Många nyutexaminerade från Chalmers unika arkitektur- och teknikprogram flyttar utomlands och får jobb på ledande internationella ingenjörs- och arkitektkontor. Claes Caldenby förklarar varför de inte vill arbeta här och hur det kommer sig att de inte är mer eftertraktade av den svenska byggbranschen.

”En spaning in i framtiden, ett försök att bryta vår tids vanor och ovanor.” Så formulerades syftet med Arkitektur- och teknikprogrammet (AT) på Chalmers av programansvarige Karl-Gunnar Olsson i en skrift till tioårsjubileet.

AT, som kom i gång 2006, skulle söka sig mot arkitekturens och ingenjörskonstens grunder och resultera i designande arkitekter och ingenjörer som kunde ta fram alternativa lösningar i det konceptuella skedet. För att skapa gehör för den nya utbildningen användes bilder av byggnadsverk ute i Europa, tillkomna i nära samarbete mellan erfarna arkitekter och ingenjörer. Detta synliggörande av konstruktionen visade sig vara effektivt för att förklara vad man ville åstadkomma.

I ett debattinlägg nyligen (Arkitektur 7/2021) om bristen på kunskapsutveckling och innovativa lösningar i den riskminimerande och entreprenörsstyrda svenska byggbranschen pekar Karl-Gunnar Olsson på ungdomarna som en förändringskraft. De söker sig till samhällsbyggnadsyrket av genuint engagemang, men strukturer för en kunskapsdriven innovationskultur saknas i hög grad. Byggföretagens okänsliga svar (Arkitektur 1/2022) att ”det är hos företagen inno­vation sker – inte på skrivbord hos politiker eller inom akademin” bekräftar dessvärre just det problem Olsson pekar på.

– Om den dominerande drivkraften är att skapa processer för att minimera eget ansvar och därmed egna risker, så värderas dokumentation högre än förmågan att fatta situationsbundna, kunskapsbaserade och omdömesgilla beslut. Detta leder till en ”förpappring” och därmed en fördumning av ingenjörsrollen, menar Karl-Gunnar Olsson.

Han är själv ingenjör och citerar här filosofen Jonna Bornemarks kritik av mätbarhetssamhället. Arkitektur och ingenjörskonst reduceras till Excelark, som han ser det. En managementkultur med mer tyngdpunkt på process och ledning än i andra branscher har alltmer fått dominera över formgivningens och produktionens materiella förutsättningar.

Såväl byggbranschen som de statliga forskningsråden sticker ut vad gäller begränsning och styrning av forskningsmedel. Forskningsråd målstyr utlysningar på ett sätt som i praktiken hämmar det kunskapsbyggande som är förutsättningen för de mål politiken sätter upp. Det är inte förvånande att byggbranschen har en välkänt låg produktivitetsutveckling jämfört med andra branscher.

– Det finns en spänning mellan byggandets materiella fenomen, för ingenjören baserad på matematiken, och de praktiknära råden och reglerna, säger Karl-Gunnar Olsson.

– Samhället behöver en garanti för sunda och säkra konstruktioner och normer är viktiga juridiska instrument. Det handlar om att inte göra fel. Men får normerna styra våra tankefigurer kommer de alltför ofta att hindra oss från att göra rätt.

Vi kommer in på hur Jonna Bornemark lyft fram den bortglömda omdömeskunskapen som arkitektarbetet i hög grad bygger på. I förberedelserna för AT-utbildningen fanns det ett större intresse för en sådan utbildning från arkitektsidan än från ingenjörssidan. Arkitekter ville ha ingenjörer som de i tidiga skeden av gestaltningsarbetet kunde utmana till att söka alternativa lösningar.

Det var kanske inte heller en tillfällighet att konstmuseet Louisiana 2007, i AT-utbildningens första år, bjöd in ingenjören Cecil Balmond från Arups Advanced geometry unit att ställa ut. Utställning fick namnet The Hidden Order och handlade mycket om matematik som en metod att se mönster. Arkitekterna såg gemensamma intressen, men någon motsvarande nyfikenhet från ingenjörssidan kan Karl-Gunnar Olsson inte se. Dessa kulturskillnader ska nu hanteras av den sammanslagna stor­institutionen Arkitektur och samhällsbyggnadsteknik på Chalmers. Sammanslagningen var ett beslut uppifrån av rektor, mot arkitekturskolans önskan, inte något som växte fram underifrån, som AT-utbildningen.

