Läs ett smakprov ur kapitlet Lika mycket dröm som verklighet, om Brunnsvik folkhögskola, från boken Tio byggnader som definierade 1920-talet. 

Där borta ligger den, där borta i sluttningen, du ser dom där röda husena …

Å, var det så fint!

Ska vi gå fram? Orkar du?

När jag kommit så här pass långt ..!

De såg folkhögskolan från ett backkrön och måste stå en stund och vila och ta emot känslosvallet som åsynen av den framkallade i dem. De hade nått målet för sin vandring. I vart fall var det inte längre bara en hägring. Den ganska stora husgruppen låg vackert röd mot det gröna gräset i en sluttning med skogen bakom. Försommarhimlen välvde sig hög och blå över platsen. Det simmade några runda vita moln just över skogsranden.

Det var arbetarnas folkhögskola de såg. Kanske fick de en hjärtklappning, kanske drog de bara en lättnadens suck.

Äntligen framme …

Ur romanen Röda fanor av Björn-Erik Höijer (1980)

Brunnsvik Folkhögskola. Björn-Erik Höijers alter ego och hans flickvän har vandrat mycket långt när de äntligen ser klungan av hus i sluttningen mot sjön Väsman. Nu står de där, i den behagliga värmen, mitt i Sverige och mitt i Sverigebilden.

Just i den stunden verkade inte Brunnsvik ha några moln på sin himmel.

Björn-Erik Höijer är en av tusentals som fått sin självkänsla rest och armerad på Brunnsviks folkhögskola. Svensk litteratur och kultursyn är marinerad i den speciella atmosfär och diskussionsrymd som uppstod där, i husklungan sju kilometer norr om Ludvika. Här bildades Dan Andersson, Harry Blomberg, Ragnar Jändel, Helmer Grundström, Stig Sjödin, Teddy Gummerus, Birger Vikström, Björn-Erik Höijer och många fler. Också några (få) kvinnonamn tränger sig in i matriklarna, bland andra Marit Paulsen och Rut Berggren.

Skolan gav sin sista lektion sommaren 2013. I skrivande stund, 2019, innehåller bara några av de tjugotalet byggnaderna tillfällig verksamhet och lika tillfälligt boende. Brunnsvik bidar sin tid, men har definitivt kvar sin laddning.

Arkitekten Hakon Ahlberg hävdade att arkitektur »är det materialiserade uttrycket för ett folks och ett tidevarvs kultur.« När han 1928 får i uppdrag att forma utbyggnaden av Brunnsviks folkhögskola förväntades han att materialisera en mycket speciell kultur.

Skolan hade allt sedan starten varit invävd i tidens politiska strömningar. De starka männen hade avlöst varandra, och de var inte alltid överens om vad som skett och hur vägen framåt borde löpa. Det var stora ambitioner som skulle rymmas i ritningarna.

Ända från starten, 1906, hade Brunnsvik stått mitt i samtidsdebatten. Grundare var författaren och kulturpersonen Karl-Erik Forsslund, med god support av konstnären Gustaf Ankarcrona och den radikale journalisten Uno Stadius. Alla tre bar ett starkt intresse för hembygd, kulturhistoria och estetik. Forsslund var den mest namnkunnige. Hans roman Storgården från 1900 hade skakat om diskussionen om samhällsplanering och bostadsbyggande. Storgårdenvar ett brandtal för det rika och både etiskt och estetiskt högstående livet på landet. Stad och land framställdes som motpoler: Där staden bryter ner bygger landsbygden framtid.

Forsslund som figur var komplex på ett vis som ter sig nästan overkligt idag: författare, folkbildare, hembygdsvän, socialdemokratisk politiker, journalist (en tid på tidskriften Strix tillsammans med Albert Engström). Han stod på Socialdemokraternas riksdagslista men kallade sig samtidigt kulturkonservativ och nationalist. Att värna »det svenska« var för honom ett radikalt ställningstagande, ett alternativ till emigration och ovärdigt trångt stadsliv. I det traditionsbundna Dalarna, av somliga kallat »Kärn-Sverige«, urskilde han en sund skepsis till de snabba samhällsförändringarna.

