Att renovera Stadsbiblioteket i Stockholm utan tillräckliga antikvariska hänsyn vore att förstöra dess unika karaktär, skriver Tomas Lewan.

År 2015 handlade Stockholms stad upp ny arkitekt för Gunnar Asplunds stadsbibliotek. Två internationella arkitekter svarade: David Chipperfield och Adam Caruso. Den senare fick uppdraget. ”Jag vill få Asplunds byggnad att sjunga igen”, sa Caruso om projekt ”Förnyat stadsbibliotek”. Men projektet är inte längre aktuellt för genomförande; den grönblåa majoriteten hänvisar till att kostnaderna drog iväg.

Ett mer avgränsat projekt kommer att genomföras. Byggnaden måste underhållas och införandet av nutida teknik, både byggnadsanknuten och verksamhetsrelaterad, släpar efter. Kommunen fattade i juni beslut om att i stället för att utveckla byggnaden genomföra ett omfattande underhållsprojekt.

Den hittills utförda projekteringen är inte offentlig. En antikvarisk granskning från februari 2018 ger dock inblick i hur staden vägt vad olika ingrepp skulle innebära mot de antikvariska värdena. Men man kan fråga sig om inte dessutom en arkitekturteoretisk diskussion vore på sin plats kring åtgärderna i den unika byggnaden. En rik litteratur med analyser från olika historiska skeden finns att luta sig mot. Ett slags särskild värdeanalys.

Stockholms stad tog tillsammans med Adam Caruso fram två projekt kallade ”renoveringsförslaget” och ”utvecklingsförslaget”. Bägge innehåller ambitiösa planer på återställande av de många detaljer som ändrats genom åren. Ett exempel är huvudentréns glasparti mot Sveavägen som ännu har breda aluprofiler i stället för ursprungets trådtunna profilkaraktär.

Renoveringsförslaget stannade vid denna försiktiga nivå genom att ta det närmaste av annexen i anspråk för vissa funktioner. Projektet vore nog så vanskligt om nutida tillgänglighet och teknik skulle kunna in föras. Mest noterbart i detta mot byggnaden följsamma projekt är idén att åter skapa läsesalarnas ursprungliga vägg och takkulörer utförda med ”glättat genomfärgat kalkbruk i djupa kulörtoner”: rött i facksal 2, grönt i facksal 4. Kulörerna samexisterade endast tre år med den redan från början ljusa interiören i den funktionalistiska facksal 3, tillbyggd 1932. Asplund var troligen involverad i den förnyade färgsättningen. Visst är det lockande att få se de äldre kulörerna, men är det inte troligt att avsikten med de ljusa interiörerna fanns redan när facksal 3 tillfördes? Att återskapa kulörerna vore i så fall att permanenta ett provisorium som upphovsman och samtid valde att frångå.

”Utvecklingsförslaget” var inriktat på att funktionellt inkorporera basarerna som biblioteksbyggnaden visuellt bärs upp av. Detta innebar i realiteten att riva och återuppbygga basarerna(!), samt att fälla och ersätta almarna kring biblioteket. Målsättningen var att höja de terrasser som omger biblioteksbyggnaden med ”tre trappsteg” (ca 50 cm). Huvudentréns ”åsnetrappa” skulle i sin övre del höjas på samma vis och även dess omgivande väggar. Övergången mellan byggnaden och terrasserna skulle gestaltas som långsträckta trappor. Höjningen skulle ”inte synas från gatan” (som om nu det vore en lindring).

Antikvariskt är ett sådant här ingrepp anmärkningsvärt vilket också understryks i granskningen. Arkitekturteoretiskt är det än mer otänkbart. Redan Hakon Ahlbergs text i boken om Asplund från 1943 lägger sitt främsta fokus på den minutiöst gestaltade vägen in i bygg naden. Peter Blundell Jones vänder och vrider ut studerat på entrévägens komposition i sin biografi från 2006. Han konstaterar att Asplunds projekt utvecklas från det tre dimensionella kupolförslaget till att slutligen bestå i sekvenser av geometriskt släta ytor. Kan man då bryta denna ytornas geometri med ”trappsteg”? Geometrin är även det som överbryggar den remarkabla stilkollisionen mellan byggnad och basarer.

Asplunds gärning är djupt personlig. Hans verk är unika och har i sin rikedom karaktär av partitur. Att ändra i dem är som att revidera i notskrift av någon av våra främsta kompositörer.