Från exportsatsande arkitekter, via statens egen arkitekturhistoria, till rum som i sig ska representera hela landet – Björn Ehrlemark spårar den byggda bilden av Sverige.

– Visst viftar vi med den svenska flaggan. Det gör att vi sticker ut från mängden.

Det säger arkitekten Irfan Alam, som just nu sitter i Tanzania. Om någon dag ska han dock vara tillbaka i hemstaden London, där han leder Kjellander Sjöbergs nystartade utlandsfilial. Kjellander Sjöberg är ett mellanstort arkitektkontor, med fyrtio medarbetare totalt. I likhet med svenska arkitektjättar som White, Tengbom och Sweco är det också, sedan något år tillbaka,  ett multinationellt företag med exportambitioner. Men vad förväntar sig en brittisk uppdragsgivare från just ett svenskt arkitektkontor?

– Redan innan jag började jobba här såg jag, från mitt perspektiv, Skandinavien som ett ställe att hämta inspiration ifrån, säger han.

Och tillägger att det handlar om ett ”arkitekturtänkande” som även beslutsfattare intresserar sig för. Inför sitt eget stadsbyggnadsarbete reste en delegation från Greater London Authority till Malmö och Köpenhamn. Sverigekopplingen är uppskattad både av privata och offentliga beställare.

– Vi kan säga: we are the real thing.

Hur bilden av arkitektur från Sverige ser ut är förstås svårt att sätta fingret på. Irfan Alam säger att han, under sina första besök här, slogs av de vackra naturlandskapen, även helt nära bebyggelsen. Men det var också påtagligt att hans svenska kollegor inte var ängsliga inför att göra tillägg i dem: ”Det gör vi ju hela tiden?”. Den svenska arkitekturestetiken kombinerar rationella, tydliga grepp med en lätthet, tycker han. Och arkitekturens relation till den egna historien är mer sund än i Storbritannien, där man ofta kör fast och blir självupptagen. 

Framför allt, förklarar Alam, handlar det om att förhållningssättet till det offentliga rummet skiljer sig från den gängse brittiska. Just nu blir det konkret för Kjellander Sjöberg i ett stort planprojekt i Londonkommunen Enfield – hur det gemensamma prioriteras redan från början. 

Det är ett tydligt arkitekturstrategiskt val. Men inte nödvändigtvis kopplat till just Sverige. Vad är det då med svensk arkitektur som gör att etiketten kan användas som försäljningsargument? Inbjudande och inkluderande stadsmiljöer, svarar Irfan Alam:

– ”Association” är nog det rätta ordet. Beställarna är ofta mer ute efter en känsla. 

Den påtagligt vaga, men ändå tydliga, bilden av Sverige är brittiska arkitekter inte ensamma om. Den gäller i stort.

När Svenska institutet (SI) höll ett arkitekturevent på en välkrattad, grön innergård i Paris i slutet av förra året, var Kjellander Sjöberg medarrangör, i sällskap med konkurrenter som Liljewall och Murman. Det var SI:s sista stora programpunkt i Swedish Design Movement, en branschinitierad satsning som ingick i den förra regeringens export- och investeringsstrategi: ett sätt för svenska företag att lansera sig internationellt utifrån en samlad hållbarhetsprofil.

Jenny Bergström Bonmot har ansvarat för SI:s internationella program för mode, design och arkitektur de senaste åren. Snarare än svenska produkter som ska tilltala på ett personligt plan, som kläder eller möbler, är det som arkitektföretagen saluför kunskap och tjänster. Vilket kan tyckas självklart, men inte lika självklart är hur det sedan förmedlas på den internationella marknaden. Den lite vagare Sverigekopplingen, Irfan Alams association, känner Bergström Bonmot igen:

– …det handlar om hållbarhet, och att bygga ett bättre samhälle.

Hon tar SI:s kommunikationspaket för svenska ambassader, där bland annat utställningsmaterial om träarkitektur som Sveriges Arkitekter producerat ingår, som exempel. Det etablerar förväntningar från omvärlden. På senare år är det, troligen mer på grund av tillfälligheter än strategiska satsningar, delegationer från Kenya, Brasilien och (fram till nyligen) Turkiet som visat störst intresse.

