Vår ordlista för samtidens arkitektur präglas av monstruösa studentbostäder, juridiska möjligheter och kartlägging av riskområden.

1. Dormzilla
Sommarens diskussioner om Boverkets nya bostadsstandarder (se Ola Nylander och Kaj Granath i Arkitektur nr 3) har varit intensiva – men också nått ut brett. Trots att de förts på en ganska abstrakt nivå.

En illustration av vad ”möjligheternas byggregler” skulle kunna innebära i praktiken kanske kan hittas i det boende för 4 500 studenter på University of Californias campus i Santa Barbara som filantropen Charlie Munger ville bygga för en mångmiljarddonation. Villkoret var att han skulle rita dem själv. I en enda byggnad. Hans oortodoxa ”Mega-dorm” innebar en rektangulär byggnad på nästan 160 tusen kvm, där 94 procent av sovrummen får klara sig med en LED-panel istället för fönster.

Den monstruösa planlösningen (gemensamt kök som delas av 63 personer) har nu slutligen skrotats, men hann ge projektet smeknamnet ”Dormzilla”.
Björn Ehrlemark

2. Århuskonventionen
Århuskonventionen är ett FN-initiativ från 2003 som också EU har anslutit sig till. Tanken är att säkra allmänhetens rätt till information, deltagande i beslutsprocesser och klagorätt i miljöfrågor. På senare år har den i Sverige förtydligats och gett (kultur-)miljöorganisationer rätt att överklaga planer i allmänhetens intresse.

Kravet är att organisationen ska bedriva ett aktivt kulturmiljöarbete med viss kontinuitet och med ett visst antal medlemmar. Statistiken är osäker men det tycks som att antalet överklaganden ökar. Det kan bero på att möjligheten nu finns men också på att politiker alltmer tagit för vana att runda lagen utifrån ekonomiska intressen, så länge ingen hindrar dem. Här finns uppgifter för arkitekter med intresse för att försvara kulturvärden.
Claes Caldenby

3. Flexmark
Enligt FN:s klimatorgan IPCC kan det inte uteslutas att vissa platser i Sverige står inför tre meters havshöjning till 2150. Därför föreslår Statens Geotekniska Institut (SGI) att vi ska införa begreppet ”flexmark” för mark vars användning kan ändras efter hand som havet stiger.

I riskområden kommer man förr eller senare tvingas dra sig tillbaka men under tiden kan marken användas för såväl rekreation och arrangemang som för ekosystemtjänster, tillfälliga byggnader, mobila bostäder och/eller cykel- och gångvägar, resonerar SGI. Kustområden betraktas i dag som attraktiva boendemiljöer. Frågan är: på vilken sikt är de det?
Annica Kvint