Donald Trump vill bygga i klassisk stil. Men nu går amerikanska historiker till motangrepp för att befria klassicismen från nationalisternas banala nostalgi, skriver Martin Gelin.

Det är svårt att bli överraskad av Donald Trump, men jag kunde inte låta bli att höja lite på ögonbrynen när jag tidigare i år fick höra att Trump vill börja styra hur amerikansk arkitektur ska se ut. I februari lanserade Trumps administration ett förslag om att samtliga federala byggnader hädanefter måste byggas i ”klassisk stil”, med specifika förbud för alla stilar som förknippades med 1900-talet. Förslaget, som givetvis hette Make federal buildings beautiful again, kom aldrig längre än till skrivbordet.

Men utspelet var intressant för att det speglade en allt vanligare syn på klassicism bland konservativa eller nationalistiska politiker som vill använda klassicismen som ett slags försvar för den västerländska civilisationen. I Sverige kom en mildare version av samma utspel nyligen från borgerliga politiker i Upplands Väsby som krävde att alla nybyggen ska ske i ”klassisk stil” och specifikt hänvisade till att inspiration måste hämtas från stilar före modernismen.

Trump-administrationens förslag fick omedelbart kritik från The American Institute of Architects, som skrev att USA:s federala arkitektur i stället ”borde spegla landets mångfald av idéer, kulturer och klimat”. Men framför allt signalerar Trump-utspelet ett missförstånd, där klassicism reducerats till en förstelnad samling regler, snarare än ett förhållningssätt, en rad värdefulla insikter om vad som gör en byggnad vacker och användbar, som dock kan anpassas och förändras med tiden.

Michael Lykoudis, rektor för University of Notre Dame i Indiana, som länge haft en ambitiös utbildning i klassisk arkitektur, skrev att Trumps förslag ”reducerar en hel arkitektonisk filosofi till en karikatyr”. Arkitekturkritikern Justin Davidson, på New York Magazine, uttryckte sig i sin tur med min hemstads välkända försiktighet, när han konstaterade att Trump-förslaget måste ha formulerats av ”en grupp dåraktiga ideologer som inte bara hatar modern arkitektur utan moderniteten själv”.

Andra oroade sig för att Trump börjat drömma om Albert Speers neoklassicism och 1930-talets totalitära byggnadsstilar. Men det är lättare att föreställa sig en mer banalt mardrömslik framtid för USA:s offentliga byggnader, ett helt land fullt av imitationer av de kitschiga gräddtårtor som pryder exempelvis Trumps egna golfbanor, palatset Mar-a-Lago i Florida, eller hans glittrande gamla casinon i Atlantic City och Las Vegas.

Trumps nostalgiska vision för federal arkitektur anlände samtidigt som USA präglas av en djup, landsomfattande debatt om hur vi bäst bör ta itu med landets blodiga historia och slaveriet. Där har den nostalgiska klassicism som ofta präglar den amerikanska söderns slavgods i synnerhet ifrågasatts.

Arkitekturhistorikern Nathaniel Walker har de senaste åren undervisat på College of Charleston, där han leder en kurs som heter The architecture of kindness. Walker kritiserar just den hårda och pompösa stil som konservativa och auktoritära ledare gärna ser som ”klassicism”. Han vill i stället bejaka det varma, lekfulla och dekorativa med klassicismen, ”de botaniska formerna som får själen att sjunga”, som han själv formulerar det. Walker poängterar också att mycket av det vi i dag ser som klassicismens formspråk inte var europeiskt, utan hämtades från egyptisk, persisk, indisk och mexikansk arkitektur.

– Jag förälskade mig i klassisk arkitektur när jag vandrade runt i mayaruinerna vid Sayil på Mexikos Yucatanhalvö, säger Walker i början av en lektion.

I stället för att manifestera en föråldrad, europeisk chauvinism bör en genomtänkt, verklig klassicism, enligt Walker, påminna om de idéer som binder människor samman över hela världen. Han vill rädda klassicismen från nationalisternas banala nostalgi och rigida regelverk, och menar att klassicism i stället bör definieras med tre tidlösa principer: användbarhet, hållbarhet och skönhet.

I Trump-administrationens manifest förbjuder de specifikt brutalism, vilket sannolikt är överflödigt då det knappt byggts en enda federal byggnad i den stilen i USA sedan 1980-talet. Den som upplevt den kantstötta brutalism som dominerar i Washington DC:s så kallade Federal District har för all del goda skäl att vara skeptisk till den federala arkitektur som dominerat i huvudstaden det senaste halvseklet. Det är ett område där det är svårt att känna sig mänsklig, där breda avenyer kantas av gigantiska kolosser utspridda på alldeles för stora avstånd. Under Washingtons stekheta somrar tvingas du promenera i obarmhärtigt gassande sol som tycks skina från alla betongfasader och även den mest framåtblickande arkitekturstudent kan nog börja längta bakåt i tiden om hen tillbringar för mycket tid där.

Men det räcker att promenera ett par kvarter norrut från Federal District för att se några av USA:s vackraste moderna byggnader. I ambassadområdet längs Potomac-floden och längre upp i Georgetown hittar vi exempelvis Finlands eleganta ambassad. Där möts vi av en kuliss av glasfönster som öppnar sig mot den ljuvligt lummiga skogen utanför. Rummets vita pelare väcker associationer både till finsk björkskog och neoklassicismen som präglar resten av DC.

Även USA har, mot alla odds, fortsatt bygga magnifika, vackra offentliga byggnader även de senaste åren, exempelvis de ståtliga ambassader som just nu konstrueras i Mexico City och New Delhi, påbörjade och finansierade många år innan Trump ströp USA:s diplomatiska budget och kom med dessa klumpiga estetiska krav. De påminner oss om att skönhet inte är en samling rigida idéer från det förflutna utan en flyktig egenskap som hela tiden definieras på nytt.