Igår röstade kommunfullmäktige ja till för David Chipperfields byggnad på Blasieholmen. Men är Nobel Center själlöst och alltför stort eller i själva verket modigt och unikt?

Om kommunfullmäktige får som de vill blir det ett Nobel Center i Stockholm. Motståndet har varit högljutt. I Dagens Nyheter dagen för beslutet drog Inga Britt Ahlenius en lans mot projektet som hon ansåg vara ”en jättekoloss” som saknar sammanhang ”med den omgivande stenbebyggelsen genom sin själlösa, blanka fasad där åskådarens blick inte får fäste på något intressant”.

I tidskriften Arkitektur (4/2015) har Tomas Lewan frågat sig om det är ett kulturhus eller en kontorsbyggnad – olika personer i staden har givit olika svar. Distinktionen är viktig menar han eftersom ”ett kulturhus samspelar med sin omgivning på ett helt annat sätt än en kontorsbyggnad”. Han efterfrågar ett bättre samspel mellan plats och byggnad: ”Projketet har lämnats vind för våg. Det är motiverat att göra en ny tävlingsrunda och fördjupa frågorna om skala och plats om ett Nobel Center på denna plats ska kunna tas på allvar”.

I Arkitektur nr 8/2015 kommenterade Tomas Lauri kritiken av det nya då förminskade förslaget med att byggnaden främst kritiserats för att den är för sluten och guldglänsande, samt för stor. ”Varför inte”, skrev Lauri, ”börja analysen med en förståelse för vad som gör bygganden laddad och unik?” och vidare: ”Att vara kontroversiell eller subversiv är svårt att undvika  i sammanhanget. En offentlig märkesbyggnad måste tillåtas att vara det Det konstnärliga måste kunna få ett större utrymme än när det gäller andra byggnader. Syftet är att väcka frågor, öppna upp och vidga perspektiven snarare än att resa murar och stänga igen. Det handlar om Stockholms och Sveriges  självbild”.

Motståndarna mot bygget lovar nu att vidta rättsliga åtgärder för att stoppa det.