Forsslunds Storgården hämtade oblygt sin inspiration från det egna hemmet (med samma gårdsnamn). Hans strävan att smälta samman privatliv, politik, estetik och moral kan te sig distanslös idag, men mottot att »leva som man lär« och samtidigt lära som man lever, gav skolplanerna en långsiktig energi. Brunnsvik skulle bli »icke bara en skola, utan ett hem för människor«. Skolan skulle dessutom förläggas till svärfaderns hästhage, granne med Stor­gården.

Inspirationerna var namnen i tiden: Ellen Key, Selma Lagerlöf, Carl Larsson. Svävande över dem alla fanns brittiska Arts & Craftsrörelsen, och framför allt dess amerikanska uttolkare, de som kallades Roycroftarna. Roycroftarna hade sin konstnärskoloni i East Aurora i östra USA och stod på sin höjdpunkt i början av 1900-talet. Forsslund brevväxlade flitigt.

Skolans byggnader ritades av Ankarcrona med Forsslunds bistånd. Det var i lokal tradition och husen fick namn som Fatburen, Höganloft, Södra stugan. Småspröjs, faluröda fasader, svalar, öppna spisar, takmålningar. Skurgolv. Enkelt och flärdfritt.

En aning om den lust och anda som omgav skolan får man av Forsslunds eget reportage i Svenska Dagbladet i april 1907. Han rapporterar inifrån allra första kursen: »Vi ha svävat genom världsrymden och beskådat nebulosor och kometer, solar och planeter på nära håll – dels på skioptikonbilder, dels genom en tub, visserligen inget observatorieinstrument, men dock så stor att vi sett fyra jupitermånar. Vi ha följt jorden på dess långa färd från barndom till ålderdom – eller mannaålder, hur långt man nu vill tro, att hon hunnit: ha granskat gnejser och graniter, malmer och fossil, dels i en liten vacker samling som vi fått ihop från skilda håll, dels i bygdens många gruvor och stenbrott. Vi ha blivit goda vänner med blomster och träd, med fågel och fisk, ha planterat och sått, sett frön gro och sporer rulla ur mossornas små ymnighetshorn, använt våra ögon och kikat i mikroskop, och vi ska just nu till att väpnade med dissekerkniv tränga in i en kanins och en hönas inre värld. Vi ha följt mänskligheten på dess vandring från istiden till »barnets århundrade«, från Babels torn till Eiffeltornet; från hällristningar och grottmålningar till Carl Larsson, Zorn och Liljefors: från klipphålan till hyreskasernen och småbrukargården, från Homeros och Eddan till Zola och Karlfeldt. Vi ha besökt hytta, kraftstation och sågverk, undersökt telefon och telegraf, ångmaskin och »bil«. Vi ha ordnat folkbibliotek och granskat utlåningssystem, slöjdat möbler och ritat hus och maskiner, skrivit uppsatser och tidningskorrespondenser, räknat och fört böcker. De som inte voro nykterister förut ha blivit det (…) De som inte voro friska förut ha blivit det – inte bara en bedårande vacker och därför såväl för öga som sinne uppfostrande natur har vi här utan också frisk luft, sjöluft, skogsluft, bergsluft: vi ha fört ett sunt liv – gröt, välling i st f kaffe. Skidturer och gymnastik, ringlekar, Färö­danser, folkvisedanser. Jag är djärv nog att påstå att skolan varit ett sanatorium för åtskilliga av eleverna.«

Men bistra tider kommer. Donationerna räcker inte. Hätska debatter om skolans inriktning utbryter i lokaltidningar och riksdag. Snart uppstår ett klassiskt dilemma: Hur balanserar man tankefrihet och självständighet mot ekonomisk trygghet?  Den växande arbetarrörelsen erbjuder ansenliga bidrag, givetvis mot större inflytande. Nu lämnar Brunnsvik det som av några nedlåtande kallades »Forsslunds stjärnvärld« och lägger sig närmare samtidens vänsterpolitiska behov. 1912 hade Arbetarnas bildningsförbund (ABF) bildats på skolan. På 1920-talet inrättar LO en egen skola på Brunnsvik. Kooperativa förbundet är återkommande gäst. Det som nu kort och gott kallas »rörelsen« tar ett fastare grepp om Brunnsviks profil och innehåll. Det är inte utan konflikt och ännu fler positioneringsgräl utspelas i det offentliga. När rörelsen växer får Brunnsvik växtvärk. 1928 går man till beslut. En av samtidens mest omtalade arkitekter, Hakon Ahlberg, kontaktas.

Tio byggnader som definierade 1920-talet hittar du i  vår butik.