Efter tio år av arkitekturuppror tycks positionerna i debatten snarast cementerade. Men arkitektkåren har allt att förlora på att inte föra en dialog, menar Samuel Michaëlsson, som undersökt förhållandena i Skandinavien.

Hösten 2019 tillbringade jag ett antal månader i Tokyo för att intervjua en rad japanska arkitekter. En av dem var arkitekturhistorikern och arkitekten Terunobu Fujimori. Vi talade om skillnader mellan japansk och västerländsk arkitektur, Ragnar Östberg, Tokyos föränderliga stadsbild och japanska hus livslängd. När jag nämnde fenomenet Arkitekturupproret blev han först och främst fascinerad av att folk är så passionerade och bryr sig så mycket om sina stadsbilder i Europa.

I Japan, och framför allt i Tokyo, där byggnaders medellivslängd är 30 år, har människor accepterat att stadsbilden konstant förvandlas och lever med det faktumet. Tokyo beskrivs av många som en ful stad, men i denna kaotiska samman­flätning av betongytor, oregelbundet formade byggnader, trånga gator, elstolpar, och skrikig neonskyltning finns mängder av små vackra undangömda platser, detaljer och byggnader som tillsammans skapar en mycket dynamisk stad och helhet.

Det är till exempel inte ovanligt att intryckt mellan två moderna byggnader stöta på en uråldrig shintohelgedom. Fujimori lyfter fram att man i Japan traditionellt byggt hus med trästomme, en byggteknik som gör att man lätt kan nedmontera och uppföra nya hus med en större återbruksfaktor. Detta i kontrast till Europa, där städer historiskt varit byggda i sten och tegel, en omöjlighet i Japan på grund av frekventa jordbävningar.

Om detta verkligen stämmer i dagens Japan, där man använder sig av minst lika mycket prefabricerade betongelement som i väst, går att fundera över. Men Fujimoris förundran väcker frågan om vad som gör en stad vacker, intressant och levande.

I sin tankeväckande text ”Hålla låda: Om arkitektur” i ARCHE 76–77 från 2021 redogör Claes Caldenby för Arkitekturupprorets perspektiv i dagens arkitekturdebatt. Han beskriver och problematiserar de idéer och åsikter som förs fram genom Arkitektur­upprorets kanaler, bland annat klassificeringar som ”Sveriges fulaste byggnad”, eller ”fulaste stad”, som i Borlänges fall.

Dessa utspel har ett drag av provokation, men som mediestrategi får de anses vara lyckade. De har satt i gång diskussioner kring städers utseende som berör fler än bara arkitekter och stadsplanerare. Men hur ser den vidare kontexten ut? Bristen på problema­tisering och den genomgående fixeringen vid yta har påpekats av till exempel arkitekterna Gert Wingårdh, Rasmus Wærn och Anna-Johanna Klasander. I en rad debattartiklar har de försökt förflytta diskussionen från att enbart handla om fasad och yta, fint och fult, till ett fördjupande samtal om kvalitet.

Arkitektur är ett brett och komplext ämne som förtjänar djupare analyser och en friare diskussion, och som Claes Caldenby konsta­terar har samtalet fastnat i ”föreställningen att arkitek­tur bara är tyckande, att alla har lika stor rätt att tycka och att allt arkitekturen behöver är enkla manualer”.

Hur ser diskussionen om arkitektur ut i våra grannländer Norge och Danmark? För att få reda på mer har jag stämt träff med arkitekterna och arkitekturforskarna Anders Rubing och Morten Birk Jørgensen, båda verksamma i projektet Jävla kritiker! – ett tvärskandinaviskt initiativ vars mål är att uppmuntra en fördjupad kritik av arkitektur. Namnet är lånat från det svenska skivbolaget NONS album Jävla kritiker! från 2006 – ett koncept­album där tio olika musikkritiker fick i uppdrag att recensera tio oskrivna låtar av sina favoritartister. Dessa musiker fick sedan skriva de fiktiva låtarna. Albumet var ett försök att lyfta frågor kring musikkritikerns roll och huruvida den begränsar artistisk frihet.

