I ett kvarts sekel har kemisten Katrin Trautwein skräddarsytt färg för arkitektursammanhang. Vera Sacchetti besökte hennes verkstad utanför Zürich.

Kemisten och pigmentmakaren Katrin Trautwein är världens främsta expert på de färger som användes av modernistiska arkitekter som Le Corbusier och Eileen Gray. Hon har också lett arbetet med att ta fram de färger som använts vid restaureringar av Le Corbusiers byggnader, från paviljongen i Zürich till Villa La Roche, och även till Grays Villa E-1027.

– Tillverkningen sker på bottenvåningen och forskning och utveckling på övervåningen, berättar Trautwein när vi ses i manufakturen som hon driver tillsammans med sina 20 anställda.

Den ligger i Uster, ett par mil öster om Zürich, och är inrymd i en stor industribyggnad som tidigare innehöll en sidenfabrik. Genom de höga fönster som klär den gamla fabrikens sidor vandrar blicken mot kullarna, ån Usterner Aa utanför och träden runtomkring oss. Här arbetar hon och hennes team med sin färgkollektion, renoveringssamarbeten kring arkitekturklassiker samt med främjandet av ett pedagogiskt utbyte kring färg och hur den påverkar oss.

Det var Trautweins bakgrund som kemist och kärlek till böcker och arkitektur som först fick henne att läsa om färgkomposition inom arkitekturen. När hon 1997 kom över Arthur Rüeggs tre volymer om Le Corbusiers färger, Polychromie Architecturale, blev hon fängslad av hur arkitekten arbetade med och resonerade om färg.

I dag är största delen av den målarfärg som tillverkas huvudsakligen vattenbaserad och består av en blandning av pigment och binde­medel. Tillsatsmedel och skumdämpare adderas i processen så att blandningen inte ska bli för rinnig eller skumma. Blandningen dispergeras sedan i vatten och appliceras på väggar eller andra ytor.

– När vattnet avdunstar får man omkring 80 procent pigment och 20 procent bindemedel som binder samman pigmenten och färgmassan på väggen, säger Trautwein.

– Hemligheten, poängterar hon, är att använda så lite bindemedel som möjligt för att öka den yta som träffas direkt av ljuset.

För ytor som brukas mer intensivt, till exempel målade ytor på köksskåp, måste andelen bindemedel ökas. Det ger en högre glans men samtidigt en minskning av pigmentets taktila kvalitet. Man måste alltid kompromissa, konstaterar Trautwein.

Medan Katrin Trautwein främst an­vänder naturliga pigment påpekar hon att det i de flesta industriellt framställda färger används syntetiska pigment som bidrar till växande miljöproblem. Naturliga pigment har ett mindre koldioxidavtryck eftersom de vanligtvis utvinns direkt ur mineraler och bara behöver malas och siktas för att kunna användas som färgbas.

När tidiga modernister som Le Corbusier och Eileen Gray på 1920- och -30-talen använde naturliga pigment så utgjorde dessa grunden i de viktigaste färgerna, berättar Trautwein. Efter andra världskriget försvann naturliga pigment gradvis ur de vanligaste blandningarna, men de existerar fortfarande.

Komplexiteten, särskilt i Le Corbusiers färgblandningar, fascinerar henne. I sina efterforskningar om arkitekters färger har hon lagt märke till att alla de färger som Le Corbusier lyfte fram innehöll lager av andra inblandade toner. Den röda färgen hade en grön skuggton i sig, och gröna hade övertoner av koppar. Samma sak med den grå.

– Förr tyckte jag att grått var en tråkig färg. Sedan upptäckte jag Le Corbusiers gråtoner, och de är mycket svåra att blanda på rätt sätt.

Trautwein behövde få tag på de naturliga pigmenten för att kunna åstadkomma de komplexa blandningarna på nytt. Och när hon lyckades med det fungerade plötsligt recepten. Med åren har hon förstått att Le Corbusiers komplexa nyanser hade sitt ursprung i hans förståelse för hur färger beter sig i naturen.

Eftersom färgerna alltid matchade och alltid hade en dämpande effekt på rumslighet och synintryck behövde han inte vara rädd för att orsaka en sensorisk explosion när han använde färg i sin arkitektur, förklarar hon. Genom att hålla sig till naturliga pigment kunde Le Corbusier skapa flera lager av välbefinnande i det han gjorde, vilket var helt revolutionerande.

Eileen Gray, å sin sida, var en mästare på att använda exteriört ljus för att få interiöra effekter med haptiska, taktila, opaka, transparenta, glansiga, matta, varma, kalla, ljusa och mörka lager – hon spelade på hela registret av kontraster. Grays förståelse för färg gjorde att hon kunde skapa det som Trautwein kallar ”en mycket sensorisk arkitektur”.

