Helhetens harmoni skapas i materialens möte och detaljernas dimensionering. Tomas Lauri analyserar den unga svenska arkitekturen, som har sin givna plats på en internationell plattform.

Ett sätt att förstå den samtida unga arkitekturen är att se den med Instagrams ögon. Det där snabba kvadrat-formatet som uppmanar till grafisk pregnans och en kort, snärtig fomulering.

Sedan en tid tillbaka följer jag en holländsk arkitekt som blivit en influencer: Floris van der Poel. Han följs av 134 000 personer. Varje bild han lägger ut på Instagram ser ut på liknande sätt. Ofta är det fråga om en plans eller fasads symmetri.

Alla utsnitt är minimalistiska. Att våga vara så formalistiskt konsekvent som möjligt är en av de saker han återkommer till.

En byggbarhet lyser också igenom. Samt en kärlek till traditionella material som trä, tegel, sten och puts. Sällan publicerar han märkliga organiska former och stora projekt utan ironiska kommentarer.
Hellre då en gripbar skala, mest flerbostadshus och mindre villor.

Det som gör van der Poel extra intressant är hans stora intresse för svensk arkitektur. Där har han hittat något som passar det han kan och vill berätta om arkitektur på Instagram. Några få namn återkommer.

Han är sällan sen att lägga ut en bild på Förstberg Lings projekt. Han har ännu inte visat den tillbyggnad som är ett av de nominerade projekten till Ung Svensk Arkitektur. Men han har varit snabb med bilder på radhus på väg upp i Sorgenfri i Malmö. Vackert satt tegel och estetiskt stringent in i minsta detalj. I vanlig ordning är texten knapp.

Johannes Norlander är en annan arkitekt van der Poel beundrar. Om dennes förslag till Handelshögskola i Göteborg säger han: ”Used this one a lot as reference” och ”love the weight, the clean lines”.

Nyligen dök också flera bilder och skisser av Arrhov Frick upp på van der Poels Instagram. Han citerar en sak de återkommit till i föreläsningar: ”How simple can we build?” Han älskar deras naivistiska färgglada skisser och lätta, poetiska formspråk där bara det nödvändiga till sist blir kvar.

Van der Poel är inte ensam om att vara Sverigevän. Att döma av de ovan nämnda kontorens egna Insta-konton är de vida beundrade. Alla har de mer än 10 000 följare.

De delar detta med Tham & Videgård, svensk arkitekturs mest inflytelserika och uppmärksammade kontor internationellt på senare år. Tillsammans utgör de den lilla skara svenska kontor som med Instagrams ögon når ut internationellt: publiceras i tidskrifter, efterfrågas som föreläsare och till och med, som Johannes Norlander i Antwerpen, och snart Tham & Videgård i bland annat Paris, får sin arkitektur uppförd.

Sverige, eller en viss del av svensk arkitektur, är helt rätt i tiden just nu. Men att bara se det som att svensk arkitektur har fått fäste är aningen missvisande. Snarare handlar det mycket om en generation av arkitekter som finns lite varstans.

Det går att hitta ett Arrhov Frick i Tyskland, en Johannes Norlander i Schweiz och ett Förstberg Ling i Danmark. De är en del av en internationell plattform (som långt ifrån bara attraherar män). De delar ett sätt att göra arkitektur på. De är fostrade med liknande ideal på skolorna och delar samma referenser. Valerio Olgiati är deras pappa, Caruso St John och Lacaton & Vassal deras kusiner.

Precis som på Floris van der Poels Instagram är form oerhört viktigt för de här kontoren, liksom strukturer och symmetri, men även det hantverksmässigt utförda. Det går att tala taktilitet, rationalitet, byggbarhet, ärlighet, pragmatism och enkelhet.

Summerar man de egenskaper som de har gemensamt öppnar sig ett fönster mot en modern svensk tradition. När Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz uppmärksammades på Venedigbiennalen 2018 var det lite som att säga: det här är ursprunget, de gjorde arkitektur på ett beundransvärt sätt. Att jag hittar båda giganterna på Floris van der Poels Instagram är inte särskilt långsökt.

Många av de uppmärksammade kontoren är flyhänta på samma sätt som Asplund och Lewerentz var. De är drivna husdesigner – och de kan designa inredning och möbler. Det märkliga är att så mycket svensk arkitektur så länge värjt sig mot det som inte minst Lewerentz på 1960-talet försökte förklara när det industrialiserade byggandet slog igenom och det blev mode att gräva ner sig i mjuka och innehållsliga värden.

Hur arkitekturen utförs är i hög grad väsentligt. Själv var Lewerentz hela tiden där. Det var inte läge då – och är det inte nu – att backa och släppa produktionen. Arkitekten måste vara med till slutet, kontrollera och styra. Husdesign är inget som kan överlåtas till ingenjören, plåtslagaren, muraren, betongarbetaren, målaren etcetera. Något som för andra formgivare är en självklarhet.

När Floris van der Poel nyligen publicerade en bild på Johan Celsings bostadstorn i Malmö på sitt Instagram kändes det som ännu ett erkännande av att Sverige har mycket att erbjuda. En strängt beskuren bild av en detalj på ett entréparti i ljust trä och dess möte med det roströda teglet.

Johan Celsing, som ofta anges som förebild bland många yngre kontor med ambitioner, vandrade tidigt i den Lewerentzka traditionen, som också till stora delar var hans fars, Peter Celsings. Allt är till sist en komposition av material och de där mötena är avslöjande. Det är inte de stora och bredbenta gesterna, de annorlunda formerna, som till sist gör helheten, utan hur allt hänger samman, hur detaljerna har exakt de rätta dimensionerna, hur de är av det rätta materialet och hur de sammanfogas. Som Johan Celsing själv skriver i sin bok Buildings, Texts: ”Repeatedly in my own practice the question of what is fitting, appropriate, arises at every level in the conception of a project.” Celsings arkitektkontor har drygt 3 000 följare på Instagram.

Ungefär lika många följare har Ateljé Ö och Andrén Fogelström samlat ihop. Precis som Förstberg Ling är dessa två kontor nominerade till Ung Svensk Arkitektur. Även de är en del av samma generation, med samma passionerade intresse för att designa och bygga.

Andrén Fogelströms installationer på Vårbergstoppen, inte minst deras fågeltorn, är som en illustration av den robusthet som Johan Celsing lyfter fram som kärnan i all bra arkitektur. Så mycket hänger på estetiken. Det robusta tornet är lika mycket en skulptur som en plats för fågelskådare.

Ateljé Ö:s tre hus på Gotland utgår från samma koncept. Konceptet, som de hämtat från danska modernistiska sommarhus, varieras efter några familjers behov. Sättet de gör det på imponerar. Hur allt är finjusterat. På samma sätt som en stol aldrig bara är en stol utan allt hänger på små, små skillnader.

Tomas Lauri är arkitekt och juryordförande för Ung Svensk Arkitektur 2021.