Begrepp från en arkitekturhöst präglad av mindre bekvämlighet, mer pragmatism och högre hyror.

1. Postkomfort
Reglering av fukt, temperatur och luftkvalitet präglar byggnaders tillblivelse. Sedan 1960-talet, i sådan industriell omfattning att det emellanåt omformat arkitekturen till maskiner för hantering av flöden. Samt till energikrävande system. Nu fokuserar byggbranschen på att effektivisera systemen, men ligger inte svaret i att också omvärdera vår föreställning om komfort? En ny sorts komfort där vi faktiskt känner av vädret, anpassar bostadsytorna efter årstiden och ställer oss frågan vems bekvämlighet vi egentligen bygger för?

I sina föreläsningar och texter ställer Daniel A. Barber frågan vad en arkitektur ”efter komforten” kan vara, och betonar behovet av att flytta diskussionen om arkitekturens klimatengagemang bort från effektivisering, mot att visionärt (återigen) omgestalta våra begär.
Joanna Zawieja

2. Possibilist
Ord är viktiga. Hur man uttrycker sig spelar roll. Inte minst i våra polariserade tider. I Fredrik Gerttens aktuella dokumentär Breaking Social finns bland mycket annat en underhållande passage som handlar om ordet ”optimist”. Det har fått en biton av naiv passivitet, menar man. I stället förespråkas ordet ”possibilist” som en pragmatiskt aktiv version av optimisten. Och vem vill inte vara en sådan?
Annica Kvint

3. Ändamålsfastighet
Höstens debatt om offentlig finansiering av kultur understryker relationen mellan verksamheter och deras lokaler. Naturhistoriska, Filminstitutet och kulturpolitiken i Norrköping – bland rubrikerna framträder ett mönster: ”Fastighetsverket gör storvinster samtidigt som kulturen pressas av hyreshöjningarna” (DN 14/9). Skillnaden mellan ”marknadshyra”, ”kostnadshyra” och ”funktionshyra” må vara tråkigt att lära sig men ligger bakom fenomenet att det offentliga ger anslag med ena handen och tar tillbaka pengarna i hyra med den andra. Andra myndigheter och lärosäten känner nog igen sig.

Märkligast ord i sammanhanget är dock ”ändamålsfastighet”, vilket betyder liten eller ingen alternativ användning än, säg, ett nationalmuseum. Mer skräddarsydda lokaler, vilket borde vara önskvärt, gör det i praktiken omöjligt att flytta och verksamheten blir fånge i sin egen arkitektur. Bara det generiskt uthyrbara ger frihet från långsam utpressning. Ändamålsenligt?
Björn Ehrlemark