Utredaren Christer Larsson lämnade sitt betänkande Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design till kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke den 14 oktober. Särskilt en punkt väckte uppmärksamhet: Arkdes ska avvecklas som museum och arkiv. Istället ska den ombildas till Myndigheten för Gestaltad livsmiljö – och fungera som en mötesplats för frågor om arkitektur, form och design. Själva samlingen ska tas över av ett statligt museum och utställningsverksamheten av lokala institutioner. Istället för ett museum/center, som redan idag är en folkbildande mötesplats som i rätt händer skulle kunna utvecklas, får vi en ny statlig myndighet.

Att frågan om Arkdes ens tas med här är en smula märkligt. Dels för att den stjäl all uppmärksamhet men också för att Sverige faktiskt bör ha ett arkitektur- och designmuseum.

En ny myndighet skulle kanske ge arkitektur, design och form-frågor en tydligare plats i politiken. Liksom förslaget om en Riksarkitekt, en titel vars framgång hänger extremt mycket på vem som utses. Kanske är Christer Larsson själv en aspirant. Men frågan kvarstår: måste en kulturinstitution offras?

Diskuteras kan också om en arkitekturmyndighet sorterar bäst under kulturdepartementet: Den 270 sidor tjocka skriften genomsyras av vår tids stora utmaningar, som globalisering, bostadsbrist, sociala klyftor, migrationsströmmar, urbanisering och klimathot. Ett oerhört, för att inte säga omöjligt, brett fält för en enda utredning.

Arkitektur, design och form kan inte ensamt ge lösningar men kan tveklöst axla en större roll i arbetet för ett hållbarare och rättvisare samhälle inom många olika fält. Ett av de bättre förslagen är en instans för kompetens och stöd till de tjänstemän som till vardags sköter upphandlingar. LOU är ett utmärkt verktyg, som idag tyvärr ofta missbrukas för att minska kostnader snarare än för att öka kvalitet och hållbar utveckling. En annan lovande tanke är en institution typ danska Realdania, som stöttar regionala och nationella arkitekturprojekt. Realdania är ett av svaren på varför Danmark lyckas åstadkomma så många lyckade offentliga arkitekturprojekt, medan den svenska arkitekturen är mest innovativ då det kommer till privata villor.  Det är även Realdania som står för Dansk Arkitektur Center, den växande verksamhet som är Danmarks svar på ArkDes, och som även arbetar för att marknadsföra dansk arkitektur internationellt. Dock återstår formerna; att som i Danmark lägga ansvaret för arkitektur- och stadsutveckling på en privat institution är inte helt oproblematiskt.

Orättvisorna mellan stad och landsbygd har länge negligerats i politiken. Om det satsades utanför storstädernas centrum skulle ju dessas förtätningsbehov minska. En ljus i periferins mörker är att en ny arkitekturpolitik kan komma att prioritera frågan. Ett annat långsiktigt och demokratiskt klokt förslag i Gestaltad livsmiljö är att betona arkitektur, form och design redan i grundskolan, liksom att bredda intaget på arkitektur- och designutbildningar, som idag främst lockar en homogen grupp av vit övre medelklass.

Med hållbarhet åsyftas i Gestaltad livsmiljö ekonomiska, miljömässiga och sociala aspekter. Demokrati, medborgarinflytande och individers kompetens betonas. Men om arkitektur och form fortsatt är viktiga ur ett estetiskt perspektiv framgår inte riktigt. Jag saknar ett resonemang om detta och om professionalitet – vilken faktisk roll arkitekter och designers kan ta i en hållbarare värld.