Under tre dagar studerade vi i redaktionen arkitekturbiennalens huvudutställning och paviljonger.  I några kommande artiklar presenterar vi en rad fördjupande texter som är självklar läsning – både för höstens biennalbesökare och för er som stannar hemma den här gången. Arkitekturbiennalen i Venedig är en av världens bästa platser för att ta del av internationella tendenser inom arkitektur och ett ypperligt tillfälle att hämta nya idéer och kunskap.

Men också för att starta nya diskussioner. De frågor som belyses på biennalen är nämligen frågor som samhället tampas med även i Sverige.

Globaliseringen och digitaliseringens snabba utveckling har fått arkitekturen att klamra sig fast i äldre strukturer, traditionella material och bevarandefrågor. Detta är något som syns mest i huvudutställningen Freespace av de irländska curatorerna Yvonne Farrell and Shelley McNamara. Och huvudutställningens tre (!) svenska bidrag faller väl in i tematiken: omvandlade före detta bunkrar på gotländska Bungenäs av Skälsö Arkitekter, Elisabeth Hatz presentation av analoga ritningar, samt ArkDes bidrag med fokus på Sigurd Lewerentz, vars stil rimmar med samtidens hantverksintresse. Men man ser också en framtidsoro. Klimatfrågan dominerar på era håll, som i BIG:s översvämningsförebyggande arkitektur- och landskapsprojekt på södra Manhattan.

Den fråga jag själv bär med mig, utöver alla tjusiga projekt, är hur tätt arkitektur och politik hänger samman. Både Tysklands och USA:s paviljonger ägnar sig åt självrannsakan. I Tyskland blickar man tillbaka på de trettio år som gått sedan Berlinmuren föll. USA:s paviljong är kritisk mot landets gränspolitik under Trumpregimen. Luxemburgs paviljong illustrerar hur lite av landets mark som inte är privatiserad. Victoria & Alberts paviljong berättar om hur synen på allmännyttiga bostäder förändrats de senaste 30 åren.

Inför valet i september är alla dessa frågor heta ämnen även i Sverige. Vem har rätt att vistas i landet? Vem har rätt till stadens rum, vem har rätt till boende, vem har rätt att tjäna pengar på vems boende?

Biennalen visar många fina exempel på god arkitektur. Men en annan fråga lyser igenom: Vi lever i en tid där det återigen accentueras allt mer vilka som har och vilka som inte har.

Julia Svensson väljer tre:

Gino Valle på Giudecca. Den uppmärksammade pop up- utställningen Unfolding pavilion i arkitekten Gino Valles sociala hyreshusområde (1984–1986) på ön Giudecca är inte kvar. Men bostadsområdet, hem för venetianer och inte turister, står kvar i sin postmoderna prakt och är väl värt ett besök. Calle dei Lavraneri är adressen att ta sikte på.