Att rita en miljö för en offentlig beställare är som att lägga ett administrativt 10 000-bitarspussel. Ingrid Sommar granskar hantverket bakom publika miljöer. 

De flesta av de kontors-, restaurang- och hotellinteriörer som visas i tidskrifter är beställda av privata uppdragsgivare. Men vad merparten av de stora arkitektkontorens team av inrednings­arkitekter sysslar med är miljöer för offentliga uppdragsgivare – sjukhus, äldreboenden, skolor och bib­­­­­liotek beställda av kom­­­­­­munala, statliga och regionala aktörer. Där är inredningsarkitektens vardag en annan. Mer som på ett slagfält, präglad av segdragna konfrontationer och utmaningar på många fronter samtidigt. Med Lagen om offentlig upphandling (LOU), som en komplex och ständigt närvarande aktör.

– I media framstår vårt jobb ofta som en sorts möbelutställning, säger Eva Nyberg, inredningsarkitekt på Nyréns Arkitektkontor i Stockholm. Men det är att missa bredden i vad vi gör. Tyngdpunkten ligger på helt andra moment. Till stor del handlar det om att tolka beställarnas intentioner och framgångsrikt lotsa projekten i hamn genom ett myller av motstridiga intressen.

Till de försvårande inslagen hör att de mest anlitade inrednings­avdelningarna visserligen finns på stora arkitektkontor – som White, Nyréns, Wingårdhs, Tengbom med flera – som är desamma som kon­­­­­trakteras för merparten av storskaliga offentliga byggen. Men att det för den skull inte alls är självklart att hus- och inredningsarkitekter landar i samma projekt. Snarare är motsatsen vanligare.

– Hus- och inredningsarkitekter har ofta olika beställare och handlas upp i olika skeden av projekteringen, förklarar Annie Leonsson, inredningsarkitekt på  White i Göteborg. Hon har ansvarat för inredningen av Selma Lagerlöfs center på Norra Hisingen som presenteras i detta nummer av Arkitektur.

Byggnadsarkitekterna anlitas av fastighetsägare, medan inredningsarkitekterna arbetar på uppdrag av de verksamheter som ska pågå i husen. Det kan handla om personalen i ett bibliotek eller en skola, med i de fallen en kommun som övergripande beställare. I andra fall kan det handla om personalgrupper på ett sjukhus med ett landsting som beställare. Och medan byggnadsarkitekterna ofta väljs ut efter att ha lagt fram olika förslag till husens utformning så ser bedömningsprocessen för inredningsarkitekterna annorlunda ut. De anlitas vanligen utan att ha presenterat några specifika form- och inredningsförslag. Avgörande är i stället pris, referenser och allmän kompetens, som förs fram i samband med intervjuer.

– Just i fallet Selma Lagerlöfs center är det faktiskt White som står för både byggnad och inredning, säger Annie Leonsson. Det underlättade mycket i vårt arbete, men det var inte därför vi på inredningssidan fick jobbet.

Orsaken till att inredningsarkitekterna inte väljs på basis av faktiska inredningsförslag är att sådana ofta anses möjliga först i ett senare skede. Vad inrednings­­­­arkitekten i stället först får ta itu med – i bästa fall – är att få fram programhandlingar. Det vill säga att via dia­loger med husens brukare slå fast vilka funktioner som ska finnas, hur mycket plats de får ta, hur de ska placeras och interagera. En mödosam procedur, där arkitekten be­hö­ver skapa sig en detaljerad bild av hur brukarna vill arbeta, helst i nära samverkan med alla berörda på bygg­­­nads­­­­­­­­­­sidan.

I de största projekten, ofta medialt välkända, kan avgörande beslut fattas långt ovanför arkitekternas huvuden. Ibland går satsningarna i mål, ibland inte. Nya Karolinska Solna knep exempelvis en finalplats i kate­gorin ”health” vid World Architecture Festival i Amsterdam före jul, vilket inkluderade Eva Nybergs inredning tillsammans med kollegan Ernesto Garcia. Medan sam­­­­­­ma teams omfattande arbete för brittiska Caruso St Johns ombyggnad av Asplunds stadsbibliotek i Stockholm plöts­­­­­­ligt fick läggas i malpåse förra våren. Kommun­­­­­­­­­­­­-
full­­­mäktige beslöt att stoppa hela den ambitiösa reno­ve­ringen av kostnadsskäl och att begränsa satsningen till en elementär upprustning.

– Ändå är det ett fantastiskt roligt jobb, säger Eva Nyberg. Speciellt när man tagit sig förbi alla snåriga processer och lyckats slutföra en inredning utan att hamna i diket. Bästa betyget är när kommande brukare är genuint nöjda och känner att miljöerna har skapats just för dem.

Avgörande är också de offentliga beställarnas respekt för inredningsarkitektens kompetens, förtydligar Klara Brunnström, ansvarig för inredningsarkitektur på Link Arkitektur, med placering i Umeå. Bland de projekt hon främst arbetat med finns miljöer för universitet, hög­skolor och bibliotek.

– Att få fram programhandlingar är ofta ett pussel utan dess like, fortsätter hon. Allt det övergripande ner till minsta detalj ska vara löst, vilket kräver täta kontakter med såväl brukare som alla på fastighetssidan. I värsta fall hinner gällande, 2-3-åriga ramavtal gå ut under arbetets gång, vilket leder till att nya team av konsulter kopplas in. Så att arbetet mer eller mindre måste börja om från scratch …

Först när programhandlingarna är klara kan själva inredningsarbetet gå i gång. Även det ”en hel vetenskap” enligt Klara Brunnström. En orsak är att nästa större minfält nu närmar sig, där alla valda möbler ska upphandlas enligt speciella ramavtal. Här krävs att inredningsarkitekten vet exakt hur underlaget ska formuleras. Annars kan överklaganden droppa in från missgynnade leverantörer, som kan fördröja den fortsatta processen och hacka sönder ett inredningskoncept.

