Galleristen som stadsutvecklare

Konstinitiativet och galleriet Misschiefs bryter ny mark och förebådar en ny stadsbild av tillfälligt uppdykande verksamheter, enligt Malin Zimm.

Bland de få positiva effekterna av coronapandemin är att Misschiefs blev kvar i Sverige i stället för att packa ihop hela härligheten och dra ut i världen. Konstinitiativet Misschiefs inledde 2020 med att vara årets ojämförliga snackis under Stockholm Design Week, med en ringlande kö långt ut på torget av alla som undrade vad som egentligen pågick i Bångska våningen på Stureplan. Paola Bjäringer, curator och grundare av Misschiefs, hade med perfekt gehör sammanfört en grupp kvinnor som var och en och tillsammans utmanar form, hantverk, konst och arkitektur. Bjäringer såg det svenska designfältet från sitt franska perspektiv, och insåg utifrån sin erfarenhet av den lättsamma och lekfulla inställningen till form som hon upplevde i Paris att den svenska scenen var onödigt stel och trist. Hon kastade loss, kopplade ihop kontaktnätet och det ena gav det andra tills utställningstruppen var samlad. Det råkade bli enbart kvinnor, och det visade sig att det var just vad som behövdes för att skaka om fundamentet.

Att tillfälligt inta rum och avstå från den rumsliga institutionens tyngd är en del av konceptet: surfa på möjligheterna, hantera korta puckar, hitta samarbetspartner som vill ta del av energin och hålla lite lagom ”ockupationsattityd”. När designveckan var slut var tanken att turnera med utställningen men pandemin satte stopp för planerna. Det hör till den tillfälliga arkitekturens livsvillkor att hantera snabba förändringar och korta kontrakt. Misschiefs grupperade om och Paola Bjäringer lyckades få tillgång till ett 500 kvadratmeter stort före detta tvätteri i Humlegårdens fastighet Linnégatan 4; en central adress och ett helt urblåst rum i nedre gatuplan med stora skyltfönster. Från den 10 augusti 2020 omformades Misschiefs till ateljéverksamhet där ett tjugotal formgivare intagit olika delar av lokalen, och där gästspel avlöser varandra på lokalens ”torg”.

I skrivande stund ställde Monica Förster ut betongplattor i samarbete med Marrakech Design, en interaktiv installation som publiken uppmanas att bygga fritt med. I stället för att som först planerat flytta ut några månader senare har lokaltillgången förlängts stegvis till att nu sträcka sig in i februari 2021 och en ny designvecka som inte kommer att se ut som någonsin tidigare i Stockholm. Förhoppningen är att samarbetet med Humlegården kan visa möjligheterna med att nyttja platser med tillfälliga koncept och former för framtida lokalanvändning. Det som händer på denna adress i dag kommer det säkerligen att synas mer av i den urbana miljön i spåren av coronapandemin. Tomma lokaler blir allt vanligare i stadsbilden, och förmågan att hitta nya verksamheter och matcha aktivitet med plats kommer att behöva laddas med mycket nytänkande från både fastighetsägare och verksamheter.

Misschiefs går att besöka som vilket galleri som helst, men försäljning av verk sker utan mellanhand direkt med utställarna och de ateljéverksamma på plats. Här finns digitalt och textilt hantverk, fotografi och illustration, interaktiv konst, möbelformgivning och glas, måleri och skulptur med lika stor variation bland de verksamma, som spänner över flera generationer och olika kulturella bakgrunder samt olika karriärskeden – men alla med en excellens inom sin hantverksform.

Så länge som den svenska designscenen inom framför allt produktdesign domineras av män återstår den politiska dimensionen i Misschiefs verksamhet. Som individer visar Misschiefs formgivare sin kunskap och kreativitet, och som kollektiv koncentrerar Paola Bjäringer Misschiefs till en laserstråle med kraft att bryta igenom betonggjutna föreställningar om svensk design och hur den tar plats i staden.

Läs mer och lyssna på Arkitektur berättar nr 8: Formgivaren som stadsutvecklare HÄR

Malin Zimm

Mer innehåll om ämnet