Trautweins kamp för de naturliga pigmentens kraft är sällsynt i dagens arkitekturvärld. Under andra hälften av 1900-talet blev den industriella färgtillverkningen norm, och färgsystem som NCS och RAL blev standard inom byggindustrin. Enligt Trautwein har färgsystemen rationaliserat färgtillverkningen så mycket att de reducerar detta viktiga element i våra miljöer till något immateriellt och endimensionellt.

– Färgsystemen reducerar färgton till en fråga om kromaticitet. Var på färgcirkeln ska tonen placeras in? Hur stor är andelen vitt? Hur ren är färgtonen? Hur svart? Allt förvandlas till ett mätbart värde, menar hon.

– Men egentligen är färg en haptisk upplevelse. Och målarfärgen på väggen är ett tredimensionellt material. Det gör stor skillnad om du blandar svart och vitt för att få en gråton på 15 procent eller om du blandar en skuggton med små gula och violetta korn i. Tillsammans ger de en gråton, men det är en helt annorlunda och balanserad gråton.

När de träffas av ljus reagerar de gula och violetta kornen på ljusets temperatur och får färgen att förändras och skifta, såväl i dagsljus som i artificiellt ljus på kvällen. Trautwein påpekar att den sortens föränderlighet hos färger anses vara en dålig egenskap inom färgsystemindustrin.

– Jag menar i stället att den sortens så kallad metameri visar ett naturligt spel mellan ljus och material. Den ger oss en haptisk känsla och en livlighet. Och den visar, när tittar vi på väggen, vilken sorts ljus det är utomhus och om det regnar eller inte.

Enligt Trautwein har arkitekturen idag ett komplicerat förhållande till färg. Hon har en poäng: under sin utbildning lär sig arkitekter sällan att använda färg på bästa sätt, och ibland reduceras denna viktiga faktor till ”dekoration”. När arkitekter ska använda färg i ett projekt tenderar de att hemfalla åt ”säkra” val, som det oundvikligt vita, grå eller vad som för tillfället råkar vara inne i samtida arkitekturprojekt – en metod som relativt snabbt blir daterad. Eller också söker sig tvekande arkitekter till ”mästarnas” färger och försöker kanske efterlikna Le Corbusier själv.

För Trautwein är våra reaktioner på färg oundvikliga, de sker på ett omedvetet plan och är helt och hållet överväldigande.

– Det är med hjälp av färg vi identifierar materialitet. Vi avgör om det är vatten eller himmel vi har att göra med tack vare färgerna, ljusets spel och återkommande mönster. Det är så vi stämmer av intrycken.

Den tanken utgör också grunden i hennes kommande bok för förlaget Birkhäuser, Color and Space: A Handbook for Architects and Designers, som publiceras senare i år. Idén har hon burit med sig sedan 2008 och förhoppningen är att boken ska bli en resurs för den som vill lära sig mer om färg.

– Arkitekter undviker färg eftersom de hyser en sund skepsis mot färgpsykologin, menar hon. De tänker att den inte har något att göra med deras gestaltning av rum och vill inte falla offer för trender och flugor.

Av färgsystemen har arkitekterna lärt sig att vitt ska vara neutralt och att Le Corbusiers färger är säkra, men Trautwein tycker att kunskapen om färg måste bli mer ingående.

– Arkitekter behöver lära sig vad som sker när man öppnar dörren till ett rum och vilken roll färger spelar. Att vita miljöer egentligen är stökiga miljöer som bombarderar oss med reflektioner från varenda yta. De måste lära sig att använda ljust och mörkt, att samordna belysning med väggfärg för att skapa sundare miljöer.

I grunden handlar det om att vi behöver lära oss att föra in färgernas tidsmässiga dimension i våra rum igen, så att vi kan förstå vad som händer utomhus genom att titta på vad som sker med färgerna inomhus. Det är inte bara något Trautwein beskriver i sin bok, det är det pedagogiska uppdrag som ligger till grund för hela hennes karriär.

– Vi underskattar hur stor inverkan visuella intryck har på vår möjlighet att orientera oss och på vår uppfattning om hur vi fungerar. Vår försummelse av färgernas materialitet speglar försummelsen av världens materialitet.

Om vi blir bättre på att uppfatta färger kan det ha en enorm effekt på bevarandet av en platsbunden känsla för kultur, tror Trautwein. Samtidigt innebär en medvetenhet om färgers förmåga att visa vad som sker utanför ett rum att man börjar lyssna på en annan sorts utbyte mellan vår materiella värld och den energi som finns där, sammanfattar hon.

–Det är inget esoteriskt, utan någonting som människan behöver för att överleva.

Vera Sacchetti är designkritiker och curator verksam i Basel. Översättning av Erik Swahn.