Humlegården i Stockholm. Foto: Øyvind Holmstad, Wikimedia Commons.

Tre ord i tiden

Skyfallsstrateg, parloir och guld. När Arkitektur lägger örat mot marken och lyssnar av samtiden dyker det upp både nya och nygamla uttryck. 

Skyfallsstrateg

Var tid kräver sina taktiker och Stockholm har nu fått sin första skyfallsstrateg. Den typ av extrema regnväder som sommaren 2014 översvämmade T-banan vid Skanstull och Medborgarplatsen är något vi kommer att behöva vänja oss vid, menar nyanställda Henrik Bodin-Sköld på Stockholms stad. Just nu fokuserar han inte minst på Humlegården. I den centralt belägna parken flödar det redan mycket vatten som det, vid extremväder, gäller att fånga upp innan det strömmar ut över Stureplan och Birger Jarlsgatan. Därför planeras nu ett underjordiskt magasin under Linnéstatyn och de omgivande planteringarna, som snart ska rustas upp. Det gäller att lokalisera riskerna på ett tidigt stadium, menar Bodin-Sköld, som nu kommer att slå tillbaka mot framtida vattenmassor genom att synka planarbetet med skyfallsåtgärder.

Annica Kvint

 

Guld

Det började med Sven-Harrys, konstmuseet i Stockholm med den okonventionella 1700-talsreplikan på taket. Därefter följde ett flertal byggnader runtom i landet där husens själva guldfärg tycktes vara det viktigaste. När Naturvårdsverket förnyade nationalparkernas grafiska profil var det dags för guldet att glimra ute i vildmarken – den vita, gamla snöstjärnan uppdaterades med en dito i guld. Och just när vi trodde att vurmen för det guldskimrande höll på att ebba ut så kom den då alltså farande tvärs över världshaven – Guldbron. 3 700 ton kinesiskt stål lades på plats och kungen klippte band. Det är enkelt att göra sig lustig över dessa objekt, men guld har en märklig dragningskraft på oss människor. När det mest ärevördiga ska byggas och manifesteras, då får guldet tjänstgöra. Och att det inte är guld som glimmar utan mässing, lackad aluminium eller målad betong verkar spela mindre roll.

Anders Kling

 

Parloir

Över hela världen finns öar som under det sjöhandelsintensiva 1700-talet fick tjäna som karantänsanläggningar. Utanför Göteborg ligger Känsö karantänstation från tidigt 1800-tal med pestlasarett, observationssjukhus och en märklig liten byggnad, fyrkantig som en kiosk med vit panel och kolonnförsedd portik. Detta är Parloiren – samtalspaviljongen – som byggdes 1818 men som inger rysningar av igenkänning. Interiören skiljer smittade i öst från besökare i väst med järngaller, stålnät och en ränna för svavelbränning. Med mindre ättika och svavel och mer handsprit och akrylglas har varianter på besöksrummet återkommit. Men dessa faller förmodligen i glömska när smittan avtar. Detta gör Känsös parloir till ett statligt byggnadsminne och – om det är som det sägs – det enda i sitt slag, kanske även aktuellt som världsarv.

Malin Zimm 

 

Mer innehåll om ämnet