Arkitekturens verkstäder: Tatiana Bilbao
Louisiana, Humlebæk
Till och med 5 april 2020

Den tredje utställningen i serien Arkitekturens verkstäder ägnas den mexikanska arkitekten Tatiana Bilbao. Serien presenterar utomeuropeiska arkitekter med fokus på deras sätt att arbeta.

Bilbao introduceras som en opponent mot tidens signaturarkitektur, intresserad av en dialog med platsen, människorna, konstnärer och andra arkitekter. De tre rummen där arkitekturutställningarna brukar hålla till har delats in i tre centrala teman: landskap, kuriositeter och platser. Registreringen av landskapet är utgångspunkten och det visas genom modeller i olika material av projekt, landskap tecknade på golvet och ett urval målningar från mexikanska nationalmuseet och Louisiana. Kontorets användning av det fria och fantasifulla collaget lyfts fram. Mellandelen ”kuriositeter” är ett arkitektens Wunderkammer med alla de associationsrika bilder och objekt som trängs på kontoret. Temat ”platser” i det stora rummet med högt i tak har fragment av fyra projekt i full skala, en arkitektur som man kan ta på och sitta i.

Det är ett inspirerande och hoppingivande arkitektarbete som presenteras. Man får ta del av en materiell kultur fjärran från ikonarkitekturens tomma gester. Den aktivism och det starka sociala engagemang som framträder i intervjun med Bilbao i detta nummer (och på webben, reds. anm.) är jämförelsevis nedtonat i själva utställningen. Den som söker mer om detta, och en mer traditionell presentation av projekt, hänvisas till en fyllig katalog, Tatiana Bilbao Estudio. Nicolai Ouroussoff, arkitekturkritiker i New York Times, skriver där om Bilbao som ett undantag i en generation unga arkitekter som växt upp i en värld av privat lyx och offentlig åtstramning. Hon har, som hon själv säger i ett videosamtal med Jacques Herzog, lärt sig verktygen i några gated communityprojekt för de orimligt rika. Men de projekten har också blivit en ingång till att rita bättre billiga bostäder än de sju miljoner eländiga hus mexikanska staten finansierat under en tolvårsperiod, att ge lite skönhet för alla. Vad hennes verk ytterst representerar, menar Ouroussoff, är ”en profession som försöker återvinna sin moraliska kompass”.

I början av 2000-talet blev Bilbao av Herzog & de Meuron inbjuden att delta i Ai Weiweis projekt Ordo 100 i Mongoliet. 100 villor skulle ritas av internationella arkitekter, nästan inget blev byggt i denna ”spökstad”. Hon ritade Casa Ventura för en rik familj med konstintressen, en villa som ett kluster av femkantiga betongvolymer staplade på varandra på en höjd ovanför industristaden Monterrey. Delvis genom kontakter och delvis genom aktivism kom hon också in på att rita low-cost housing för under 100 000 kronor, de flesta som grupper av rum runt en öppen inre gård, möjlig att bygga in efteråt. I Lyon har hon ritat punkthus för en budget som lokala arkitekter ansåg vara låg men som hon med sin bakgrund fann generös (”Trägolv i socialt bostadsbyggande. Wow!”). De senaste åren har det blivit alltfler offentliga projekt. ”Materialet är allt” säger hon, ibland betong, ibland stampad lera, någon gång glas. Men nästan alltid som det varma klimatets massiva konstruktioner, What you see is what you get.