Badets välbehag följer våra kroppar genom tiderna. Ulrika Knutson vandrar längs bassängkanten från termernas demokratiska njutning till äventyrsbadets dammiga palmer.

Ytterst på Kvarnholmen i Kalmar, den så kallade Kattrumpan, byggs 1909 ett litet jugendpalats. Där ska skolbarnen lära sig hygien i praktiken. Men de får också leka under ordnade former, plaska, hoppa och simma. Bassängen är bara tolv meter lång, men vacker för dubbla sträckan. Den kantas av sjögrönt kakel och reliefer med sjöjungfrur, tritoner och vattensprutande snäckor. I detta palats med dess handfat till bassäng badade vi ända till sjuttiotalet, då staden fick en modern simhall. Det var på tiden. Ingen sörjde när det lilla palatset byggdes om till bostadsrätter. Då. Men lek med tanken att det hade fått vara kvar som badhus i egen rätt. För litet för idrottsliga prestationer, men stort nog för hälsofrämjande vällust. Redan 1909 bar huset på en dröm om badet som en både nyttig, estetisk och demokratisk njutning.

Skolbarnen i Kalmar stod i tacksamhetsskuld till romarna, som lärde världen bada med stil. De romerska badpalatsen, termerna, har aldrig överträffats.

Renlighet uppskattades i det välordnade samhälle som var antikens Rom. Där fattades varken polis, brandkår eller sjukkasseläkare. För att inte tala om rinnande vatten! År 312 f Kr byggdes den första akvedukten, Aqua Appia, av den blinde Appius Claudius, som för sin inre syn såg staden försedd med färskt dricksvatten, vattenklosetter och – badhus.

När badväsendet i Rom nådde sin höjdpunkt på trehundratalet e Kr fanns där 856 folkbad och 15 vattenpalats, termer. Mest kända var Agrippas, Caracallas, Neros och Diocletianus termer. De sistnämnda rymde 3 000 badande, Caracallas hälften. Det fanns tidigt en klausul som sade att ingen fick uppföra ett offentligt bad i Rom förrän han sörjt för vattentillförseln i motsvarande grad. Något att tänka på i vår tid, när grundvattennivåerna sjunker och privatpoolerna breder ut sig.

Termerna rymde mer än bad, här fanns idrottshallar, bibliotek, krogar, vinstugor och bordeller. Enorma summor lades på mosaiker, guldkranar, fontäner, kristallspeglar och utsökta skulpturer.

Det märkligaste med termerna var att de var öppna för alla, för kejsarens följe såväl som de fattigaste – till och med kvinnor och slavar fick bada i Rom. Inträdet var lågt, de fattiga betalade ingen avgift alls.

Badhusen var ett sätt att hålla medborgarna på gott humör. Storstaden Rom var ju eldfängd på många sätt. En revolt bland missnöjda romare kunde sluta i katastrof. Folket lovades panem et circensis, bröd och skådespel, och – bad. Många levde halva sitt liv i termerna. En tjänsteman arbetade aldrig längre än till lunch. Då ringde Roms klockor, men de kallade inte till gudstjänst utan förkunnade att nu var badvattnet varmt och bastun het.

Rummens arrangemang påminner en del om våra egna badhus, men med större variation. Man gick in i spola­torium (omklädningsrummet), kunde välja mellan frigidarium (kallbadet) och caldarium (varma bastun), gå genom tepidarium (ljumma bastun) och avsluta med idrottslekar i palaestra, som löpning, fäktning, bollsporter och boxning. Sedan var det skönt att avsluta med en simtur i baptisterium (den runda bassängen).

Tvål användes inte, men väldoftande oljor blandat med sand, som ströks av kroppen med en liten träspade. Goda oljor torkar inte ut huden.

Roms författare badade gärna, kanske med undantag av Seneca, som en tid bodde ovanpå ett bad och klagade högljutt över massörernas klatschande, badmästarens grova sång, månglarnas rop och kalabaliken när man tagit fast en tjuv. Allt störde honom i skrivandet, men han ger en god bild av livet i ett romerskt badhus.

Den satiriske poeten Martialis verkar tillbringa all ledig tid i badet: ”Vad var uslare än Nero, och vad var skönare än hans termer?”

Han berättar om vilka bad som är inne, vart man bör gå och vilka man bör undvika, var klientelet är passande och maten hygglig. Det finns många sätt att göra bort sig i badet. Menogenes bryter mot god sed. När han har badat klart kommer han och stör Martialis som just vill ta sitt bad i lugn och ro. Man badar naken, självklart. Att skyla sig avslöjar ofta mer än det döljer, antyder Martialis och retar Menophilus som använder ”en så stor handduk för att dölja sitt organ, att det skulle passa en komisk skådespelare”. Men i bollspelets yra tappar denne sitt höftkläde: ”Han var omskuren, arme sate.”

