Per Ahrbom utanför Kulturhuset, en byggnad han började arbeta med redan på 1960-talet.  Foto: Sara Mac Key

”Öppna dörren till kulturen”

I september slår Kulturhuset upp portarna igen efter en omfattande upprustning. Per Ahrbom, som var medarbetare till Peter Celsing redan på 1960-talet, har varit ansvarig arkitekt. För Annica Kvint förklarar han vikten av öppna dörrar och robusta hus.

Hur ska det gå? Året var 1968. Efter drygt ett år i malpåse skulle Peter Celsings vinnande förslag till ett nytt kulturhus vid Sergels torg äntligen bli verklighet. En medarbetare på Stockholms stad hade kommit på den lysande idén att tillfälligt inhysa Sveriges riksdag i byggnaden, ett briljant sätt att lösa den finansieringsfråga som försenat projektet. På Celsings kontor i Gamla stan satt nu bland flera nya medarbetare Per Ahrbom och Ann-Charlotte Ahrbom och gruvade sig inför det kommande uppdragets magnitud: ”Peter som är van att mura tegelkyrkor. Och vi som är så unga …”

Drygt 50 år senare sitter Per Ahrbom och jag på två meters avstånd i hans trädgård i Saltsjö-Duvnäs. Vi är mitt i en coronapandemi som lamslagit stora delar av samhället. Men på Kulturhuset pågår trots allt ett om­­fattande upprustningsarbete som ska bli färdigt under sommaren, och under hösten kommer Peter Celsing, som skulle fyllt 100 år i år, att hyllas i en utställning på plan ett.

På Celsings fasadskiss från tävlingsförslaget 1965 kan livet i huset avläsas som ett ark noter. Källa: Celsingarkivet

”Bruka och bevara” har varit ledorden för denna första, övergripande upprustning av Kulturhuset Stadsteatern. Och trots att Peter Celsing gick bort 1974 framgår det tydligt att Per Ahrbom fortfarande ser arbetet med Kulturhuset som ett samarbete med honom. Med en budget på en miljard kronor har inte minst hela glasfasaden kunnat bytas ut. Isolerglasen som sattes in i början av 1970-talet hade nått sin maximala livslängd och har bytts ut mot 4 000 kvadratmeter diamantglas.

– Peter Celsings ursprungliga idé gick ut på att fasaden skulle vara en öppen och tunn, genomsiktlig hinna. Att hitta en ny sådan glaskonstruktion tog oss ett år av olika tester och resulterade i en treglas isolerruta med järnfritt glas och med fyra gånger bättre U-värde än den gamla fasaden, berättar Per Ahrbom. 

Få känner Kulturhuset lika bra som han. Det här är långt ifrån den första renovering av byggnaden som han varit involverad i. Det var också Ahrbom som tillsammans med Lars Fahlsten ritade Stadsteatern, som ersatte Riksdagsprovisoriet i slutet av 1980-talet. Bland de få element i huset som Ahrbom inte bidragit till är rull­trapporna, som kom till i samband medkulturhuvudstadsåret 1998. De har i och för sig ökat tillgängligheten i huset, men har samtidigt tagit väldigt stora ytor i anspråk, menar Per Ahrbom.

T vä. Peter Celsing utanför Kulturhuset 1971. Foto: Sven Erik Sjöberg/Stockholms Stadsarkiv
T hö: Allrummet i gatu­plan för lek och skapande för barn och unga. Utställ­ningen AIR 1979. Foto: Ingemar Berling/Stockholms Stadsarkiv

Den här gången har hela byggnaden gåtts igenom i detalj. Längst ned på Plattan-planet, där ursprungligen den så kallade läsesalongen låg, skapas nu ett besökscent­rum. Här ligger också Kulturhusets huvudentré. Biblioteken för barn och vuxna ligger nu två trappor upp och blev klara strax före den pågående renoveringen. Arkitektoniskt viktiga element som den södra betongmuren, ”svepen” i lackerad metall som döljer installationer i innertaket och spiraltrappan har alla setts över, och arkitekterna har också arbetat för att återställa forna tiders öppenhet på våningsplanen i så hög utsträckning som möjligt. Genom åren är det en och annan verksamhetschef som velat skapa sig ett krypin och utan eftertanke bett någon hantverkare sätta upp gipsväggar, berättar Per Ahrbom.

– Vi har fått isblästra bort färg på originalväggarna av betong, där någon ibland ”råkat” måla vitt.

En osynlig men viktig del av upprustningen är också att Kulturhuset och Teaterhuset fått nya installationer för vatten, avlopp, el, värme, kyla och ventilation, allt för att förbättra inomhusmiljön och göra byggnaderna mer energieffektiva. All belysning har också bytts ut till LED-lampor, vilket kommer att göra det möjligt att hålla huset upplyst även nattetid och under helger. Asbest och andra miljöfarliga ämnen, som man inte hade koll på under 1970-talet, har avlägsnats och delar av originalinredningen har renoverats, inte minst Celsings läderfåtöljer.

