Att äldre ofta föredrar det egna rummet framför de gemensamma borde påverka utformningen av särskilda boenden, menar Catharina Nord.

Det är alltid roligt när nya särskilda boenden uppmärksammas i Arkitektur, nu senast i nr. 8/2022. De utgör en viktig samhällsfunktion, ålagd kommunen att tillhandahålla. De innebär också en avancerad uppgift för arkitekter som ska ge både en god inramning till äldres vardagsliv och en god arbetsmiljö för personal. Denna uppgift är i högsta grad lagstyrd, på ont och gott. Lagar både begränsar och medger.

Första gången jag besökte ett särskilt boende så trodde jag att hyresgästerna hade åkt på semester till Mallorca. Det var helt tomt i gemensamma utrymmen, stängda dörrar in till lägenheterna. Nu, många år senare, vet jag bättre.

Min egen och andras forskning visar det jag såg då. ”De boende är på sina rum” som min ciceron upplyste mig om. Jag har räknat timmar i min forskning. En person som bor i ett särskilt boende tillbringar i snitt 15–20 timmar om dygnet på sitt rum. Eller rättare sagt i sin lägenhet. Alla har eget kontrakt och lägenheten måste följa byggreglerna för bostäder.

Det är en ambition som härstammar från Ädelreformen 1992, som syftade till att utradera allt institutionellt i äldres boende. Man fick till exempel inte längre dela rum. Sjukhem och ålderdomshem försvann som begrepp och kommunen tog över alla olika boendeformer.

Det finns ett tillägg till byggreglerna,”3:228 Särskilda boendeformer för äldre”, som medger att kvadratmetrar tas från den enskilda lägenheten och i stället fördelas i direkt anslutande gemensamma utrymmen. Tillägget, som kom redan 1993, har enligt min mening skapat likriktning i hur lägenheterna utformas arkitektoniskt. Två konventionella särskilda boenden presenteras i nr. 8/2022. På sidan 73 visas standardplanen för en lägenhet.

Den skarpögde kan se hur denna lägenhet upprepas i båda de presenterade boendena. Det är inte förvånande; det är den gängse utformningen i dag. Lägenheten är knappt 32 kvadratmeter, vilket är en vanlig storlek. Naturligtvis medger inte det någon större variation när en rad funktioner ska få plats, till exempel ett stort badrum. Detta är också lagstyrt som arbetsmiljö.

Det är på dessa 32 kvadratmetrar som den äldre personen tillbringar dagarna. Intresset för designen av gemensamma utrymmen, entréer och den yttre miljön avspeglar inte var den äldres vardagsliv faktiskt pågår. Att lämna sin lägenhet för måltider och deltagande i aktiviteter i de gemensamma lokalerna är en liten del av detta vardagsliv.

Likriktningen i grundmodellen av särskilt boende utmanas av lagstiftningen. Det lilla ordet ”får” i regeltexten tillåter i själva verket att särskilda boenden byggs med större variation än vanliga bostäder. En mängd utformningar med olika stora lägenheter och olika gemensamma rum är möjliga. Den självklara frågan blir då: Varför utnyttjar inte arkitekter och beställare den generösa lagstiftningen?

Det är i stället i trygghetsboenden som man hittar arkitektoniska innovationer och nytänkande, även om det talar till deras nackdel att de sällan är bemannade med personal dygnet runt (här arbetar i stället hemtjänst). Hybrider där särskilda boenden och trygghetsboende korsas, arkitektoniskt och organisatoriskt, är inte heller vanliga. Här har arkitekter en stor uppgift, inte minst som samtalspartner med beställaren, vare sig det är en kommun, ett samhällsfastighetsbolag eller ett omsorgsföretag.

Mot denna bakgrund av en generös lagstiftning, av stora behov att finna på nya lösningar för kommunernas uppdrag och arkitekters stora kompetens för att skapa nytt så lämnar jag över stafettpinnen till arkitekter med några frågor: Vad är inte uppfunnet ännu inom äldres boende? Vilka innovationer är möjliga inom ramen för befintlig lagstiftning?

Catharina Nord är arkitekt och professor i fysisk planering.