Där gläntar Martialis på ridån till attityderna i överklassens Rom. Menophilus är jude, något han försöker dölja i umgänget. Antisemitismen florerar också i Rom.

Bad är hälsa, menade romarna: Mens sana in corpore sano – en sund själ i en sund kropp. Men omåttligt badande är inte bra, det gör sinnet slappt. Martialis uppskattar att bada tillsammans med kvinnor, medan skalden Plinius grinar illa åt detta oskick, där de unga kvinnorna gjort till mode att gymnastisera och simma tillsammans med män.

Med tiden fick termerna dåligt rykte, och blev tillhåll för prostituerade och spelhajar. Ett uppriktigt klotter i ruinerna av Trajanus termer lyder:

”Bad, vin och kvinnor fördärvar våra sunda kroppar men vad vore livet utan bad, vin och kvinnor?”

På fyrahundratalet var det slut. Anfallande barbarer från norr krossade akvedukterna, vilket blev termernas död.

Den romerska badkonsten överlevde i Östroms huvudstad Konstantinopel, där romarnas praktik mötte islams estetik i det turkiska badet, där man också kunde basta och få massage i utsökt miljö, med mosaik och blågrönt kakel.

De svenska vikingarna badade också i Konstantinopel. Det kunde de behöva. År 920 skriver den arabiske författaren Ibn Fadlan om de svenska ruserna han träffat vid Volga:

”De är de orenligaste varelser som Gud har skapat. Ja, de är som vilsegångna åsnor. Ger man dem ett handfat, nog spottar de i vattnet.”

Det finns anledning att källkritiskt granska Ibn Fadlans vittnesmål. Hans äcklade utsaga bär propagandans tonfall. Även svenskarna kunde faktiskt stava till ”laugardag”, lördag, som veckans sjunde dag kallats i Norden i minst tusen år redan vid denna tid. Laugr heter det fortfarande på isländska, att tvätta sig. Havamal påminner:

”Vatten tarvar vägfarande gäst, handduk och hederlig välkomst.”

Kanske var det just vid Volga som vikingar och korsfarare stötte på rökbastun. En liten bastu byggdes på alla gårdar. Det finns många vittnesmål om hur badstugan användes för annat än bad. Man rökte skinkor och plåstrade om skadade. Inte minst brukades bastun som förlossningsrum.

I det finska nationaleposet Kalevala berättas om en ung kvinna som ska föda i lönndom, och guden Jumala ser till hennes nöd:

”Vid en mosse på en havsstrand står ett litet hus med eldstad, borta i det mörka Pohja, i det skumma Sariola. Far dit bort, där du får föda, lätta bukens tunga börda.”

På 1550-talet skriver prästen Olaus Magnus vällustigt om bastubad i sin berömda Historia om de nordiska folken. Olaus är katolik och lever i landsflykt, kanske längtar han hem. Svenskarna är ett renligt folk, tycker han. I badhusen sitter män och kvinnor tillsammans, utan oanständighet som man hör talas om på kontinenten. Gamla seder framställs som glada och trevliga. Som det urgamla brudbadet, en möhippa av klass, där alla byns kvinnor nybadade tågar i procession med stora krukor gott öl och vin.

Brudbadet är en påminnelse om att rituella bad är en uråldrig företeelse. Heliga hedniska källor omvändes lätt till Trefaldighetskällor, där man sänkte ner sin kropp i midsommartid.

Olaus Magnus hävdar att svenskarna är duktiga simmare, både kvinnor och barn lär sig simma. Svenska soldater tränas extra, med uppblåsbara simdynor eller vassmattor att flyta på. Han berättar stolt ”huru folkknektar, enkannerligen fetlagda, i full rustning simma över vattendrag”.

På femtonhundratalet avtar badandet i Europa. Många badhus stängs, med hänvisning till att där uppmuntras skörlevnad och sprids könssjukdomar. Det har också blivit brist på bränsle, bastandet hotar skogen. I Sverige förbjuds allmänna badstugor i ett dekret från 1725. Riktigt varför är det svårt att förstå. Men bruket med badstugor faller i glömska. Sjuttonhundratalet är ett bedrövligt årtionde i hygienens historia. Lorten regerar till och med vid hovet. Ingen badar, lopporna hoppar som de vill i dekolletaget, under tjusiga sidentoaletter. Man dövar stanken med puder och parfym, precis som i Versailles, Fi donc!

