Claes Caldenby recenserar boken Göteborg mellan segregation och kreativitet, av Jan Jörnmark, Joakim Forsemalm och Karl Palmås

”Ekonomin styr allt och måste ges fritt spelrum, det är tesen.”

Bokrecension.
Göteborg mellan segregation och kreativitet
Jan Jörnmark, Joakim Forsemalm, Karl Palmås
TANGENT FÖRLAG, 2015

Den här boken är en ideologisk produkt i rapportens förklädnad. Titeln kan tolkas som att Göteborg har ett val mellan den segregation som modernismen och samhällsstyrningen påstås orsaka och den kreativitet som marknadsekonomins täta stad erbjuder. Sedan 1800-talet beskrivs Göteborg som ett typfall av modern stadsutveckling men av särskilt svårartad sort, inte minst jämfört med Stockholm.

Boken erbjuder en del ingångssvårigheter. Det står tre författarnamn på omslaget, men Jan Jörnmarks är störst och det ekonomiskhistoriska och nyliberala perspektivet känns igen från hans andra böcker. Bilderna liknar Jörnmarks av övergivna platser, men det står inte att han är fotografen. En rad personer och institutioner avtackas, men relationen till dem förklaras inte.

Transaktionskostnader kunde man kalla sådana svårigheter, för att låna en term ur boken. Transaktionskostnader är till exempel den tröghet i stadens planeringsprocesser som fick de tidiga industrierna att hellre lägga sig i kranskommunerna, som sedan inkorporerades. Det var vanligare i Göteborg än i Stockholm, hävdas det, eftersom grannkommunerna här var svagare. Det ledde till att stadskärnan i Göteborg förblev liten och glest befolkad. Utanför kärnan fanns dessutom i Göteborg landerier på donationsjordar, där marken var svårare att komma åt än på bondejord längre ut. ”Den andra industrialiseringsvågen” från 1950-talet blev i Göteborg än mer extensiv där Volvo och hamnen flyttade långt ut och staden byggdes alltmer för bilen. Göteborg blev ett svenskt Los Angeles.

Så långt det ekonomiskhistoriska perspektivet. Det är på många sätt intressant och möjligt att diskutera. Men Jörnmark & Co har också en nyliberal agenda. Då blir de ideologer utan empiriskt stöd. Det ”katastrofala rekordbyggandet” av hyreshus avfärdas urskillningslöst. Den samtidiga avregleringen av marknaderna för småhus och bostadsrätter på 1960-talet kallas för en dualism. Att villamattorna bredde ut sig, vilket ledde till en inlåsning i bilberoende, verkar dock inte ses som ett problem. Villabyggandet var ju efterfrågestyrt.

Mot slutet av 1900-talet kom så till sist ett ideologiskt brott med ”municipalsocialismen” och funktionalismen. ”Eftersom den aldrig kunde bygga på ekonomiska värden fick den funktionalistiska planeringen en starkt ideologisk underbyggnad, vilket skapade en ofta oreflekterat negativ inställning till den marknadsekonomiskt byggda stenstaden” hävdas i en central mening. Jörnmar & Co tycks alltså mena att kritiken mot att markvärdena styr stadsbyggandet är ideologisk, medan hävdandet av de ekonomiska värdenas hegemoni inte är ideologi.

Göteborg tvekade dock kring år 2000 inför den nya marknadsstyrningen. Medborgardialog och bevarande av äldre hus betydde ”långsam stadsutveckling”. Ett eget kapitel ägnas åt hur Västra Götalandsregionen försökte möta ”den nya ekonomiska geografin”, där storlek sägs vara avgörande för global konkurrenskraft. Problemet, menar boken, är att man vidgade pendlingsområdet i stället för att kraftsamla till centrum och offra resten. Det glesa Västra Götaland med 63 invånare per kvadratkilometer sägs här ha en nackdel mot Skåne läns 100 och Stockholms läns 277.

Datorgenererad 3dmodell av Älvstaden, framtagen för att illustrera vad den tänkta utbyggnaden av Göteborg kan innebära. ILLUSTRATION: GÖTEBORGS STADSBYGGNADSKONTOR
Datorgenererad 3d-modell av Älvstaden, framtagen för att illustrera vad den tänkta utbyggnaden av Göteborg kan innebära. ILLUSTRATION: GÖTEBORGS STADSBYGGNADSKONTOR

I ett avslutande kapitel hävdas att Göteborgs problem från 1970-talet inte bara var en industriell kris utan en ”stadskris”. Mekanismen är enkel: Stadsomvandlingen styrs av produktivkrafternas utveckling och de lokala institutionerna har att anpassa sig till det. Den sista meningen lyder ödesmättat och hotfullt: ”Den tilltagande eftersläpningen vi ser i exemplet från Göteborg pekar på riskerna med att dröja alltför länge med anpassningen av de lokala institutionella systemen.”

Här ekar det av Thatchers There Is No Alternative och andra gamla 1980-tals-tankar. Det vaga ”anpassning” innebär marknadsanpassning. Om det finns olika uppfattningar, men inte hos Jörnmark & Co. De tycker sig inte behöva argumentera för sin ideologi.

Det finns en passus i slutet av boken där författarna tar upp Paul Krugman, den ekonom som lanserade ”den nya ekonomiska geografin” på 1990-talet. Krugman har kritiserat ”idéentreprenörer” som på lösa grunder skriver ut politiska recept, just utifrån erfarenheter av hur hans egen, ”aggressivt orealistiska”, teori utnyttjats. Jörnmark & Co menar nu att Krugmans krav på nyansering ”romantiserar den ärbara akademiska nationalekonomin” och underskattar hur praktisk politik kräver entydiga program. De vill gärna se sig som idéentreprenörer och offrar då gladeligen det akademiska, förstår man. Som akademiskt arbete, vilket den delvis liknar, är boken alltför oreflekterad. Som planeringsunderlag är den besvärande ensidigt ekonomistisk. Ekologisk och social hållbarhet syns inte till. Arkitektur som gestaltad livsmiljö är en icke-fråga. Ekonomin styr allt och måste ges fritt spelrum, det är tesen.

Den bästa stadsformen för detta, menar Jörnmark & Co, är ”den marknadsekonomiskt byggda stenstaden”. Men att hävda stenstaden som borgerlig och avfärda den moderna staden som socialistisk är en banalisering av stadsbyggandet. Det är en del av en pågående politisering och åtföljande misstro mot planerares professionalitet. Den drivs, med delvis andra förtecken, av Yimby (se artikeln Göteborg rullar ut rutnät i Arkitektur 3/2015) som också funnits med i en projektgrupp bakom boken. ”Entreprenörsurbanismen” gynnas även av (rödgröna!) politiker i Göteborg som ser traditionell svensk planering som ”stalinism”. Om Göteborg idag är ett typfall, så är det för Jörnmark & Co:s strategi. Det är oroande.

Claes Caldenby är redaktör på Arkitektur.

Mer innehåll om ämnet