Annica Kvint har besökt Schweiz paviljong på årets arkitekturbiennal och ser utställningen som ett rop på nytänkande inom de strikta ramar som omgärdar dagens bostadsbyggande.

Det är kö till den schweiziska paviljongen, och väl inne förstår jag varför. Svizzera 240: House Tour bjuder på en fiktiv lägenhetsvisning som lyckas med konststycket att vara både publikfriande och tankeväckande. I den här paviljongen känns arkitekturen i magen och därmed talar den till alla. Dagen efter mitt besök får den biennalens Guldlejon-pris för bästa paviljong.

De schweiziska arkitekterna Alessandro Bosshard, Li Tavor, Matthew van der Ploeg och Ani Vihervaara har skapat något av biennalens ”lustiga huset”. En smal korridor leder in till ett klaustrofobiskt litet rum med obehagligt lågt i tak. I rummet bredvid förvandlas jag till ett barn som knappt når upp till dörrhandtaget och efter att ha passerat ytterligare ett rum, i vilket ljuset ödar in från en lanternin, måste jag böja mig ner för att inte slå i huvudet när jag ska gå in i nästa.

Leken med skalor triggar igång både känslor och diskussioner, vilket naturligtvis är precis vad arkitekterna vill. Titelns 240 refererar till minimitakhöjden i Zürich och de generiskt vita väggarna, parketten och klinkergolven representerar en typ av arkitektur som miljontals människor i västvärlden känner igen.

Den är så självutplånande att vi glömmer att ifrågasätta den, menar arkitekterna, som vill öppna upp för nya sätt att reffektera över den roll som lägenhetens inre skal spelar. Jag ser utställningen som ett välkommet rop på nytänkande inom de strikta ramar som omgärdar dagens bostadsbyggande.