Tema: Vården
Vård hänger tätt samman med arkitektur och design. I framtiden kan hela samhället komma att förvandlas till sjukhus, skriver Lena From.
Ett operationsbord för titthålskirurgi står mitt i rummet. Tilltänkt kirurg är – du själv. Frank Kolkmans postorderkit för robotoperation i hemmet tillkom för att motverka och skapa debatt kring en allt krassare verklighet där marknaden sätter priset för tillgången till vård. Men är hans framtidsscenario egentligen så långt borta?
Just nu byggs vårdbyggnader för 90 miljarder kronor i Sve rige – mer än någonsin tidigare. Parallellt planeras för att vi i framtiden ska sköta mer av vården själva. I våra hem. Hittills har vårdpersonal och administratörer varit mer positiva än be nt liga och presumtiva patienter till ehälsa och digital sjukvård. Men en attitydförändring kan vara på gång. Inför utställningen New Old på Design Museum i London (t o m 19 februari) gjordes en enkät med 1 000 britter i åldern 16–75 år. En fjärdedel ville hellre vårdas av robotar än av människor. Poängen med utställ ningen var att visa hur viktig design och gestaltning är i en så dan utveckling. Genom kollektiva projekt, ledda av bland andra Yves Béhar, Konstantin Grcic och Future Facility, gavs exempel på muskelförstärkande dräkter, interaktiva sällskapsdjur och digitala mötesplatser som underlättar för ett aktivt, friskare liv. Också som gammal. Till exempel i Sverige, där en fjärdedel av befolkningen om 25 år är 65+.
Här drivs gestaltningsfrågorna just nu aktivt av Upprop vårdmiljö (initierat av White), där tio arkitektkontor, alla med specialistkompetens i vårdbyggnad, tillsammans med Sveriges Arkitekter arrangerat en rad debatter och även uppvaktat hälso och sjukvårdsminister Gabriel Wikström (se till exempel https:// www.arkitekt.se/programalmedalen5juli/). På agendan står bland annat behovet av att utveckla den goda beställningen, av att arkitekturmål definieras tidigt i processen liksom behovet av mer resurser till forskning kring gestaltning och läkande processer. Den optimism som för tio år sedan rådde inom arkitektleden har förbytts till oro. Då stod gestaltningens betydelse för arbetsmiljö och läkning inför ett genombrott. I den nya psykiatribyggnaden vid Östra sjukhuset i Göteborg, tillskrevs arkitekturen mätbara effekter genom bland annat färre bältesspänningar, färre återinskrivningar, mindre tvångsmedicinering av patienterna och färre sjukskrivningar hos personalen (From & Lundin, Göteborg 2009). Men i stället för ökad omsorg om sådant som orienterbarhet, ljusföring osv, ser Upprop Vårdmiljö i dag en verklighet där pressade tidsplaner, resursbrist och kortsiktig styrning gör att kvaliteten i det som byggs blir lidande. Arkitekterna varnar: ”Lyfter vi inte dessa pro blem i de pågående investeringsprojekten riskerar vi att få ytter ligare en generation Roy Anderssonmiljöer. Vi behöver processer som skyddar de mjuka kvaliteterna från kortsiktiga besparingar i det pågående ’miljardprogrammet’.”
I januari i år kom regeringen och SKL (Sveriges kommuner och landsting) överens om en handlingsplan för att Sverige år 2025 ska vara bäst i världen på digitaliseringens möjligheter att uppnå ”en god och jämlik hälsa och välfärd”. Den svenska sjukvårdspo litikens övergripande mål är att ”befolkningen ska erbjudas en behovsanpassad och effektiv hälso och sjukvård av god kvalitet som ska vara jämlik, jämställd och tillgänglig”.
Därför måste frågorna ställas på allvar: Har vi när det byggs råd att avstå arkitekters och andra gestaltande kompetensers (konstnärers, formkonstnärers, designers … ) kunnande och er farenhet av att i gestaltad form omhänderta människans känslor och behov av kärlek, omsorg, trygghet, tillhörighet och identitet? Och har vi ur ett folkhälsoperspektiv råd med beställare och entreprenörer som inte förstår gestaltningsfrågornas betydelse för hur människan upplever sin verklighet?
Med det över till några aktuella områden där gestaltning – inte minst inom vården – gör skillnad:
För tio år sedan talades det om en förändring av sjukhuskomplexen. Från att ha varit perifert belägna ”städer utanför städerna” hade de när stadskärnorna expanderat blivit ”städer i staden”. I dag ses sjukhusen inte längre som särskilda. Tvärtom har de helt integrerats med sina städer. De italienska forskarna/ arkitekterna Nicoletta Setola och Sabrina Borgianni tillhör dem som med detta ser en återgång till sjukhusens ursprungliga funktion i städerna, där de på medeltiden hade multipla uppgif ter som bland annat hotell, banker och saluplatser. Föräldralösa barn i 1400-talets Florens kunde finna ett nytt hem efter förevisning i loggiorna till Brunelleschis hittebarnshus. I dag finner andra varor och tjänster kunder i sjukhusens allt mer gallerialiknande bottenvåningar. Detta förändrar kraven på gestaltning av sjukhusens gemensamma miljöer. Det räcker inte längre med att tydligt orientera patienter och besökare från det generella (entréer, hissar) till det specifika (mottagningar, undersökningsrum). Staden måste så att säga filtreras genom sjukhuset, som fått ny funktion som hälsocentrum och alltmer blir en plats där också allmänheten ska kunna ”hänga”. Som i vilket centrum som helst. I Designing Public Spaces in Hospitals (Routledge, London, 2016) omnämns NKS Solna (White) som ett exempel där stadens eget gatunät sömlöst löper genom sjukhuset. Och där byggnaden, precis som Hittebarnshuset, Ospedale degli Innocenti, i Florens, bildar fond för ett stort, allmänt torg.
