Medielandskapet har formats om totalt sedan 2001 då Arkitekturs utmärkelse Debutpriset instiftades i samband med tidskriftens 100-årsjubileum. Man lade
i början stor vikt vid att debutprojekten inte hade ”synts” tidigare, och att själva publiceringen var ett slags etableringsstöd i början av arkitektens karriär.
Efter en något blygsam skala av den biennala utmärkelsen 2001 och 2003, blev 2005 års vinnare en medieskräll genom Fredrik Petterssons havsbad i Kastrup. År 2007 presenterades hela 14 nominerade projekt, och en nöjd chefredaktör konstaterade att återväxten var säkrad inom den svenska arkitekturen.

I dag sprids projekt som digitala frön för vinden och var och en är sin egen såningsman i digitala kanaler och sociala media. Genom prisets historia dominerar småhus och villor, ”men ingen skam i det, så började såväl Asplund som Venturi” tröstade chefredaktör Olof Hultin 2007. Något mer självkritisk blev tidskriften 2009 då det blev tydligt att priset i sig inte kan kickstarta en karriär – det kräver mer än en stunds rampljus att få fart på ett nytt kontor. Nollnolltalets långa högkonjunktur tycktes inte vara den perfekta jordmånen för ung svensk arkitektur. Det spekulerades i om inte prekvalificeringssystemet var den kraftigaste käppen i hjulet: för att få rita en skola måste man ha ritat en skola. Risken för arkitektur att bli en ”bild i en tid av bilder” diskuterades redan 2011. Under tiotalet bytte priset namn från Debutpriset till Ung Svensk Arkitektur och fokus för juryerna låg på verkshöjd efter förutsättningar, förmågan att ta in en plats och viljan att utforska.

Att vara under 40 och kunna visa upp ett uppfört och max två år gammalt projekt gäller ännu, men under prisets första 20 år har prisets betydelse fått nya nyanser för praktiken. I stället för att se priset som något som kan dana och stötta debutanter, verkar det vara den etablerade praktiken som tycks behöva en energiinjektion genom den idérikedom och känslighet som de unga arkitekterna visar prov på. Den draghjälp som publicering i ”gammelmedia” en gång innebar har till del ersatts av den synlighet som man själv kan generera, men tidskriftens och prisets kontinuitet är ändå en garant för den långa historieskrivningen, där generationsväxlingarna kan avläsas och forskas på.

Att tänka i generationer är svindlande. Om en generation är 20 år och vi använder detta mått för att röra oss genom historien så krymper berättelsen om människans historia till en helt annan skala. Från själva arten Homo Sapiens inträde i historien för ungefär 200 000 år sedan har ungefär 10 000 generationer hunnit passera. Mellan oss och de första civilisationerna har 400 generationer format världen vi lever i.

Nu har utmärkelsen Ung Svensk Arkitektur blivit en generation gammal enligt denna biologiska klocka. En tid då en djupare insikt om ansvar blandas med längtan efter nya idéer.

Malin Zimm är chefredaktör för Arkitektur.