– Som inredningsarkitekter måste vi inte bara vara skickliga på själva kärnyrket, förklarar hon. Vi måste dessutom behärska hela apparaten av knepiga regler och bestämmelser. Helt avgörande för slutresultaten är hur våra beställare agerar. Vilken kompetens de har och i vilken mån de är beredda att backa oss hela vägen. Från de första kontakterna tills alla möbelinköp är klara och godkända.

En snabb resumé för den som inte helt hänger med: Staten, kommuner och landsting handlar alltså upp tjänster – som arkitekter och inredningsarkitekter – respektive produkter, som möbler, enligt olika varianter av ramavtal. För inredningsarkitekternas del kan det betyda att en kommun eller ett landsting efter upphandling tecknar avtal med 3-4 kontor för en period av några år, för att slippa göra nya upphandlingar varje gång ett nytt projekt kommer på tapeten. Då tillfrågas i stället de utvalda kontoren som beställaren har avtal med.

När det gäller möbler är systemet än mer intrikat. Här finns speciella upphandlingsorganisationer inom Sveriges kommuner och landsting (SKL) och staten, Kommentus, som tecknar ramavtal med de största möbel­­­­­­­­leverantörerna – i detta sammanhang främst Input, Kinnarps och Senab. Dessa förväntas alla kunna leverera i princip samma sortiment, det vill säga de flesta varumärken på svensk möbelmarknad. Men däremot kan priserna variera mellan leverantörerna. Och här finns fällor för inredningsarkitekterna, eftersom särskilda klausuler finns om att pris måste begäras in inte bara för exakt de möbler som egentligen önskas till en viss inredning, utan också för ”likvärdiga” modeller. Motiveringen för varje önskad möbel måste därför vara noga formulerad, för att inte öppna för tidskrävande överklaganden, som även kan slå sönder arkitekternas koncept. Denna sorts överklaganden är inte alls ovanliga, tvärtom.

Rent ekonomiskt är det avsevärda summor som står på spel. Enligt branschförbundet Trä- och möbelföretagen, TMF, uppgår varje år LOU-inköpen av möbler i stat, kommuner och landsting till mer än tre miljarder kronor.

Samtidigt är speciella ramavtal nu på gång också för återbrukade möbler. Bland inredningsarkitekter och möbelföretag har ökad cirkularitet funnits på agendan länge. Arkitekterna har inför nyinredningar av offentliga miljöer ofta ställts inför det orimliga i att bara slänga allt det gamla i lokalerna. Under många decennier har svenska offentliga inredningar och kontor möblerats med kära och högkvalitativa klassiker, typ Mathsson-, Aalto- och Ekströmikoner. Och flera ledande möbelföretag som Offecct och Edsbyn har på senare år introducerat ambitiösa livscykelkoncept, som innebär att företagen är beredda att ta tillbaka och rekonditionera äldre modeller av den egna produktionen.

– För oss blir denna fråga allt viktigare, säger Maria Olofsson Karemyr, varumärkesansvarig på Offecct. I våra designbriefar ingår numera att varje produkt måste kunna återanvändas, vara helt cirkulär eller att produktens material kan separeras för vidare liv.

Lagren av återtagna möbler som olika företag samlat på sig var viktiga ingredienser för Annie Leonsson och hennes team hos White, när inredningen till Selma Lagerlöfs center skulle förverkligas.

– I flera tidigare projekt har vi arbetat med upp till 75 procent återbrukade möbler, förklarar hon. Men i detta fall hade vår beställare, Göteborgs stad, redan i upphand­­lingen preciserat att man ville jobba med en kombination av återbruk och redesign på något sätt. Det blev en utmaning för oss på White att sätta ambitionsnivån ännu högre.

En fråga som tidigt kom upp var hur alla de begagnade möbler som behövdes till inredningen skulle skaffas fram. Annie Leonsson valde att följa tre separata spår. Det första handlade om att inventera vad kommunen redan hade ifråga om gamla möbler. Det andra om att köpa in möbler för återbruk från olika källor, både från möbelföretag med egna livscykelprojekt som Nola, Mitab och Lammhults, liksom från större, inte så kända leverantörer som enbart arbetar med återbruk. Det tredje spåret handlade om att få fram råmaterial i form av bordsskivor och återbruk från kökstillverkare, som användes för specialtillverkad re­design och är en viktig del av inredningen.

Uppgiften att införskaffa möblerna ledde till att arkitekterna kunde hjälpa beställaren, Göteborgs stad, att göra en formell upphandling. I förlängningen har arkitekternas och kommunens gemensamma ansträngningar resulterat i att ett mer omfattande ramavtal för åter­­­­­­­bruksmöbler nu arbetats fram i Göteborg.

De krävande upphandlingarna må skapa komplexa arbetsvillkor för inredningsarkitekterna. Men kan de ock­­­­så bidra till att stärka en i Sverige snudd på industriell verksamhet med rekonditionerade, omgjorda och återbrukade möbler? Med utgångspunkt från inredningen för Selma Lagerlöfs center har White i Göteborg utvecklat en ny affärsmodell, där anlitade snickare både kan vidare­­­utveckla och lagra insamlade möbler. Viktigt är också att landet fortfarande har en möbelindustri av inte alls försumbara dimensioner, som i hög grad tillverkar på hemmaplan och där steget är kort till kåren av inredningsarkitekter. Rentav sås här bakom kulisserna fröet till något unikt, för framtiden banbrytande.