Siri Derkert i Östermalms tunnelbana. Foto: Owe Sjöblom, SvD, TT.

Smakprov: ”Tio byggnader som definierade 1960-talet”

Östermalmstorgs tunnelbana, Stockholm. Det finns många härliga foton på Siri Derkert, men inget slår bilden där konstnären i full rymddräkt lyfter en tung slang mot grottväggen av betong: här ska blästras!

Bilden togs 1965, inför invigningen av Östermalmstorgs tunnelbanestation. Siri Derkert har just fyllt 73 år. Hennes bästa tid är nu, liksom hela rikets.

1965 står Sverige på toppen av det som kallas rekordåren. Börsen, byggenskapen, exporten, synden, ungdomskravallerna och framtidstron blomstrade som aldrig förr. Sedan gick det bara utför.

Att fånga tidsandan är inte lätt. Man missar mycket. De svartvita bilderna har ett nostalgins skimmer som de saknade i pressläggningsögonblicket. Hur ska vi kunna ta all denna beskäftiga oskuld på allvar? Vad beror den på? Kanske på att alla verkar så unga?

73-åriga Siri Derkert är en vital futurist i sin snitsiga skyddsdräkt; science fiction modell -65, familjen Jetsons år.

Men till och med Sven Stolpe, som fyller sextio detta år, och veteranen Herbert Tingsten, känns ungdomligt mopsiga. För att inte tala om småkillarna. Kronprinsen Carl Gustaf har twistat sig trött på vårens alla studentskivor, och det anonyma statsrådet Olof Palme får till sin förvåning egen portfölj: kommunikationsminister.

Den fjunige redaktören för Bonniers Litterära Magasin, Lars Gustafsson, plirar över pipan i en intervju för den amerikanska bildtidningen Look, och ger en svensk lägesbeskrivning:

» Välfärdsstaten har givit Sverige social men inte känslomässig trygghet. Folkbildningsrörelsen har urartat. Den idealiska människan borde föredra opera framför operett, men det gör hon inte. «

Östermalms tunnelbana. Foto: Spårvägsmuseet

Tryggheten var viktig 1965, ett svenskt axiom. Och Sverige hade ju råd! I budgeten detta år lovar man soligt att öka det galopperande byggandet ännu mer, i enlighet med det beslutade miljonprogrammet. Man föreslår en sjukförsäkringsnivå på 80 procent, och vill slopa två av tre karensdagar. Med en årlig tillväxt på över fem procent har svensk industri aldrig kammat hem större vinster. Skulle då inte politiken vara med och skörda?

Ingen lyssnade på Industriförbundets VD Axel Iveroth, som trots det lysande läget varnade för att 1965 mycket väl kunde vara » slutet på en epok och början till en annan «.

Ett moln på himlen var bristen på arbetskraft. Men det ska ordna sig när invandringen tar fart. Sverige 1965 hade aldrig framstått mer framgångsrikt, mer belåtet eller mer socialdemokratiskt. Sverige tillhörde Erlander – men tidsandan gjorde det inte. För tidsandan var liberal, också när den kallar sig radikal.

Poeten Stig Carlsson ger 1965 ett skarpt signalement på den nya arten, Kulturradikalen :

känns igen på gången:
han har lämnat statskyrkan,
han röstar på sossarna,
han demonstrerar på Hötorget
han är för fria aborter,
han har skägg,
han läser New Statesman,
han prenumererar på Clarté,
han är emot atombomben,
han diskuterar Peter Weiss’ nya dramatik,
han dricker vodkalime,
han skriver artiklar mot USA:s preventivpolitik, han är kritisk mot polisen,
han är för konstnärslöner,
han går på happenings på Moderna museet. Känns han igen!

Den 16 maj 1965 är Kulturradikalen förstås på Östermalmstorg och hyllar Siri Derkerts väggar, fattas bara.

*

Tunnelbanan var själva drivkraften i cityomdaningen, nyckeln till den moderna storstaden. Med sina 109 kilometer och 100 stationer är Tunnelbanan idag Stockholms och rikets största byggnadsverk under efterkrigstiden. Det är också världens största underjordiska galleri, för modern och samtida konst.

I början på årtiotalet beslutades att staden skulle få egen t-bana. Egentligen var Stockholm då med sina 600 000 invånare en alldeles för liten stad, en miljon invånare var riktmärket för en metro.

Men man byggde för framtiden. Bilismen ökade också mer än alla beräkningar. Men tunnelbana och bilar konkurrerade inte, utan förutsatte varandra. Och nu skulle tunnelbanan dras fram genom Brunkebergsåsen, kosta vad det kosta ville. Och det kostade en hel del, nämligen omdaningen av Nedre Norrmalm.

Ingen fattade hur gigantisk förändringen skulle bli, men redan i början på femtiotalet planerade man för att 80 procent av citykärnans invånare skulle bort. Mer än 750 hus skulle rivas, de flesta från 1600- och 1700-talet. Bostäder, verkstäder och slum försvann för att ersättas av kontor, banker, varuhus, myndigheter och departement. Och det var tunnelbanan som banade väg, som ett underjordiskt monster, en jätteorm.

*

Det här var ett smakprov från kapitlet om Östermalms tunnelbana, Blästrad febriga livsglädje när konsten blir allas egendom, av Ulrika Knutson, ur boken Tio byggnader som definierade 1960. Boken finns att köpa i vår butik.

 

Ulrika Knutson är författare och journalist.

Mer innehåll om ämnet