– Handarbetets Vänner har också vävt en ny ridå baserad på Olle Baertlings original – av den gamla återstod bara smulor. Och flera andra konstverk har renoverats.

Olle Baertlings ridå i Hörsalen. Foto: Stadsmuseet

I dag är Kulturhuset en av landets mest kända och besökta institutioner med cirka tre miljoner besökare årligen.

– Egentligen är det först på 2010-talet som Kultur­huset börjat fungera på det sätt som Peter Celsing ville, säger Per Ahrbom och förklarar:

– Peter Celsing ville öppna dörren till kulturen, hans mål var ett hus för alla som alltid var öppet. Byggnaden i sig skulle öppna nya möjligheter för individen, men också för samhället i stort. Huset skulle utgöra en kulturell och demokratisk oas mitt i staden. En plats för ”den nya människan som måste komma”.

En central tanke i Celsings tävlingsförslag var också att bryta linjen från Tessin, vars idé var en paradgata med sträckning ända från slottet, via Sveavägen, till Norrtull. Kulturhuset skulle bli ett slags mur som bröt mot den gamla tiden. Öppenheten gestaltade Celsing med en låg, långsträckt byggnad med glasfasad, ett transparent ”skyltfönster” mot staden där de kulturella aktiviteterna skulle synas. Per Ahrbom minns hur Celsing visslande satt och skissade:

– Peter hade ett notställ på kontoret. Där hade han satt upp ett papper, på vilket han skissat notlinjer. På dem ritade han små noter. Så kom fasaden, som lämnades in till arkitekturtävlingen, till.

Celsings förslag blev i stort sett genomfört. Kulturhuskomplexet består än i dag av två delar: den långsträckta utställningsbyggnaden mot Sergels torg, som är det egent­­liga Kulturhuset, och den bakomliggande teaterbyggnaden med sin kvadratiska grundform. Riks­­­­dags­­­­­provisoriet bestod av den västra delen av Kul­­­­tur­­­­huset och Teaterhuset, där bland annat den stora plenisalen låg.

Från början var det meningen att Moderna museet skulle vara en av institutionerna i Kulturhuset, och museets chef Pontus Hultén ingick i arbetsgruppen. Han förordade, precis som Celsing, ett hus som var öppet i alla bemärkelser och som skulle anamma ”gatans stämning och verkstadens möjligheter”. Men den typen av öppenhet visade sig vara svår att genomföra.

Per Ahrbom minns det ödesdigra möte då både stadens högste brandchef och polischef bjudits in. Ett kulturhus som alltid var öppet för alla kunde det absolut inte bli fråga om, som de såg det; det var alldeles för riskabelt.

– Det blev droppen som fick bägaren att rinna över för Hultén, säger Per. Han slog näven i bordet, lämnade rummet och tog med sig sina idéer till Paris, där han blev Centre Pompidous första chef.

Faktum är att Pontus Hultén ändå hann influera Kulturhuset på många sätt, inte minst drev han idén om det sju meter breda spiraltrapphuset i husets östra del.

– Hultén föreslog den breda trappan för att besökarna skulle hinna uppleva själva huset. De breda trappstegen gjorde den till en trappa att långsamt skrida upp- eller nedför. Här fanns också plats för att stanna upp och sätta sig ned en stund. Tanken från början var dock att trappan skulle vara öppen. Inglasningen var Planverkets krav, den kom till eftersom trappan utgör en utrymningsväg.

Peter Celsings skiss av den stora spiraltrappan. Källa: Celsingarkivet

Men de flesta idéerna stod naturligtvis Peter Celsing för. Per Ahrbom beskriver honom som en ständigt skissande person som alltid hittade nya, bättre lösningar. På morgonen kunde han komma in på kontoret och bara sopa undan de ritningar som medarbetarna färdigställt kvällen innan. Det gjorde en del av de anställda förtvivlade, men Per tillhörde dem som valde att se framåt:

– Det kunde väl hända att jag också blev upprörd ibland. Men jag hade ju samtidigt tilltro till och respekt för Peter. Vi hade haft honom som professor på KTH, och blev redan då imponerade och inspirerade av honom, både som lärare och som arkitekt.

– Peter Celsing vände uppochned på begreppen. Han hade en helt ny syn på arkitektur och hittade ständigt nya kvaliteter. I beställarledet ansågs han nog vara något av en konstnär, en person som var lite i det blå. Men faktum är att han var mycket tekniskt begåvad. 

Kulturhuset var ett av de första projekten då Peter Celsing, som Per Ahrbom uttrycker det, ”drabbades av en byggledare”. Från början var huset planerat med normal kontorsstandard, det vill säga med linoleumgolv och gipsväggar. Men inte minst tack vare en studieresa till USA fick arkitekterna beställarna att satsa på bättre kvalitet. Efter den resan ritades det in både marmor och infällda spotlights.

