Medvetenheten kring återbruk har ökat. Naturligtvis är detta också en fråga om mode, och en gravt New York-influerad bild av en ”kreativ” stad, där industrilooken blir ruff fernissa i bostadsområden som domineras av en välkammad och hårt belånad medelklass. På senare år har fastighetsutvecklare dessutom förstått att en industrihistorisk look kan höja värdet på en plats, som i Meatpacking district på Manhattan.

Varvsstaden i Malmö, som Ingrid Sommar lyfter i ett reportage i Arkitektur 3/2018, är en plats av flera där man talar om att återanvända industribyggnader. Andra är Slakthusområdet och Lövholmen i Stockholm och Ringön i Göteborg.

Dagens dilemma är att utvecklingsbara centrala industriområden ofta fyllts med småskalig verksamhet med allt från livsmedel och tillverkning till konstateljéer och kulturverksamheter – som ”står i vägen” för storskalig bostadsproduktion.

Vi har sett det småskaliga industriområdet Kvillebäcken i Göteborg jämnas med marken till förmån för kvartersstad. Så snart man började planera att utveckla det småskaliga industriområdet Nyhamnen i Malmö, började småverksamheterna flytta därifrån.

Man talar gärna om social hållbarhet, kreativa verksamheter och småskalig produktion. Men den ”blandstad” man sedan bygger är en dyr stad för tjänstemän och konsumtion.

Apropå den här frågan har Victoria Percovich och Karl Landin på White kartlagt det centrala industriområdet Sofielund i Malmö. En av deras många insikter, berättar de i en intervju i Arkitektur 3/2018, är områdets stora betydelse för hela staden – och att nybyggda lokaler aldrig har de egenskaper eller de hyresnivåer som tillåter kulturverksamheter eller tillverkningsindustri.

Hur gör man när städers bostadsbehov och storskalig bostadsproduktion ställs mot småfö- retagande? En spännande fortsättning följer.