Stadens rum är under luppen på Södertörns högskola, där konstvetaren Håkan Nilsson leder kursen ”Gestaltade livsmiljöer”. Annica Kvint har träffat honom.

Stadens mellanrum har värden vi inte bör förringa. Ibland kan det bästa vara att bara låta dem vara som de är, menar Håkan Nilsson, professor i konstvetenskap på Södertörns högskola.

För två år sedan startade han och kollegan Anna Rådström i en nyfikenhet på begreppet ”gestaltad livsmiljö” en kurs med fokus på offentliga miljöer. Kursen, som går under namnet ”Gestaltade livsmiljöer”, i pluralis, är en 15-poängs grundkurs på distans.

Den kräver bara allmän behörighet och har lockat deltagare från hela landet. De hörs på Zoom varannan vecka och får i uppgift att gå ut och studera olika stadsrum. Först på ett objektivt, neutralt analyserande sätt:

Vad är det här för miljö? Vem använder den? Sedan på ett alltmer subjektivt sätt: Skulle miljön kunna förändras till det bättre? Skulle jag kunna bidra till det?

– I kursen deltar allt från pensionerade arkitekter och yrkesverksamma stadsplanerare till förskollärare och unga människor som just gått ut gymnasiet. Det skapar väldigt intressanta diskussioner, menar Håkan Nilsson.

Att konstvetenskapen kan vara en bra plats för att diskutera HELA det offentliga rummet, snarare än bara offentlig konst, var också en av hypoteserna inför kursstarten.

När vi hörs har Håkan Nilsson just fått medel för att starta en kurs med samma tema även på magisternivå. Planen är att den ska ges med start hösten 2024. Södertörns högskola har fått medel från KK-stiftelsen för att under två år utveckla kursen i samarbete med Konstfack och olika företrädare för näringslivet.

White Arkitekter, Belatchew Arkitekter/Svea Fastigheter och fastighetsbolaget Grosvenor kommer att medverka till workshops under utvecklingsåren.

– Under grundkursen har det blivit tydligt att kursdeltagarna – när de väl fått upp ögonen för det offentliga rummet – börjar se på det på ett annat sätt. Det blir lät­tare att se förbi det som först möter ögat och fundera kring vad rummen kommunicerar bortom det som syns, säger Håkan Nilsson.

Den första insikten hos kursdeltagarna är ofta hur många platser de gått förbi tusen gånger utan att regi­strera dem, menar han.

En annan sak han noterat är att kursdeltagarna, när de ska välja platser att analysera, sällan väljer de storslagna torgen eller andra ”paradrum”. De är mer intresserade av mellanrummen, gatumiljöerna och andra vardagsmiljöer.

– Vi hamnar ofta i diskussioner kring hur stadens rum förhåller sig till människor. Att ett rum programmerats räcker inte. Det är först när rummet används som det blir levande. Utan människor dör en plats.

– I dag finns det också ibland ett slags övertro på att krympande offentliga rum kan kompenseras genom programmering – titta bara på stadsdelar som Norra Djurgårdsstaden eller Västra Kungsholmen. Men rum blir ju inte alltid bättre för att de är mångfunktionella. Sådant kan vi komma in på i våra diskussioner.

Ytterligare en insikt är hur allt hänger ihop. Var börjar och slutar en plats? Det är ofta svårt att avgränsa.

I kurslitteraturen ingår till exempel essäsamlingen Site Matters från 2004. Den innehåller enligt Håkan Nilsson en bra blandning av angreppssätt på det offentliga rummet. Inte minst beskrivs just hur platser alltid är förbundna med varandra genom kablar och avloppssystem. Men också hur arkitekturen alltid avspeglar en idé om vem som förväntas nyttja en specifik plats.

Lucy R. Lippards fotoessä är en personlig favorit i boken (som tyvärr inte finns med i den senaste upplagan). Att diskutera livsmiljöer utifrån fotografier har visat sig vara en bra ingång för dem som inte är yrkesverksamma inom området.

Att få discipliner att mötas är också en central del av kursen. Att lära sig förstå andras utgångspunkter och att vara tvungen att artikulera sin egen praktik är oerhört nyttigt, anser Håkan Nilsson.

– Det finns så många olika viljor i processerna kring det offentliga rummet. Redan arkitekter och konstnärer kan ju ha svårt att samarbeta och det är viktigt att hitta ett gemensamt språk som alla involverade förstår.

Att formulera sig och argumentera för sin sak är något många, också yrkesverksamma inom olika områden, behöver träna på. Själv är Håkan Nilsson verksam som konstkritiker och van att uttrycka sig, men det är ju inte alla.

Han berättar att magisterprogrammet tas fram i samarbete med Centrum för praktisk kunskap på Södertörn, en institution som vill verbalisera tyst kunskap. Skrivande är en process som många inte är vana vid och studenterna kan vara skeptiska till en början. Men skrivandet kan senare visa sig bli själva motorn i utbildningen. Det får erfarenheter att komma upp på bordet och kan vara ett sätt att arbeta fram en egen praktik.

– Om skrivandet kan leda till texter som artikulerar ny kunskap kan det kanske till och med fungera som litteratur till nästa kurs, funderar Håkan Nilsson.

Vad finns det då för kopplingar, förutom kurstiteln, till den aktuella arkitekturpolitiken? Vill kursen vara ett slags utvärdering?

I ”Gestaltad livsmiljö”, Sveriges statliga politik för arkitektur, form och design, står det att politiken aktivt ska främja:
— en helhetssyn präglad av kvalitet, samverkan och dialog i formandet av en attraktiv gestaltad livsmiljö.
— ett inkluderande och demokratiskt samhälle med tillgång till goda livsmiljöer, såväl enskilda som gemensamma.
— ett förebildligt agerande från det offentliga, i alla dess roller, för en stärkt kvalitet i den gestaltade livsmiljön.
— en bred och tvärsektoriell kunskapsutveckling inom utbildning samt för utövare och aktörer inom området gestaltad livsmiljö.

Det är stora ambitioner och när jag frågar Håkan Nilsson om han tycker att staten lever upp till dem tvekar han.

– Det offentliga rummet är ju i teorin ”allas”. Men så fungerar det ju inte alltid i praktiken. Det vi kan göra på kursen är att reflektera kring stadsmiljöer och kommunikationsbegrepp som ”social hållbarhet” och ”multifunktionalitet”. Vad sänder olika offentliga rum för signaler? Vilka är inkluderade respektive exkluderade? Hur förhåller vi oss till detta?

”Gestaltade livsmiljöer” är just nu den mest sökta di­stanskursen i ämnet konstvetenskap på Södertörn. Och ett bidrag till ”en bred och tvärsektoriell kunskapsutveckling” är den definitivt.

Det långsiktiga, lite utopiska målet med kursen, eller kurserna, är att fler ska bli medvetna om det offentliga rummets betydelse, säger Håkan Nilsson. Hans mål är att de som deltagit i kurserna ska gå tillbaka till sina respektive arbetsplatser som ett slags ambassadörer för det offentliga rummet. Att de ska ha fått med sig en helhetsbild och att det på sikt ska bidra till bättre gestaltade livsmiljöer.

Annica Kvint är redaktör för Arkitektur