Med Liljevalchs+ har Djurgården fått ett nytt konstkvarter snarare än en utbyggd institution. Det skriver Tomas Lewan och pekar på brister i logistiken. 

Liljevalchs konsthall är så klassisk mark som någonsin är möjligt. Byggnaden var älskad från första början, inte minst bland arkitekterna. Den var finsmakaren och konstnärsvännen Sven Ivar Linds favoritbyggnad. Carl Bergstens utformning renderade ett med Cyrillus Johansson delat förstapris i tävlingen om uppdraget. Men Bergstens byggnad valdes bland annat eftersom den enligt juryn ”på ett föredömligt sätt anslöt till den traditionella bebyggelsen på Djurgården”. Den var dessutom ekonomisk. 

Och det är inte bara som byggnad Liljevalchs tagit plats i våra hjärtan, utan främst som platsen för stadens breda publikhändelser, som Vårsalongen. Självklart vill man ha mer av detta så tanken på en tillbyggnad är naturlig, men det är inte liktydigt med att den är motiverad.

Gert Wingårdhs tillbyggnad har fått ett blandat mottagande. Mycket har redan sagts, men frågan om tillbyggnadens rimlighet och utformning förtjänar ytterligare reflektion. Hur blev det så här och vem bär ansvaret?

Säkerhetsfrågor och logistik är nyckelfrågor i en nutida konsthall. Tillbyggnadens lastintag är en skrymmande del av anläggningen och styr delvis planlösningen. Programmet i tävlingen föreskrev dessutom en kontakt via den nya byggnaden med kafé Blå porten. Till det yttre är dessa komplicerade förutsättningar gestaltade i något slags samklang med den befintliga byggnadens enkla volym, men interiört är de två byggnaderna väsensskilda. Den yttre gestaltningen är inte oproblematisk men inrättar sig bland annat i fråga om skala. Den förespeglar även en enkelhet som interiören sedan inte lever upp till.  

Bergstens byggnad har sin förebild i samtida tysk utställningsarkitektur och är inspirerad av antika sydeuropeiska palats och villor. Den är arkitektoniskt sett en tydlig enplansbyggnad, vilket är ett av dess främsta signum. Den stora och enhetliga golvytan och de välvda rummen skapar den avspända trevlighet och det välbekanta sorl man förknippar med huset. Att gripa in i detta är inte enkelt.

Wingårdhs tillbyggnad lämnar i stort sett den befintliga byggnaden orörd vad gäller interiören, men logistiken i helheten är radikalt förändrad. ”Det nya upplägget bygger på att det bara finns en butik, som är belägen i den nya byggnaden. Ett nytt flöde genom huset från den befintliga huvudentrén till den nya entrén och butiken i tillbyggnaden kan redan märkas”, förklarar museichefen Mårten Castenfors när jag ställer några frågor per telefon. 

Karikerat går det att påstå att Bergstens byggnad blivit ett slags genomgångsrum, men fullt så enkelt är det ju inte. Den kan exempelvis användas oberoende av tillbyggnaden, men då saknas ju butiken, som är en viktig komponent i nutida besöksmålsstrategi. 

Idealet hade varit att de ytor som behövs även då tillbyggnadens nya utställningssalar inte används upplevts som gemensamma för de två husen. Men så har det inte blivit. 

Arkitektoniskt är den befintliga byggnaden påverkad, om än inte antikvariskt. Skulpturhallen var tidigare ett huvudnummer, men den har nu konkurrens av det starka arkitektoniska uttrycket i de nya salarna och av logistikutrymmen i tillbyggnaden som upplevs som väsensskilda i skala och tonläge från Bergstens ljusa lätthet.

De många våningsplanen i tillbyggnaden och de tillhörande trapporna är också en helt annan grammatik än Bergstens enplanslösning. Det hade varit både naturligt och eftersträvansvärt att skapa en jämförbarhet mellan de befintliga utställningssalarna å ena sidan och de nya, mycket påkostade och avancerade salarna å den andra. Detta exempelvis genom att salarna fanns i samma plan, med den ledighet det skulle innebära för rörelsen i byggnaden. Asplunds kända rådhustillbyggnad i Göteborg är den givna referensen för hur olika tider fogas samman. Men varje sådant samspråk mellan nytt och befintligt saknas i projektet. Spelar det roll? Ja, tillsammans med att övergången mellan husen är obegriplig så är det en fråga om arkitektur. Kända byggnader som KB och Stockholms stadsbibliotek är tillbyggda utan att vi märker det. De har blivit nya, välfungerande helheter, vilket är rimligt funktionellt och upplevelsemässigt. Det är så man förvaltar arkitektoniska egenskaper och värden.

Liljevalchs nya tillbyggnad skiljer sig drastiskt i karaktär. Dess indelning är heterogen och sammansatt, delvis som Sven-Harrys konstmuseum, ett annat Wingårdhs-projekt. Den står i bjärt kontrast till Malmö konsthalls enplanskaraktär. Lånet av lanterninerna från Klas Anshelms byggnad förlorar därmed något av sin mening. Malmö konsthall är en ”megastruktur” i sin tids anda, där spelet mellan ett övergripande tak och ett sammanhängande plant golv är greppet. Renzo Piano arbetar på liknande vis i flera olika konstmuseer, bland annat i Fondation Beyeler i Basel. Att som i Liljevalchs+ kombinera olika rumsstorlekar och nivåer med ett lanternintak utan megastrukturens lätthet är väsensskilt från Anshelms skapelse i Malmö. Bergstens ursprungsbyggnad har faktiskt större likheter med Malmö konsthall än vad Wingårds betongkoloss har, trots att dess referenser är så uppenbara. Ja, på sätt och vis är Carl Bergstens Liljevalchs det modernare av de två åtskilda, snarare än sammanbyggda, husen!

Genom de många entréerna, tre eller fyra till antalet om man inräknar att Blå porten nu har två entréer, och i och med byggnadernas olikheter och inbördes förhållande kan man på Djurgården nu snarare tala om ett ”konstkvarter” än om en utbyggd institution. Liljevalchs är inte längre en byggnad i vanlig mening utan ett konglomerat. Tillbyggnaden är inte en tillbyggnad i vedertagen mening utan snarare en intilliggande byggnad som man gjort en förbindelse till – så som ibland görs i kvartersstrukturer. Det behöver inte vara dåligt, men som förvaltande av Carl Bergstens mästerverk från 1916 är resultatet nedslående. Dess kvaliteter kommer inte längre till sin rätt fullt ut.