De städer som växer mest i Sverige är ofta universitetsstäder. I en postindustriell värld är det utbildning och forskning som ger ringar på vattnet i form av nya företag och arbeten samt lockar skattebetalare och verksamheter.

Projekten i Arkitektur nr 6/2017 visar på olika sätt hur städer, av nödvändighet, blir allt mer måna om sina högskolor och universitet. Kompetens är eftertraktat, och förutom med ett fint universitet måste forskare lockas med en rik livsmiljö.

I de klassiska lärostäderna har universiteten funnits så länge att de är en del av den historiska stadskärnan. På andra platser ligger universitetet en bit bort från sin stad, en vanlig placering under 1960- och -70-talen. Det var under den här tiden som Stockholms universitet flyttade till Frescati och Linköpings universitet anlades ute på åkern.

I tider av stads- och kommunkonkurrens vill man återigen inkorporera utbildningen i staden. Den nya stadsdelen Vallastaden, som presenterades i Arkitekturs nr 5/2017, är Linköpings sätt att få universitetet att närma sig centrum. I Stockholm planeras Albanoprojektet mellan Frescati och KTH, även det ett sätt att koppla samman stadskärnan med universitetet. Och när Lund nu får anläggningarna Max IV (sid 28, Arkitektur nr 6/2017) och kommande ESS, är den nya stadsdelen Brunnshögs spårvagnsförbindelse med centrum en prioritet. En tätare relation planeras också mellan Ultuna och Uppsala.

Det finns dock inga enkla recept. Arkitekterna Juul Frost, som ritat Örebros nya handelshögskola och länge arbetat med universitetsstäder, betonar att det är skillnad mellan fallen. Ett universitet som ligger långt utanför stadskärnan behöver en stor andel plug-in från ”sin” stad. Ett exempel på det är Lancaster, där staden till exempel byggt en teater på universitetsområdet.

Universitet som ligger mitt i staden, menar de, måste istället ge plug-out till staden. Som i det centrala universitetet i Manchester, där öppna föreläsningar varit ett sätt att bjuda in den omgivande staden.