förtätning, ikonbyggnader och designsegment på en finansialiserad bostadsmarknad.

Planpriset går, helt rätt i tiden, till en utveckling av stad och land i Skaraborg och till ett projekt med rötter i Nils Björlings avhandling Sköra stadslandskap på Chalmers 2016. Rapporten Strukturbild Skaraborg handlar om att hitta nya metoder för att skapa samarbete och överbrygga glapp för en hållbar planering. Kanske som en eftergift till finansiären Tillväxtverket talar man där om ”hållbar tillväxt”. Att som Kate Raworth i Doughnut economics ha ett ”agnostiskt” förhållande till tillväxt och hellre ”frodas” än växa får väl bli nästa steg att ta för ett framtida Frodasverket.

Landskapspriset tilldelas 02landskap för Paradiset park i Vallastaden i Linköping som haft några år på sig att frodas. Landskap tar tid och Paradiset kan nog tänkas bli ännu bättre med åren, vilket är parkers privilegium. Det är en stor inhägnad park som flätar samman odlingslotter med förskola, lek, dansbana och grill, bra för både biologisk mångfald och social samvaro. Juryn blir påmind om ”vår förmåga till varsamhet, samarbete och skönhet”. Och uppskattar också den professionella hanteringen av ”landskapsarkitekturens grundläggande verktyg: växter, vatten och topografi”.

Kritikerpriset går till två bostadsforskare, Carina Listerborn vid Malmö universitet och Irene Molina i Uppsala. De har deltagit i det kritiska forskarnätverket Critical Urban Sustainability Hub (CRUSH) som gett ut böckerna 13 myter om bostadsfrågan (2016) och Bostadsmanifest: 22 krav för framtidens hem (2021). ”Kunnigt blottlägger de Sveriges dysfunktionella bostadsmarknad och visar på utanförskapet och segregationen som kommit i dess kölvatten. På punkt efter punkt friläggs de ideologiska beslut som lett fram till dagens bostadspolitiska situation” skriver juryn. Det är ett pris för ett engagemang i stora samhällsfrågor och för obekväm kritik och tydliga ställningstaganden, helt i linje med förra årets kritikerpris till filmaren Fredrik Gerttens Push.

Guldstolen avviker, liksom förra året, från bilden. Priset går till Jonas Bohlins restaurang Aira på Djurgården, en exklusiv miljö utsedd till Årets affärskrog. Juryn går i spinn över ”en rymdresa” där ”himlavalvet snillrikt gestaltas” och över att Bohlins formspråk som ”genom ett helt yrkesliv utvecklats till perfektion” når nya höjder. Här finns en professionalism men också grand design och privat lyx, verklighetsflykt för den som har råd, långt från kulturens vardagsrum.

Kontinuitet, professionalism och allmännytta är ändå värden som lyfts fram i de flesta av årets priser. Det är på tiden och något som arkitekter har all anledning att stå för, för att bidra till att vrida tiden rätt igen. Lite verklighetsflykt är förstås inte fel, men i så fall framför allt för dem som har mest anledning att drömma om en bättre värld.