Svenska institutet har nyligen flyttat från Slottsbacken till lite mer praktiska lokaler i Hammarby Sjöstad, stadsdelen som i två decennier visats för utländska studiebesök. I konferensrummet med gammelrosa väggar och automatiska solgardiner sitter även Sofia Bard. Hon leder institutets enhet för Sverigebildsanalys. Varje år sammanställer SI rapporter om hur Sverige uppfattas, utifrån medierapportering och breda internationella enkäter. 

”De flesta vet inte särskilt mycket om Sverige. Trots det finns en relativt positiv bild, med tydliga idéer om vad Sverige är och står för.”
/Sofia Bard, Svenska institutet

– Gemensamt, i världen, är att man har låg kännedom. De flesta vet inte särskilt mycket om Sverige. Trots det finns en relativt positiv bild, med tydliga idéer om vad Sverige är och står för. 

Det starkaste genomslaget handlar om det Sofia Bard kallar ”samhällsstyre”:

– Hur vi behandlar våra medborgare, jämlikhet… den typen av frågor bygger upp en väldigt stark Sverigebild.

Den bilden spiller sedan över på andra områden.

Någon specifik undersökning av synen på svensk arkitektur har SI inte gjort, men när det kommer till närliggande rubriker som kulturarv rankas Sverige lågt i förhållande till andra länder. Vi har inget Eiffeltorn eller Taj Mahal. Den samtida svenska kulturen rankas däremot högt. Och Bard tror att en idé om den tillgängliga, jämlika staden hänger ihop med hur svensk kultur uppfattas. 

Den andra starka Sverigekopplingen folk i allmänhet gör, som hänger ihop med samhällsbilden, är ”hållbarhet”.

– Sverige uppfattas som ett land som har bidragit, internationellt, till hållbar utveckling, säger hon. Jenny Bergström Bonmot fyller på:

– Hela vår kommunikation har därför byggt på tesen att svensk arkitektur och design driver på för hållbar omställning. 

SI:s nya lokaler är svåra att inte avläsa som en del i den strategin. Kontoret ligger i Trikåfabriken, som ritats av Tengbom. En äldre industribyggnad med nya våningar i trä och ett stort, ljust atrium möblerat med picknickbord och en stor gradängtrappa. Runt atriets loftgångar syns glasdörrar till grannar som Hyper Island, arkitektkontoret Link och Naturvårdsverket. Här samsas miljöprofilen med ett säkerhetsklassat skalskydd.

Swedish Design Movements planerade program har nu löpt ut. Svenska institutet inväntar direktiv från den nya regeringen och en ny exportstrategi ska komma i höst. Hur Sverige framöver framställs som design- och arkitekturland återstår att se. 

Klart är att den etablerade men samtidigt vaga Sverigebilden kan liknas vid en fast ram som kan rymma väldigt olika motiv. På sätt och vis ett idealt utgångsläge för den som vill fylla den med nytt innehåll? Men i en konfliktpräglad tid kan vagheten också innebära en risk. Analytikern Sofia Bard nämner den omfattande påverkanskampanj kring den svenska socialtjänsten som pågått i internationella medier. Hon påpekar att den utgick från idén om det starka ”samhällsstyret”, men att bilden förvreds till anklagelser om övergrepp utförda av maktfullkomliga myndigheter. 

– Vi har sett hur det som Sverige står för kan utmanas, konstaterar hon.

Uppfattningar om svensk arkitektur präglas inte bara av vad som sker i dag, utan lika mycket, eller mer, av vad som gjorts förr. Men vems arkitekturhistoria utgår vi ifrån? 

I Arkdes utställningshall står rader av glasbord på vita stålstativ. Det stora rummet sväljer sorlet från en mellanstadieklass som lotsas mellan vikingatidens långhus och en pedagogiskt genomskuren modell av Asplunds stadsbibliotek. ”Arkitektur i Sverige”, basutställningen som i princip hängt med sedan 1998, är uppbyggd kring presentationer av viktiga byggnader – en svensk arkitekturkanon – utifrån hypotesen att de säger något om samhället de skapades i. Tyngdpunkten ligger på 1930–1970, uppbyggnaden av välfärdsstaten. Det förklarar Frida Rosenberg, Arkdes nya intendent med ansvar för 1900-talets arkitektur. Samma period dominerar i museets arkiv.