Denna premiss har Rubing, Birk Jørgensen och medgrundaren Andrea Ougaard fortsatt arbeta utifrån, men i stället bjudit in en rad arkitekturkritiker och därefter arkitekter som har gestaltat den fiktiva kritiken i arkitektoniska förslag. Projektet strävar efter att utforska vad som utgör kriterierna för god arkitektur.

Den hypotes de för fram är att det krävs en levande arkitekturkritik som tar sig an uppgiften att reflektera över dessa frågor, för att på allvar kunna närma sig begrepp som arkitektonisk kvalitet. Samtidigt som arkitektur som fält växer och tar alltmer plats i medierna, till exempel på de populära hemsidorna ArchDaily, Dezeen och Designboom, där mängder av projekt presenteras utan att sättas in i ett kritiskt sammanhang, ser Rubing och Birk Jørgensen ett växande behov av reflektion och perspektiv, ett tomrum som Jävla kritiker! försöker fylla.

Enligt Rubing präglas den norska arkitektkårens förhållningssätt till Arkitekturupproret av fyra olika riktningar. Den första kan beskrivas som en elitistisk syn där man helt tar avstånd från Arkitekturupprorets resonemang och inte ger sig in i debatten alls. Den andra välkomnar debatten och diskussionen om arkitektur i medierna, men är fortfarande avstånds­tagande, medan den tredje är mer öppen och menar att arkitektkåren måste anta diskussionen trots att alla inte är eniga. Den fjärde och sista uppfattningen lanserar idén att skapa ett slags allians där Arkitekturupproret tillsammans med arkitekterna kan hitta gemensamma mål och beröringspunkter.

Birk Jørgensens upplevelse är att man i Danmark har ett levande debattklimat inom arkitektur och han nämner Byrummonitor som ett intressant exempel, ett oberoende nyhetsmedium vars fokus ligger på stadsutveckling. Det är en stark aktör och ett levande forum för debatt, en typ av plattform för samtal som än så länge tycks saknas i Sverige.

Precis som i Sverige känner Rubing och Birk Jørgensen igen sig i att Arkitekturupproret ges mycket plats både i den offentliga debatten och inte minst i lokalpressen. De menar att arkitektkåren har varit alldeles för dålig på att bemöta diskussionen offentligt, vilket har resulterat i att Arkitekturupproret har kunnat sätta agendan och styra diskussionen åt ett håll, och till en diskurs som gynnar dem.

Kåren behöver granska de kvalitetskriterier som finns etablerade, både underförstådda och explicita, och på så sätt skapa en transparens och trovärdighet kring vad som kan klassas som god arkitektur. Det som krävs är att arkitektkåren på allvar tar sig an dessa frågor på ett självkritiskt och självrannsakande vis.

– Vi behöver förklara processerna och argumenten på ett bättre sätt, skapa transparens kring våra egna pre­ferenser men även våra egna processer, säger Birk Jørgensen.

– Detta är inte den sista striden! fortsätter Rubing och understryker att om kåren inte bemöter debatten nu kan det leda till att arkitektens roll försvagas ytterligare och att det blir ännu svårare att skapa god arki­tektur.

Han ser också att dialogprocesser i projekt i dag ofta framstår som spel för galleriet, och att man måste ta demokratiförankring seriöst. Avsaknaden av den typen av djupgående dialoger lämnar vägen öppen för Arkitekturupprorets strävan att framställa sig som folkets röst.

Birk Jørgensen trycker på just vikten av att inte betrakta Arkitekturupproret som en representant för den stora massan, och hänvisar till hur populistiska rörelser ofta påstår att de representerar det stora flertalet, något som tar legitimitet från demokratiska och politiska processer.

