Lägenhetshotellet i Lorensberg har blivit ett slagträ för dem som förordar klassisk stil. Men byggnadens klassicism överlever inte mötet med den svenska byggprocessen, menar Claes Caldenby.

”Svänger det?” Det är den första frågan vi ställer oss inför allt från musik och mat till arkitektur. Detta enligt arkitekten Albert Svensson, som jag intervjuade i Arkitektur nr. 4-2022. Ställd inför Svenssons uppmärksammade hus i klassisk stil på Ekmansgatan 5 bakom Götaplatsen i Göteborg, som nu är inflyttat, prövar jag hans eget recept. Och tvingas svara: ”Nej, det svänger inte. Det är en tungfotad klump som står här i backen.”

En följdfråga är: ”Varför svänger det (inte)?” Det är en fråga som Svensson ogillar. Den ställs av akademiker och recensenter och bygger på tyckande och fördomar av okunniga personer, menar han. Eftersom jag är oenig med Svensson här och tycker att en kritisk granskning och ett kvalificerat samtal om arkitektur är nödvändigt så kommer jag ändå att försöka svara även på den frågan.

En första anledning till att det inte svänger är något så grundläggande för klassisk stil som proportioner. Ekmansgatan 5 har enligt en modern ekonomisk kalkyl pressat in tre våningar mellan sockelvåningen och vindsvåningen och det gör att det, till exempel jämfört med det putsade grannhuset Ekmansgatan 7 av Karl Samuelson från 1918, saknar spänsten och den lite manieristiska elegansen. Huset kryper liksom ihop i stället för att sträcka på sig. Fönstren blir mörka hål i stället för att spänna ut ytan. En tvåvåningshög rusticerad sockel gör mellanvåningarna extra betryckta.

Sedan har vi de klassiska elementen, pilastrar, voluter, pediment och en liten äggstav. De är gjutna i betongelement med påträngande skarvar lite här och var. Det hjälper inte att det är vackert ritat av Svensson, det ser ändå ut som postmodernismens grovhuggna prefabklassicism på 1980-talet. När man kommer närmare hittar man plåtinklädda övergångar mellan fönster och smyg, lampor och dörrkoder som inte linjerar och plastiga dörrstängare utanpå ekdörrarna.

Ännu värre blir det när man kommer in i huset. Det är ett apartment hotel med rum med pentry. Här finns inte ett spår av klassisk stil. Planen är fullpackad utan någon känsla av rymlighet i form av axlar eller ljusföring i trappa och kort korridor. Materialvalen är modern standard med lösa undertaksplattor, utan kvalitet. De små fönstren är tjocka för att nå dagens komfortkrav på konventionellt vis och beslagen är stora och klumpiga. Fönstren blir en stor apparat som tränger sig på i rummet. Exteriörens slutna känsla följs upp inifrån. Ännu inte färdig är en coworking-yta i bottenvåningen, enligt renderingarna med tungt kassettak och boaserad stämning.

Det är klassicism ”enligt boken”, men dessvärre också svenskt bygge enligt boken. De två trivs inte tillsammans, lika lite som modernismen trivs med samtida svenskt bygge. Svensson, och Fredrik Rosenhall på Inobi som han samarbetade med, fick inte göra färdigprojekteringen utan byggaren tog in sin egen arkitekt, som visade sig sakna förståelse för klassisk stil.

Men problemen med byggprocessen vill Svensson inte kännas vid i intervjun jag gjorde, trots att han här är ett så uppenbart offer för dem. Det är modernismen som haft ett felaktigt fokus på processen, menar han. Arkitekternas uppdrag är inte moraliskt/politiskt utan estetiskt/praktiskt. Med rätt idéer blir det bra. Och modernismen är alltigenom fel.

Själv är jag övertygad om att det finns bra klassicism och dålig klassicism, precis som det finns bra modernism och dålig modernism. Den klassiska frågan om i vilken stil vi ska bygga, som Heinrich Hübsch ställde 1828, är inte särskilt viktig. Men för den som önskar enkla svar på svåra frågor är den behändig att hålla sig till.

Dit hör dessvärre den lokala dagstidningens legitimerade arkitekturkritiker Mark Isitt, som i Göteborgs-Posten 19 augusti skrev om huset på Ekmansgatan 5 och menade att Sveriges arkitekter har något att lära sig här. Han börjar med att breda ut sig om hur viktig språkets rytm och dynamik är för hans eget skrivande. ”Att befria skrivandet från stilistiska ambitioner hade gjort processen lättare”, men tråkigare.

Sedan påstår han att moderna ”kåkar” saknar sådana ambitioner medan ”tegeltemplet” på Ekmansgatan är ”stolt som Caesar”. Kritikerna kommer att anklaga det för att vara en pastisch, hävdar Isitt. Men inte ett ord har han att säga om hur Svenssons ”rallarsvingande nidvisa om modernismen” har det med rytmen och dynamiken, som var så viktig. Isitts kåseri blir tomma ord utan substans.

Om inte en kritiker med genomslag både i dagstidning och TV förmår ställa frågor om arkitektonisk kvalitet, hur ska man då kunna förvänta sig att politiker gör det? Jag önskar verkligen att huset på Ekmansgatan hade blivit bra, men dessvärre är det dålig klassicism. Nu finns risken att det kommer att lyftas fram som förebild av kunskapsfientliga politiker och media. Och som en följd av det att tjänstvilliga arkitekter fortsätter att rita bäst det går, fast i en ny stil.

Isitt har vinden i sin kappa. I GP 10 augusti hävdade ledarskribenten Adam Cwejman, med hänvisning till Ekmansgatans ”moderna klassicism”, att ”den folkliga opinionen för klassisk arkitektur har fått politiskt gensvar”. Och de som ställer kvalitetskrav på arkitekturen är odemokratiska, menar han. Okunskapen vill regera ostört.

Byggnadskultur, det EU kallar ”Baukultur”, kräver något helt annat. Det är en svår fråga utan enkla svar, något vår tid inte verkar tåla.

Claes Caldenby är arkitekt och arkitektur-historiker