Arrhov Frick 2015–2022 i El Croquis, nr 217 II, 2022. Bild: Elina Brännström

El Croquis om Arrhov Frick och den svenska drömmen

För andra gången någonsin uppmärksammar den prestigefulla monografi-tidskriften El Croquis ett svenskt kontor. Kristina Rapacki läser numret som innehåller både seriös konversation och skärgårdsklyschor.

Att som svenskt arkitektkontor uppmärksammas i Spaniens prestigefulla monografi-tidskrift El Croquis är i sig en utmärkelse: fram till nyligen var det bara Tham & Videgård som hade förärats detta anseende. För ett kontor så ungt som Arrhov Frick – det grundades av Johan Arrhov och Henrik Frick 2010 och har än så länge färre än ett dussin medarbetare – är det en enastående bedrift. 

Men den 217:e utgåvan av El Croquis är alltså dedikerad åt Arrhov Frick (eller rättare sagt halvdedikerad: det är ett dubbelnummer i två volymer som också ägnas åt det brittiska kontoret Groupwork) och är fascinerande läsning. Redaktörerna beundrar den lätta hand som präglar Arrhov Fricks skarpa skärgårdshus, men är primärt intresserade av hur deras återhållsamma material- och konstruktionstänkande (limträ, glasfiber, enstaka betongfundament) kan föras över till stads- och förstadssammanhang. 

I tidskriftsnumret varvas projekt som skärgårdshuset på Viggsö (2013-16), vars byggmaterial fick släpas ett femtiotal meter fram till byggplatsen av beställaren och en hjälpreda, med större husprojekt, som Hammarby gård i Stockholm (2012-15), en tävlingsvinst som var Arrhov Fricks första projekt i den skalan, och Brunstorp (2016-18), ett flerfamiljshus utanför Jönköping med fantastisk utsikt över Vättern. 

Hur kan då Arrhov Fricks ”skärgårds-approach” skalas upp? Med svårighet, är ofta svaret. ”Vi föredrar att använda material och strukturer som relaterar till den lokala kontexten och logistiken på plats”, säger de i sin intervju. ”Men i större projekt finns (den ofta billigare) möjligheten att expandera antalet producenter och kanske välja några längre bort från byggarbetsplatsen. 

Det betyder, i princip, att vi spenderar mer pengar på transporter och logistik men att den totala kostnaden ändå blir lägre.” Den här typen av diskussion – om leveranskedjor, logistik och komplexa regelverk – är dock precis vad som behövs i en seriös konversation om hållbart byggande. Eftersom arkitekterna är verksamma i Sverige, som – vilket Arrhov Frick poängterar – har bland de högsta byggkostnaderna i världen, gör El Croquis redaktörer rätt i att placera dessa frågor i ett globalt sammanhang av utfasning av fossila energikällor – i dag en nödvändighet. 

Ibland styr texterna dock ner i en fallgrop av nationella stereotyper. Referenser till ”svensk kontext” inkluderar både bilder av dimmiga tallskogar och mosstäckta berghällar, såväl som 1930-talstankar om utomhusvistelse och friluftskultur. Är inte några av Arrhov Fricks småhus uttryck för en specfik ”svensk dröm” om ett rent, off-grid-leverne, undrar intervjuarna. 

Nej, förstås inte. ”Det är kanske en rätt vanlig dröm” föreslår Arrhov Frick känsligt nog. Åtminstone vanlig bland de ängsliga invånarna i industrialiserade länder, från Henry David Thoreau och hans Walden (1854) till Alison och Peter Smithson, vars semesterhus i Somerset från 1970-talet – till hälften hus, till hälften campingplats – ser ut som en tidig prototyp för vissa av Arrhov Fricks fritidshus. 

Ett och annat inslag i tidskriften är pinsamt klichéartade. I sin avslutande essä utgjuter sig Philip Ursprung lyriskt om fiskmåsar och blåbär på sin utflykt till Viggsö, och tycker sig höra en Abba-låt från andra sidan vattnet. Men han kommer snart till sina sinnens fulla bruk. Arrhov Fricks verk, sammanfattar han, ”handlar inte om enkelhet” i någon formell mening som kan peka tillbaka till, låt säga, Sigurd Lewerentz, vars Markuskyrka han besöker tillsammans med arkitekterna. 

Det som utmärker deras process, menar han, är i stället kunskap om logistik, material, lagar och regler, teknologi och finansiering – och här har de mycket mer gemensamt med de reducerande förhållningssätt som kännetecknar internationella kontor som Lacaton & Vassal. Och väl är väl det.

Kristina Rapacki är assistentredaktör på Architectural Review.

Mer innehåll om ämnet