Nästa sommar ska den vara ersatt av en helt ny samlingsutställning. Utöver en ”ny besöksupplevelse” som tar hela salen i anspråk, ska den vägledas av en uppsättning teman med roterande innehåll snarare än en fastslagen, linjär utveckling. 

– Hur kan vår samling lyfta fram de diskussioner om samhället som förs i dag? frågar hon, och berättar om en given tematik: hållbarhet. Originalmaterial från aktiviter och formgivare i samband med en FN-konferens i Stockholm 1972 eller diskussioner om grönska från funkisens 1930-tal ska vävas in i samtidens miljöfrågor. 

Ett annat eventuellt tema går under arbetsnamnet ”Sverigebilden” och innehåller utställningspaviljonger, Svenska kyrkan i Paris och ambassader från 1900-talet.

Metodiken går ut på att vända sig till samlingen, säger hon och frågar:

– Vad har vi? Hur förhåller det sig till den gängse historieskrivningen? Vad är det som saknas i den berättelsen?

Icke-västerländska perspektiv och kvinnors roll i arkitekturhistorien är två exempel. Vad som komplicerar saken är att samlingens struktur är nedärvd från grundandet på 1960-talet, utifrån arkitektorganisationen SAR:s eget arkiv. Den är kategoriserad efter upphovsmakare: namnet på den arkitekt vars namn stod på dörren. Vilket inte alltid är samma person som stod för idén, ritade ritningen eller ens drev projektet. Arkivdatabasen ger därför inte hela bilden:

– De bakomliggande maktstrukturerna ligger till grund för vad samlingen är i dag och det har sina utmaningar, säger Rosenberg, och tillägger:

– … men museet innehåller långt mycket mer än vad som är sökbart.

Det formella namnet på Arkdes är ”Statens Centrum för Arkitektur och Design” och samlingen, i sin helhet, är ackumulerade spår av svensk arkitektur sedan den första donationen av akademiritningar från 1880-talet. 

Men borde vi vara mer vaksamma på ett bekräftelse-bias? Bland de fyra miljoner föremålen går det kanske att hitta belägg för lite vad som helst för den som letar tillräckligt. Eller borde vi snarare vara oroliga för rundgång? Har arkitekterna och deras egen organisation curerat materialet långt innan någon intendent eller gästforskare fått möjlighet att granska det? Frågan är inte ny för Rosenberg:

– Så länge man är medveten om det, så är det ingen fara. Det är ju också därför vi aktivt vill jobba med andra perspektiv. 

Med rollen som statligt museum kommer samtidigt ett ansvar att förmedla en i någon mån officiell historieskrivning om svensk arkitektur. Oavsett om det är en historia med stort ”H” eller flera mindre. Arkdes ambition är att leva upp till både och. Det förväntade och det oväntade. En mångfacetterad bild, men, i slutändan, med den svenska staten som avsändare. En roll Arkdes axlar varsamt, menar Frida Rosenberg:

– Genom alla olika kompetenser på museet och våra samarbeten ska vi vara bäst i Sverige på att förvalta… låt oss kalla det ”myndighetskapitalet”.

Framtidens historiker kan dock behöva andra metoder för att lägga hela pusslet. Att arkitekter donerar hela sitt arkiv sker knappt längre. Utvalda modeller eller nyckelprojekt är mer typiskt.

Arkitekten Gert Wingårdh har skänkt några av sina. Han bor i ett falurött torp och kan ses i nationell tv varje vecka. Om någon är galjonsfigur för landets arkitektur är det väl fortfarande han? Wingårdhs kontor har restaurerat Nationalmuseum, exporterat svensk fikakultur via Astra Zeneca och Ericssons utlandskontor, och ritat två ambassader. Berlinambassadens spiraltrappa, enligt Wingårdh inspirerad av den svenska stormaktstidens och dess barockarkitektur, blev till och med frimärke: 

– Just det. Det hade jag glömt bort.