AT-utbildningen har två utgångar, arkitektexamen eller ingenjörsexamen, beroende på val av kurser på masternivån, de två sista åren. Det går också att ta dubbla examina efter ett drygt sjätte år på utbildningen och ytterligare ett exjobb. Ungefär två tredjedelar av studenterna har tagit arkitektexamen, men också de har en fast grund av ingenjörskunskaper. Alla dessa läser mer matematik än samhällsbyggnadsingenjörerna, den utbildning som en gång hette Väg och vatten.

Utbildningen har varit mycket attraktiv och haft bland de högsta antagningspoängerna av alla civilingenjörsutbildningarna, högre än arkitektutbildningarna. Många av studenterna har fått jobb på ledande internationella ingenjörs- och arkitektkontor. Och den tvärdisciplinära utbildningen tycks har förberett dem väl för yrkeslivet, även om deras kunskaper än så länge verkar mer eftertraktade internationellt än i Sverige.

– När form och funktion tillåts samspela kan det generera otroligt lätta, effektiva och vackra konstruktioner, menar Johanna Isaksson.

Hon tog ingenjörsexamen på AT 2018 och jobbar på Buro Happold i Bath, ett av de ledande ingenjörskontoren internationellt. Hon uppskattar den repertoar av referenser som utbildningen gav, med formfinnare som Frei Otto, Pier Luigi Nervi och Buckminster Fuller. Själv har hon jobbat med spännande projekt som kabeltaket på Tottenham Hotspur Stadium och kabel- och membranstrukturen på Budapest Athletic Stadium.

– Konstruktion och gestaltning går hand i hand, understryker Lisa Kinnerud, som gick AT:s första kull, tog arkitektexamen 2012 och har jobbat fem år på Zaha Hadid architects i London. Nu är hon på 3xN architects i Köpenhamn.

Lukas Nordström tog en dubbelexamen 2014 och har jobbat hos Herzog & de Meuron i Basel. Nu är han på White i Göteborg. Under de första åren i Schweiz blev han förvånad över hur mycket arbetsprocessen på skolan liknade den på kontoret.

– AT-perspektivet är en helhet av allt från konstruktion, ventilation och byggande till funktion och uttryck, säger han.

Också Ellen Simonsson tycker att utbildningen förberett henne väl för praktiken. Hon tog en dubbelexamen 2016 och praktiserade på Arup i Köpenhamn, ett annat av de stora ingenjörskontoren. Nu finns hon på Liljewall arkitekter i Göteborg. Hon upplever att hon har goda kunskaper inom arkitektur samtidigt som hon fått med sig tankesätt från sin civilingenjörsexamen och har en förståelse för strukturella system, miljöfrågor och material på en högre nivå. I Sverige dominerar en väldigt styrd process som inte öppnar upp för tvärdisciplinära roller på samma sätt som på Arup, menar hon.

Medan man börjar se fördelarna med parametrisk modellering och programmering i Sverige ligger de ledande kontoren utomlands långt framför när det kommer till implementering, hävdar Johanna Isaksson. Ingenjörerna samarbetar också närmare med arkitekterna i Storbritannien. I andra länder har arkitekterna vanligen mer konstruktionskunskap och teknisk bakgrund än vad arkitektutbildningen ger i Sverige. Ofta har de även ett större ansvar för projektets konstruktion/hållfasthet. AT-bakgrunden är på det sättet mer internationellt gångbar än den vanliga arkitektexamen, avslutar Lisa Kinnerud, och Lukas Nordström instämmer.

Med snart tio årskullar om vardera drygt 30 studenter utexaminerade från AT-utbildningen finns här en potential för förändring, som Karl-Gunnar Olsson såg framför sig som en vision. Men vilka är då de strukturer som hindrar en sådan förändring?

Jürg conzett är en schweizisk ingenjör, verksam i Chur i sydöstra Schweiz. Hans många broar i kantonen Graubünden har varit ett återkommande besöksmål för AT:s studieresor till Schweiz. En jämförelse mellan byggnadskulturen i Sverige och Schweiz är intressant eftersom länderna är lika på så många sätt, som varande små rika länder med en protestantisk arbetsmoral. 1950 skrev den amerikanske arkitekturfotografen Kidder Smith två böcker, Sweden builds och Switzerland builds, där han lyfter fram de två länderna som ledande i sin arkitektur. Sedan dess har mycket förändrats och i dag har schweizisk arkitektur och ingenjörskonst ett mycket bättre rykte än svensk. Jag frågar Conzett vad han tror detta beror på.

