Samhällsomvandlingarna i norr är inte en ”Norrlandsfråga” – de är en nationell angelägenhet. Kan Europans aktuella tävlingar skapa förståelse för utmaningarna regionen står inför? Det frågar sig Josefina Nordmark, Ida Wänstedt och Moa Öst.

De enorma investeringar som sker nu har till slut lyckats knuffa norra Norrland ur medieskuggans mörker. Alla älskar en framgångssaga. Skellefteå kommun har skapat Sara-effekten och upplever nu även Northvolt-effekten. Ett kulturhus och en batterifabrik, två visioner som gjorts till verklighet. I Boden byggs ett helt nytt stålverk för tillverkning av fossilfritt stål. I Luleå ställer SSAB om sin tillverkning och LKAB gör en stor satsning på fossilfri utvinning av fosfor och sällsynta jordartsmetaller ur restprodukter från gruvindustrin. Luleå hamn ska byggas ut och förhoppningsvis blir Norrbotniabanan snart verklighet. Tillgången till grön el är en viktig faktor för dessa industrier och i Piteå satsas det storskaligt på vindkraft. Tillsammans handlar det om tusen miljarder kronor i investeringar de kommande åren och omkring 100 000 människor behöver flytta till regionen för att satsningarna ska lyckas fullt ut. Här gror teknikoptimism och framtidstro i en tid som annars präglas av pessimism och dystopiska berättelser. 

Nu smider kommunerna medan järnet är varmt. Det är nödvändigt att nyttja det mediala utrymmet för att påverka berättelsen om norra Västerbotten och Norrbotten. Människor och resurser måste lockas hit, brist på arbetskraft är ett reellt hot mot utvecklingen. Här finns en stor utmaning. Bilden av Norrland är präglad av fördomar som grumlar blicken och sätter käppar i hjulet. Att bosätta sig här kan te sig som ett så stort steg för någon uppväxt i vår södra landsända, att det är lättare att locka hit människor från andra länder.

Skellefteå och Piteå är nu aktuella i Europan 17, tävlingen för arkitekter under 40 som avgörs i sommar. Båda grannorterna, 8 mil från varandra, är ursprungligen arbetarstäder med en stark industri och ett levande kulturliv, till exempel en utbredd berättarkultur och musikscen.

Tomten i Piteå ligger i direkt anslutning till stadskärnan och utformningen kommer i hög grad påverka stadens identitet. Ett medvetet förhållningssätt till den lokala byggnadskulturen och Piteås ursprungliga identitet som småstad blir en viktig faktor för ett lyckat resultat. Området delas på mitten av den planerade Norrbotniabanan, en nationell angelägenhet och absolut livlina för utvecklingen i norr. Både Skellefteå och Piteå saknar i dag järnvägsförbindelser. Hur får man centrala Piteå att möta vattnet trots stora utmaningar med kraftiga barriärer som skapas av tåg och bilar? 

En bit utanför Skellefteås stadskärna, intill samhället Ursviken, ligger det andra tävlingsområdet. En tomt med helt andra utmaningar än komplexiteten i Piteå. Rektangulär, platt, tydligt avgränsad och utan någon egentlig befintlig bebyggelse att ta hänsyn till. Naturskönt intill Skellefteälven, precis innan älvfåran breddas i en fjärd för att sedan mynna ut i havet. 

Platsen är en gammal industritomt inte långt ifrån Northvolts nya industrietablering. Här tillverkades träfiberskivor fram till 1992, älven nyttjades som transport av råmaterialet genom flottning av timret. Vid en första anblick är området rensat från sitt industrihistoriska arv men industrin har satt sina spår i form av kraftigt förorenad mark, kanske platsens stora utmaning? Här behövs en arkitektur, ett förhållningssätt, som hanterar samspelet mellan natur och bebyggd miljö. Vi ser intressanta möjligheter att lyfta fram spåren av Skellefteås arbetarhistoria – och koppla an till bygdens starka berättartradition. 

Valet av tävlingsområden tyder på att kommunerna efterfrågar konkreta och genomförbara förslag. Det är av stor vikt att juryn förstår den tidspress kommunerna står inför vid utbyggnad av städerna och är medvetna om de risker som detta medför. De kvalitéer som premieras behöver tåla vardagen och verkligheten i närtid. 

Förslag som inte bara erbjuder inspirerande hållbara livsmiljöer i arktiskt klimat utan också möter utmaningar vad gäller tid och byggkostnader. Hur kommunerna sedan lyckas förvalta resultatet blir avgörande för tävlingens relevans. Arkitekturen kan visa på möjligheter och skapa framtidstro. Genom att bygga omsorgsfullt och mänskligt, med stark platsförankring, är chansen större att locka den arbetskraft som är nödvändig för den gröna industrins utveckling. 

I fjol genomfördes projektet Visioner i norr där de utvalda teamens idéskisser för Kiruna, Gällivare, Boden, Luleå, Skellefteå och Umeå skulle belysa vad de stora gröna ndustrisatsningarna kan medföra. Tyvärr har resultatet hittills blivit en pappersprodukt. Satsningen var dessutom något felformulerad. Det är inte brist på visioner i norr. Kommunernas stora problem är att mycket måste byggas på kort tid och att resurser, pengar och tid saknas för genomförandet av det som finns på ritbordet. 

Att medias blickar vänds mot norra Norrland just nu handlar om att bilden av det hållbara samhället, det vi alla hoppas på, faktiskt verkar ta några stapplande steg mot verkligheten här. Detta trots stora utmaningar. På rekordkort tid ska regionen hantera både städernas expansion och samtidigt krossa de negativa fördomarna om livet i norr. För att lyckas krävs starka idéer om det hållbara norrländska samhället som sedan förverkligas. Det behövs inte fler visioner i byrålådan.

Josefina Nordmark, Ida Wänstedt och Moa Öst är arkitekter i Luleå, Skellefteå och Umeå.