Att rycka upp människor med rötterna kan vara förödande. När vi idag står inför omfattande renoveringar av miljonprogrammet finns det anledning att påminnas om de kunskaper som erövrades i saneringens efterdyningar, anser Catharina Thörn, en av redaktörerna till den nyutkomna boken Rätt att bo kvar – en handbok i organisering vid hyreshöjningar och gentrifiering. 

1963 publicerade psykologen Marc Fried essän Sorgen efter ett förlorat hem. Fried, som då arbetade på sjukhus, fick i uppdrag att undersöka hälsan hos närmare sexhundra hyresgäster i Boston, USA. De hade tvingats flytta då deras bostadsområde klassificerats som slum och rivits till förmån för dyr nybyggnation. Undersökningen gjordes i två omgångar, med två års mellanrum. De bortträngda hyresgästerna visade upp symptom på stress, känslor av hjälplöshet, förlust av sammanhang, ilska och hemlängtan. Hälften av dem led av svår depression. Marc Frieds konklusion var att den enda rimliga beskrivningen av människornas reaktioner var sorg.

Frieds analys känns igen från de studier som gjordes i Sverige under saneringsåren då bostadsområden revs och människor tvingades flytta. Saneringsforskningens resultat låg senare till grund för en tydligare lagstadgad rätt till inflytande för hyresgäster vid omfattande renoveringar. En rättighet som skarpt kringskars på 1990-talet och idag är helt verkningslös.

När vi idag står inför omfattande renoveringar av miljonprogrammen finns det anledning att påminnas om de kunskaper som skapades i saneringens efterdyningar. Att tvångsförflytta människor på det sätt som skedde under saneringsåren, eller på det sätt som sker idag vid så kallade ”renovräkningar”, har ett högt pris både för dem som tvingas flytta och för samhället i stort. Att rycka upp människor från sammanhang där de skapat rötter, sociala nätverk och utbyten kan vara förödande. Att tvingas flytta för att man inte ha råd att bo kvar bidrar till ett socialt stigma och upplevelse av utsatthet.

Idag står närmare en halv miljon lägenheter inför stambyte, och i samband med sådana passar fastighetsägare ofta på att göra en standardhöjning av lägenheten. Det medför stora hyreshöjningar och många hyresgäster har inte råd att bo kvar.

I många fall handlar det inte heller om ett fåtal hyresgäster som tvingas flytta utan tillräckligt många för att det ska påverka områdets sociala struktur och karaktär. Det finns de som argumenterar för att detta är en naturlig förändring av staden. Staden växer och förändras. Stadsdelar blir mer attraktiva och hushåll med högre inkomster flyttar in. De som inte har råd får helt enkelt flytta någon annanstans. Denna argumentation bygger på myten om staden som organism – en myt som undanhåller det faktum att städers utveckling är en fråga om styrning och politik, fördelning av makt och resurser. Myten vill få oss att tro att ingenting kan göras – men det är naturligtvis helt fel.

I 1980-talets början publicerades i USA den kollektivt skrivna boken Displacement. How to fight it. Boken växte fram som en del av en rörelse med säte i San Francisco som kämpade för hyresgästers rättigheter i ljuset av ett allt större tryck på att riva och bygga nytt i amerikanska städer. Boken inleds med orden: ”Att tvinga människor att flytta från sina hem eller bostadsområden är fel. Oavsett om det är ett resultat av statens eller marknadens intervention är tvångsförflyttning ett tydligt tecken på att människor utan ekonomisk och politisk makt för göra motstånd trängs undan av aktörer med större resurser och makt. Aktörer som anser att de har en ’bättre’ användning för en viss byggnad, tomt, eller stadsdel.”

Senare skulle en av författarna till boken, stadsplaneraren Chester Hartman, mynta uttrycket The right to stay put – rätten att bo kvar. Och trots att boken Displacement. How to fight it skrevs på 1980-talet har den väckt ett förnyat intresse de senaste tio åren, i takt med att allt er människor trängs undan till fördel för omfattande urbana utvecklingsprojekt.

Den rörelse av hyresgäster som nu organiserar sig mot standardhöjande åtgärder med höga hyreshöjningar är troligtvis bara början på en våg av protester. För i längden handlar det inte bara om enskilda hyresgästers bostadssituation utan om hur vi ska organisera våra städer och vårt boende i framtiden. Vem som ska bo var och hur vi ska leva våra liv tillsammans. Utfallet av denna kamp kommer prägla våra barn och barnbarns framtid.