FN har genom WHO förklarat antibiotikaresistens som ett globalt hot mot hela mänskligheten. Om inget görs – och det nu – kommer 10 miljoner människor per år att dö till följd av antibiotikaresistens år 2050. Det är en gigantisk utmaning för framtidens läkekonst som kan leda till ett tredje paradigmskifte inom vårdbyggnadskonsten.
Paradigmskifte ett: Branden av HôtelDieu på Ile de la Cité i Paris 1772 blev startskottet för en genomgripande omvärdering, både av hur sjukhusen skulle byggas och hur patienterna skulle vårdas. Från att ha varit en ickefråga, blev vikten av att hindra smittspridning helt central. Vården av fysiskt och psykiskt sjuka skiljdes åt. Sjukhusen flyttades från städernas centrum till periferin. Vårdbyggnader med olika funktioner separerades från varandra och uppfördes som paviljonger med stora avstånd och mycket luft mellan husen.
Paradigmskifte två: Med tillgången till antibiotika och ny teknik efter andra världskriget kunde närhet och rationella öden maxas. Automatisk ventilation, lysrörsbelysning och snabbhissar gjorde att sjukhusen kunde byggas kompakta, som massiva block. Byggnaderna optimerades för 1950- och 1960-talens sjukdomar och behandlingar som dominerades av att vårda sängliggande patienter. Det fungerar inte i dag när vårdideologin föreskriver att patienterna ska hem så fort som möjligt och näs tan all behandling sker i dagsjukvården, vilket lett till dyra, ofta komplicerade ombyggnader.
Som typologi dominerar det kompakta sjukhuset emellertid fortfarande, även om vården – och därmed arkitekturen – för ändrats och differentierats innanför blockens sammanhållet gestaltade fasader. Patienten står mer självklart än tidigare i centrum, vilket bland annat betyder att personalen efter behov flyttar sig till patienten i stället för tvärtom. De rön om att grönska och dagsljus främjar läkning, som inom evidensforskningen ansågs nya för ett drygt tiotal år sedan, är praxis i dag. Dagsljusbelysta enkelrum prioriteras. Flexibla väggar gör att avdelningar snabbt kan stängas av och smittan isoleras. Rengöring har effektiviserats med aerosoler och väteperoxid. Separata entréer för infekterade patienter förekommer, och försök görs med mottagningar utan väntrum.
Peter Fröst, som förestår Centrum för vårdens arkitektur (CVA) på Chalmers, har ägnat mycket forskningstid åt att försöka förstå och i arkitektur tolka vilka konsekvenser antibiotikaresistensen medför. I den nya publikationen Framtidens vårdbyggnader (SKL, Stockholm 2017) ser han och medförfattaren Christine Hammarling en framtid där merparten av vården sköts av individen själv. När vi väl möter vården blir det inte på ett sjukhus utan genom ett nätverk av många olika vårdbyggnader. En återgång till paviljongssjukhuset om man så vill, där ”paviljongerna” i form av högspecialiserade universitetssjukhus, specialistsjukhus, patienthotell, närsjukhus, hälsocenter/primärvård, äldre och trygghetsboenden samt bostäder sprängts in i staden. Förändringen märks redan av. I länder som Storbritannien, Nederländerna och Danmark finns till exempel demensbyar på gårdshus och kvartersnivå, ett slags filterboenden mellan inlåsning och öppenhet, med målsättningen att den som är dement eller på väg in i demens ska kunna åldras på sina egna villkor. I Stockholm öppnar under de närmaste tre åren sex närakuter som ska avlasta de stora akutsjukhusen Danderyds sjukhus, Karolinska Huddinge, Karolinska Solna, S:t Görans sjukhus, Södersjukhuset och Södertälje sjukhus. Ytterligare fyra tillkommer på strategiska platser i Nacka, Järva, Handen och Sollentuna. I Göteborg planeras nya närsjukhus i Frihamnen, Högsbo och Angered. Med tillkomsten av nya patienthotell frigörs sjukhusens vårdplatser snabbare.
För att vården på allvar ska kunna flytta till människors hem, framhåller Fröst/Hammarling, måste både bostäder och bostadsområden förändras i grunden. Ska vi kunna åldras och dö hemma måste bostaden kunna förändras till en fungerande arbetsplats för vårdpersonal samtidigt som den förblir ett hem med bibehållen integritet för den som bor där. Författarduon framhåller behovet av nya idéer för framtidens situationer men ger också själva förslag. Genom möjligheten att lägga till eller ta bort rum kan lägenheter göras mindre (om make/maka dör) eller större (så att förvaringsutrymmen för rullator och rullstol, avfallsrum och uppackningsrum med mera skapas). Trygghetsboenden kan blandas upp med ”vanliga” lägenheter. Vårdstationer med nödvändig utrustning som kan delas av era inrättas som stationer på gårdar eller i närområdet, vilket kom mer att förändra dagens krav på infrastruktur för VA, avfallshantering och trafik.
Med ett sådant scenario skulle man kunna säga att sjuk huset i framtiden, från att ha varit en del av staden, en stad utanför staden och därefter helt uppgått i staden, till slut har blivit synonymt med staden själv. Annorlunda uttryckt: Hela staden har förvandlats till sjukhus. Smart teknologi gör att vi kan vårda oss själva i hemmet. Personalbrist och upplevd en samhet är löst med robothjälp. När intellektet tryter tänker maskinerna åt oss. Smitta kan tillsammans med oss själva isoleras i hemmet. Snart är vi kanske av nöden tvungna att beställa Frank Kolkmans postorderkit.