– Globaliseringen balanseras i Schweiz av en kulturell konservatism, säger han.

Conzett pekar på en inflytelserik hembygdsrörelse, Heimatschutz, grundad i början av 1900-talet i opposition mot en del järnvägsdragningar i Alperna. Arkitekter och ingenjörer, som Peter Zumthor och Conzett själv, har varit aktiva där. Denna ”teknikskepsis” har medfört en förfining och krav på tävlingar också om broar. Ett annat exempel är kongresshallen i Zürich av Haefeli Moser Steiger från 1939. Ett projekt av Moneo för att ersätta den med en nybyggnad röstades ner i en lokal folkomröstning och nu har byggnaden bevarats.

En del arkitekter har uttryckt oro för en utveckling i Schweiz i dag som liknar den svenska på 1960-talet, när stora byggföretag med statligt stöd tog över kontrollen över byggprocessen och införde en ”produktionsanpassad projektering”. Så säger flera av de 30 intervjuade schweiziska arkitekterna i boken Architecture dialogues från 2011. Men Conzett är inte orolig för att de små kontoren och byggarna kommer att försvinna i Schweiz.

– Schweiz med sina fyra språk kan inte centraliseras så mycket. Den rätoromanska järnvägen i Graubünden är till exempel självständig. Landets 2 200 kommuner (att jämföra med Sveriges 290) har stor självständighet. Lokala arkitekter har fått inflytande, som Gion Caminada i Vrin, Peter Zumthor i Vals eller Luigi Snozzi i Monte Carasso.

Conzett trivs med att arbeta i Graubünden, där råder anarki men där finns också många möjligheter. Det kan vara på både gott och ont, men det är dynamiskt. Efter att ha arbetat länge på en plats kan man få utrymme också för okonventionella projekt. I större städer är det kanske annorlunda, men inte så väldigt.

– ”Bybron” i Vals, Dorfbrücke, är ett bra exempel.

Conzett berättar att det fanns behov av en ny bro som tålde återkommande höga vattenflöden. En ingenjör från Ticino gjorde ett projekt som mötte lokal kritik. En kommitté med Zumthor som arkitekt och en representant för antikvariska myndigheter, Denkmalpflege, tillsattes. De tog fram ett förslag med nya och mindre påträngande dammar. Några broar behövde förnyas, störst av dem Dorfbrücke. Kommittén rekommenderade kommunen att anlita Conzett, som föreslog en okonventionell bro av lokal sten. Efter en del undersökningar av bärande stenkonstruktioner gick det ut på anbud och en lokal byggare gjorde ett utmärkt arbete. Att Conzett fick uppdraget direkt kan förstås ifrågasättas, medger han. Det finns en kantonal lag om offentlig upphandling av uppdrag över 150 000 CHF (ca 1,5 miljoner SEK). Men undantag ges om uppdraget kräver speciell kompetens. Ingen ifrågasatte det när det gäller Dorfbrücke.

– Någon stark populistisk rörelse som kritiserar arkitekters eller ingenjörers förslag finns inte i Schweiz, säger Conzett också som svar på min fråga.
Det finns en tillit till professionerna i denna fridsamma del av världen. Kommissioner för stadsbild och för natur- och hembygdsskydd tillkallas ibland när det finns tvivel på den arkitektoniska kvaliteten, och man lyssnar på dem. En sådan tillit tycks bli allt ovanligare i Sverige.

Om konstruktionen är osynliggjord i det svenska byggandet så beror det på att den inte tillåts ta plats i den process vi har sedan mer än ett halvsekel. I sin avhandling Arkitekterna och byggbranschen från 2005 visade Kristina Grange hur styrkeförhållandena försköts till entreprenörernas fördel i Sverige från 1950-talet. Hon skrev detta i den tid av kris som den statliga byggkommissionens rapport Skärpning gubbar! tydligt hade formulerat 2002. Och hon pekade på förhoppningar i branschen om en bättre samverkan och om nödvändigheten i att återupprätta ”ett socialt kapital, ett kollektivt självförtroende”. Det gäller fortfarande.

Karl-Gunnar Olsson hänvisar till ett citat från Sverre Fehn: ”Om den berättelse vi kallar arkitektur inte har någon bärande struktur så är det meningslöst att diskutera den med en ingenjör. Strukturen är inget man kan lägga till efteråt. Den kan inte räknas fram. Den är en del av arkitektens berättelse om människorna och livet.”

Claes Caldenby är arkitekt och redaktör för Arkitektur.