Starkast internationellt avtryck gjorde nog ändå House of Sweden i Washington DC, invigt 2006. I alla fall på plats. Enligt Gert Wingårdh togs ambassadbyggnaden emot på ett särskilt sätt i ett USA präglat av Bush-erans ”krig mot terrorismen”. Den byggda bilden av vad USA skulle bli: demokratiskt, transparent, säkert.

”Målet var svensk öppenhet och arkitekturen signalerade det.”
/Gert Wingårdh om House of Sweden i Washington DC

– Målet var svensk öppenhet och arkitekturen signalerade det, konstaterar han.

En oerhörd symbolik för en enda byggnad att leva upp till, kan tyckas. Sveriges utlandsrepresentation utgör dessutom bara en femtedel av byggnaden, som också rymmer kongresscenter och bostäder. Denna programmatiska brokighet är delvis maskerad i gestaltningen. Arkitekturen är därmed en byggd bild av Sverige som anpassats efter amerikanska förväntningar redan i tävlingsskedet. Byråkratiska, ekonomiska och symboliska. Ett gehör för det var nog anledningen till att han vann, tror Wingårdh själv.

Frågan om hur den svenska staten ska representeras genom arkitektur är därmed inte så rättfram som den verkar:

– Det som representeras är snarare den diplomatiska kontexten, i sin helhet, som Sverige befinner sig i.

Ambassader företräder Sverige. Men hur? Det beror på.

– Vad är det för klimat, vad är det för fastighet, vad är det för rum?

Frågorna kommer från Lotta Cronsjö Gest, en av tre inredningsarkitekter på Utrikesdepartementet. Ansvarsområdet är Sveriges 108 utlandsmyndigheter. Hälften inrymda i fastigheter som ägs av svenska staten,  resten i lokaler som UD hyr in sig i ”på stan”. Inte sällan i en anonym skyskrapa. Där det befintliga huset, materialen och annat som finns på plats är utgångspunkten, som anpassas eller byggs om för funktionen som ambassad. Hon påpekar att UD är bra på att återanvända, laga och kombinera gammalt med nytt. 

– Vi jobbar som vilka arkitekter som helst. Men ute i världen, och den ser ut på många olika sätt. 

UD-arkitekterna kan välja ur en bred repertoar av möbler från sina leverantörer. Upphandlat inom LOU, givetvis. Men det svenskaste i den svenska representationen är inte de välförvaltade Josef Frank- och Carl Malmsten-möblerna. Utan att vokabulären präglas av ”god arbetsmiljö”, ”fungerande, bra kontor”, publika miljöer som är ”bärare av god arkitektur och design” – och att de principerna är klubbade i riksdagen.

Arkitekturen ska bli representativ för Sverige även om det inte finns möjliget att hålla en arkitekttävling, som i Washington. Eller där det knappt har funnits chans att styra förutsättningarna alls, påpekar hon. 

– Var vi än är, ska vi få fram Sverige i det rummet.

UD:s egna lokaler i Stockholm är spridda över regeringskvarteren i city. Arkitekterna sitter i Centralpalatset vid Tegelbacken – ett sekelskifteshus med tidig stålstomme, jugendornamentik, en funkispåbyggnad av Sven Markelius och landets första sushirestaurang på meritförteckningen. Busshållplats, 1970-talshotell och motorled som närmaste grannar. Utsikt mot en horisont av kyrktorn och förortens höghus. 

Om Sverigebilden har en välbalanserad arkitektonisk mittpunkt så är vi kanske framme vid den. Men här, i Utrikesdepartementets händer, slutar i stället arkitekturen som bild av Sverige. Kapaciteten är uttömd. 

För ett konsulat, FN-representation eller ett ambassadörs­­residens handlar inte längre om symbolik. I de rum den svenska regeringen skapar och förvaltar i utlandet, i det lilla eller i det stora, gäller svensk lag. I UD:s arkitektur trumfas den gestaltande gesten av den juridiska: detta är Sverige.

Björn Ehrlemark är Arkitekturs chefredaktör.