På Island jobbar man med direktdemokrati när man utvecklar nya områden. Det kan vi i Sverige lära oss mycket av, hävdar Joakim Kaminsky och Oskar Ivarsson.

2018 genomfördes en internationell arkitekttävling för att omvandla fiskhamnsmiljön i Hafnarfjörður, Reykjavik, till modern blandstad med bostäder och verksamheter.

Tävlingen vanns av Göteborgsbaserade Kjellgren Kaminsky Arkitekter och Mareld Landskapsarkitekter tillsammans med Jvantspijker & Partners från Rotterdam. Vårt förslag handlade om hur man småskaligt och med varsam hand kan utveckla ett område utifrån de verksamheter, byggnader och värden som redan finns på platsen. Att skapa levande och kreativa miljöer där fiskeindustri, turism, verksamheter och närboende kan samexistera och utvecklas.

Under arbetets gång har vi lärt mycket av våra isländska kollegor. Ett exempel är direktdemokratin. Vårt förslag har bearbetats vidare i workshops där politiker, sakägare, allmänhet och fastighetsägare deltar mycket aktivt. Diskussionen är rak och visioner, farhågor och idéer kommuniceras direkt. På detta sätt byggs förtroende och man får bättre förståelse för var och ens ståndpunkt och dilemman.

Även i Sverige anordnas publika workshops och dialogprocesser, men ofta utan att vare sig fastighetsägare eller folkvalda deltar öppet och aktivt. Kanske har klyftan mellan politiker, fastighetsbolag och allmänhet vuxit sig för stor här?

I Reykjavikprojektet var det viktigt att ta tillvara befintliga värden, både i form av äldre byggnader och etablerade verksamheter som ger kontinuitet. Fiskebåtar ska fortsätta lägga till vid hamnpiren och sälja sin fisk i auktionshallen, och de kreativa småföretagen i en av de gamla lagerbyggnaderna får stanna kvar. När detta kompletteras med nya bostäder, butiker, kontor, grönytor och en terminal för kryssningsfartyg skapas spännande möten mellan lokalbefolkning och turister, boende och verksamheter, gammalt och nytt. För att lyckas med detta var dialogprocessen avgörande.

I utformningen av de nya byggnaderna och platserna spelade klimatet en viktig roll; det gällde att skapa platser som vänder sig mot solen och ger skydd från de kalla vindarna från Atlanten. Regnet, vindarna och havet är svårflyttade faktorer såväl i Sverige som i Reykjavik. För att skapa denna typ av platser fungerar ofta småskalig bebyggelse bäst, något man skulle kunna utveckla i fler områden i svenska städer. Små platser, vinklade gator och gränder som bryter vinden, och små torg där de omgivande husen ger skydd samtidigt som de inte är så höga att de skuggar.

I Reykjavik var det även viktigt att anknyta till den lokala byggnadstraditionen. Det gjorde vi med en palett av färger, material och volymer som gäller för de nya byggnaderna, utan att detaljstyra utformningen ytterligare. Vi brukar tala om en stads tonalitet och försöka fånga och förstärka den. Hur ser staden ut om du kisar?

I flera nya svenska stadsbyggnadsprojekt är mycket av det nybyggda spretigt i sin utformning och vi tror att man även här skulle tjäna på att definiera en tydlig materialpalett för nybyggnadsprojekt som utgår från stadens traditionella byggnadsmaterial och fångar dess tonalitet.

Stadsutveckling är en designprocess för att konkretisera drömmar och visioner. Därför är det viktigt att betydande aktörer görs delaktiga och är medskapande – på riktigt. Om makthavare som politiker och fastighetsägare är delaktiga och synliga kan man skapa äkta dialog och en gemensam strävan. Detta vill vi se mer av i Sverige.

Under planeringsstadiet reste en delegation med våra isländska beställare till Sverige för att inspireras av bland annat Bo01 i Malmö, Lomma hamn och Klippan i Göteborg. Fyra politiker och två tjänstemän deltog. Förutom bra och dåliga referenser skapades en gemensam diskussion om stadsbyggnad, prioriteringar och målbilder.

Kanske finns det anledning för svenska tjänstemän och politiker att åka åt andra hållet?