Ett exempel på detta kan man se i Göteborg där specifika bestämmelser gällande fasad och utformning har börjat diskuteras i politiken, framförallt av socialdemokraterna med Jonas Attenius i spetsen. Det är tydligt att Arkitekturupproret riktar in sig på att skapa politisk opinion snarare än att försöka samtala med arkitekterna, och med tanke på att Älvstranden­bolaget på Skeppsbron har skrivit intentionsavtal med exploatörerna där de förbinder sig att skapa en ”klassisk, traditionell utformning av arkitekturens yttre gestaltning”, tycks gruppens påtryckningar ha gett resultat.

Det finns en tydlig koppling mellan Arkitekturupprorets klassicistiska ideal och nostalgiska föreställningar. Karin Johannisson beskriver i sin essäbok Nostalgia från 2001 hur vår upplevelse av moderniteten präglas av nostalgi. Från att på 1800-talet ha tolkats som ett patologiskt tillstånd och senare varierat från upphöjd till förkastad, har synen på nostalgi genomgått många förändringar. Johannisson menar att då nostalgin bygger på en romantisk föreställning om det förgångna ”ligger den oreflekterade konservatismen hotande nära. På kollektiv nivå kunde också nostalgiska känslor utnyttjas och bindas till ett mytiskt förgånget skapat ur politiska, ideologiska eller fostrande intressen.”

Den transparens som Birk Jørgensen efterfrågar kring arkitekternas egna preferenser borde också gälla Arkitekturupprorets ideal och leda till en granskning av de skönhetskriterier man framhåller. Vad är det för byggnadskultur man vill återvända till? Vad är det i det klassiska som lockar, är det väl genomförd platsanpassning, gedigna material och hantverk man eftersöker snarare än en specifik stil?

Caldenby nämner i sin text hur det EU-lanserade projektet New European Bauhaus definierar begreppet vacker som ”inkluderande, hållbart och kulturellt berikande”. Det är uppenbart att debatten kring vad skönhetsbegreppet innefattar är nödvändig, och det verkar finnas en diskrepans mellan de båda sidornas syn i frågan.

I sin essä ”Vitruvius in Japan: Two out of Three Ain’t Bad” publicerad i PAPER 24 från 2015, beskriver Dana Buntrock hur japanska respektive västerländska arkitekter hanterar Vitruvius tre budord Firmitas, Utilitas och Venustas – hållbarhet, funktionalitet och skönhet. Hennes tes, som använder sig av exempel från Jun’ya Ishigami, Sou Fujimoto och SANAA, bygger på att japansk arkitektur oftare ringar in skönhet och hållbarhet, me­dan västerländsk arkitektur gärna landar i hållbarhet och funktionalitet.

Det vore en grov förenkling att hävda att detta alltid är sant, men det belyser en intressant poäng gällande arkitektens roll i olika länder och vad de förväntas leverera och producera. Här har även byggherrarna en viktig roll, en grupp som hittills tycks ha undkommit Arkitekturupprorets kritik. Om vi på allvar vill diskutera arkitektens roll i den komplexa byggprocessen måste vi också kunna prata om vilka värden vi ska sträva efter, vare sig det är hållbarhet, funktionalitet eller skönhet.

Trots att Arkitekturupproret hittills enbart har berört skönhetsbegreppet på ett ytligt sätt kan det bland annat leda till att man i utbildningarna börjar närma sig de frågorna, vilket är positivt. Birk Jørgensen har sett att man på den Kungliga Akademien i Köpenhamn tidigare inte har velat prata om estetik eller ens sett det som en legitim diskussion, men hur den diskussion som nu initierats bidragit till en transparens kring hur begreppet används.

Om arkitektkåren i Sverige kommer att närma sig Arkitekturupproret och bjuda in till den dialog som skulle kunna vara en väg framåt återstår att se. Helt klart är att arkitektkåren har allt att förlora på att inte ta debatten. Det är ett gyllene tillfälle att diskutera, belysa och ifrågasätta de komplexa kriterier som styr stadsplanering och byggbransch. Bara så kan debatten skifta fokus från yta och dekorativa element till det större stadsrummets alla aspekter.

Samuel Michaëlsson är visualiserare, arkitekt och driver arkitekturtidskriften Paper.