I Peter Celsings vision ingick det också att Kulturhuset skulle ha en samlad ledning som såg till att alla ”spelade i samma orkester”. Men det var svårare att få igenom. Vid öppningen 1974 var huset snarare ett kommunalt kulturhyreshus. En kulturhuskommitté hade beslutat fördela lokalerna till stadens egna kulturinstitutioner, bland annat Stadsbiblioteket, Liljevalchs och Stadsmuseet, och förespråkade att varje enhet skulle sköta sig själv. Den lösningen gjorde Peter Celsing mycket nedstämd. Hösten 1973 drabbades han av en hjärntumör, men Per Ahrbom minns att Celsing i ett av sina allra sista möten på kontoret vädjade till Kulturhusets dåvarande ledning om ändring. Dock utan resultat.

– Först 40 år senare skulle han få som han ville. Under Benny Fredrikssons ledning slogs Kulturhuset och Stadsteatern 2013 ihop, berättar Per Ahrbom.

När Peter Celsing gick bort 1974 startade Per Ahrbom tillsammans med tre kollegor kontoret AFHJ (Ahrbom Fahlsten Henriksson Jensfelt), som fick i uppdrag att fullfölja Celsings projekt. Under 1985 blev riksdagens lokaler tillgängliga för ombyggnad och 1989 invigdes Stadsteaterns nya lokaler i Teaterhuset, med stora scenen, repetitionslokaler, loger med mera. Samtidigt byggdes Kulturhusets västra del om för kulturverksamheter. Hela denna ombyggnad ritades av Per Ahrbom och Lars Fahlsten.

En central del i det aktuella upprustningsprojektet har bestått i att förklara husets kvaliteter. När man pratar med Per Ahrbom är det uppenbart att han både trivs med och är skicklig i rollen som pedagog:

– I ett sådant här projekt krävs både tålamod och envishet. Vi har ägnat mycket tid åt att förklara varför det är viktigt att vara rädd om huset. Det finns ju alltid en tanke med att man till exempel väljer att penselmåla en vägg med blank färg, och förstår man den blir det roligare att vara delaktig. Vi har haft många samtal både med hantverkare och med personalen i huset.

– Jag brukar påpeka att Kulturhuset är ett omistligt hus, på väg att bli byggnadsminne, och att alla måste inse att deras arbete ingår i den helheten. Att vara delaktig är någonting att vara stolt över, någonting man kan berätta om för barnbarnen!

Kulturbiblioteket, avdelning Tio-Tretton. Foto: Björn Lofterud
Kulturbiblioteket, avdelning skönlitteratur. Foto: Björn Lofterud

Att Kulturhuset är en byggnad värd att bevara är nog de flesta överens om. Men exakt vad det är som ska bevaras och vad som kan och bör förnyas är naturligtvis föremål för en ständigt pågående diskussion. Per Ahrbom berättar om ett aktuellt frågetecken:

– Peter Celsing önskade sig redan på 1960-talet stora skärmar för rörlig bild och text på fasadglaset. Skyltarna blev aldrig verklighet men nu har vi framfört önskemål om att få sätta upp sådana. Men på Stadsmuseet är man tveksamma och vill bevara det som blev verklighet, inte något som bara fanns på ritbordet. Men är inte den inställningen något som bör diskuteras?

Nu väntar ytterligare ett ombyggnads- och renoveringsprojekt i Kulturhuset för Per Ahrbom och hans nuvarande kontor Ahrbom & Partner. Det handlar om ett utrymme på gatuplanet vars innehåll ännu är oklart. Kontoret fick nyligen ett ramavtal med Kulturhuset Stadsteatern som innebär att de får uppdragen som avser ombyggnad och inredning som Kulturhuset Stadsteatern råder över.

Per Ahrboms arkitektbana är full av om- och till­­­­byggnader, restaureringar och renoveringar av äldre bygg­nader. Ett aktuellt projekt består i att Ahrbom & Partner tillsammans med det danska arkitektkontoret Lundgaard & Tranberg ritat ett förslag till om- och tillbyggnad av Operan som, om regeringen säger ja till Statens Fastighetsverks hemställan, kan börja byggas 2023. Tidigare har kontoret också bidragit till uppdateringar inte minst i Rådhuset, Centralposthuset och Rosenbad. Kontoret har även ritat biblioteket på KTH.

Kanske är det ingen slump att arbetet så ofta handlat om befintliga byggnader. Trots att pappa Nils också var arkitekt tvivlade Per som ung på om det verkligen var arkitektur han skulle ägna sig åt. Han läste biologi, tänkte sig en framtid som jägmästare och bävade för att skövla naturen för att bygga hus. Men så hamnade han i Stockholm tack vare Peter Celsing, och det är han glad för.

– Jag trivs med att jobba i befintlig, bebyggd miljö. Och i dag känns det viktigare än någonsin att ta hand om gamla hus på deras egna villkor.

Annica Kvint är journalist och redaktör på Arkitektur.