Svensk tro på stordrift och rationalitet har lett till utarmning av svensk möbelindustri
I Kanada finns det en ”Wood First Act”. Den säger att trä ska väljas i första hand när det byggs i offentlig regi och får mig att tänka på Jonas Bohlin – visst var han någonting på spåret när han på Arkitekturgalan i november uppmanade landets arkitekter att föreskriva möbler och textilier tillverkade i Sverige? Frågar ni mig är det hög tid för en ”Sweden First Act”. Och det handlar inte alls om att jag blivit sverigedemokrat utan om helt andra saker.
Bohlin vet precis hur prekärt läget är för Sveriges små, hantverksmässigt tillverkande möbelproducenter. Han samarbetar ju inte minst med det nio man starka möbelföretaget Gemla, som sedan starten 1883 balanserat på randen till konkurs åtskilliga gånger – senast för några år sedan. Att svenska arkitekter saknat till exempel sina danska kollegors förkärlek för inhemsk design har förstås varit en bidragande faktor.
I den verkstad i Gamla stan i Stockholm som sedan 70 år tillbaka tillverkar utställningsaktuella Josef Franks rottingmöbler jobbar i dag tre personer. I det snickeri i Nyköpingstrakten som tillverkar Franks möbler finns det exakt en (1) snickare som kan frisvarva bordsbenen med ”lejontassar”. Han är drygt 80 år.
Vår svenska tro på stordrift och rationalitet har lett till mycket som är bra, men den har också utarmat den svenska möbelindustrin. Vill vi ha någon hantverkskunskap kvar i landet måste vi också hålla den vid liv. Och vilka gör det bättre än arkitekterna?
Designern Mårten Cyrén tillhör dem som lyssnat på Bohlin. I början av 2017 startade han egen tillverkning i det lilla möbelföretaget Storängen Design. På Nationalmuseum tänker man i samma banor. Här jobbar just nu en grupp arkitekter med Matti Klenell i spetsen med inredningen av caféet och baren. Allt nyritas och gruppen vinnlägger sig om att använda olika, små till- och hantverkare inom landets gränser. Se dem som ett föredöme.