Allmogen tvättar sig inte heller, men behöver ju inte skämmas för att lukta svett. Alla badar till jul, vare sig det behövs eller inte, och då i samma lortiga vatten. Bad betraktas som ett suspekt överklassnöje. Det framgår av Ivar Lo Johanssons roman Bara en mor, där unga Rya-Rya nästan blir utskämd i byn, för att hon djärvts tvätta sig i en balja på vinden. Spritt naken.

I små enklaver badar överklassen. Uppsala simsällskap, världens äldsta, startas 1795, och studenterna har hopptävlingar och simpromoveringar i Fyrisån. Brunnslivet är modekulturen framför andra under artonhundratalet, då medelklassen far till Loka och Medevi, Ramlösa och Ronneby. Där badas försiktigt i kar, men viktigare var att ”dricka brunn”. Det skulle hjälpa mot gikt och depression, utsot och syfilis.

I slutet av artonhundratalet står badet på dagordningen igen, av medicinska och moraliska skäl. Badläkaren Carl Curman vurmade särskilt för salta bad och tångbad. Hans mission lade grunden till turismen på västkusten. Fiskare och sjömän flyttade ner i källaren för att bereda rum för alla badgäster som invaderade kust och fiskelägen. Lysekil och Varberg fick ståtliga kallbadhus med små torn och sänkbara badceller i rad. I Lysekil lät Carl Curman bygga en nationalromantisk villa med drakhuvuden och i entrén till badhusparken sätter han upp devisen: ”Vandrare, hafvet dig hälsar, klippornas rike dig kallar. Helbrägda hemåt du vänder, sälta och sol du välsignar.”

Vid det laget har alla städer med självaktning badhus. Rika filantroper vill också öppna badhusen för de arbetande klasserna. Läkaren och riksdagsmannen Charles Dickson i Göteborg deklarerar 1858:

”Den fattige älskar icke smuts, det är den hårda nödvändigheten som tvingar honom att lefva däruti: gif honom blott tillfälle och han skall snart emancipera sig ur osnygghetens fjettrar.”

Han såg framför sig ett engelskt folkbad, som kombinerade dusch och tvätteri. När mannen badade kunde hustrun tvätta hans kläder … Men de första svenska folkbaden från 1870-talet påminner mer om överklassens turkiska/romerska bad, med bastu och bassäng och påkostad dekor. Hit hör Renströmska badet i Haga i Göteborg och Sturebadet i Stockholm, som byggdes på initiativ av Carl Curman. I den lilla bassängen på Renströmska simmar besökaren runt, runt i sina egna vågor och kan samtidigt betrakta ett stormpiskat hav på den imponerande oljemålningen ovanför bassängkanten. Ett hundrafemtioårigt koncept som fungerar ännu.

Nu är badet på väg att bli en folkrörelse, inte minst utom­hus. Bland tongivande frisksportare vid förra sekelskiftet hittar vi diktarna Verner von Heidenstam, Gustaf Fröding och Albert Engström på Sandhamn. De poserar nakna, både i böljan och på land, med kransar av eklöv och tång runt huvudet. De inleder friluftsvitalismen, en stark rörelse i konsten vid förra sekelskiftet. Konstnärerna har lämnat ateljéerna och den historiska rekvisian. Ut till landet och foglarne!

Anders Zorn inleder perioden med sina nakna kullor. Han förnyar genren med badande kvinnor, som alltid varit ett av konstens favoritmotiv. Men vitalismen skickade också ut karlarna nakna i naturen, med Eugène Jansson och Edvard Munch i spetsen. Blåmålaren Jansson klev ut ur garderoben och in bland de nakna gossarna på flottans badhus. I hägn av frisksporten kunde Jansson utförligt berätta om homoerotiskt begär och homosexuella mötesplatser, utan att väcka anstöt.

Det finns också ett talande fotografi av Munch naken vid staffliet i tyska Warnemünde. Han har hängt ett litet skynke för skrevet, i fonden passerar en karl utan byxor. Snart bildas tyska frisksportarföreningar för naken­badare, FKK, Freikörperkultur. En del av de nietzscheanska soldyrkarna har en närmast religiös mission. En av tidens konstnärer heter Hans Höppener, signaturen Fidus. Han målar androgyna ljuslockiga ynglingar, badande i sol. Lichtgebet, Ljustillbedjan, från 1908 är hans mest kända bild.

Ellen Key hängde en kopia av den blonde gossen ovanför sin säng på Strand, och solbadade själv och simmade naken i den kalla Vättern varje morgon.

Ellen Keys budskap i heminredning och estetik handlade i hög grad om folkhälsa och hygien. Hon förespråkade ljusa tapeter och lättmöblerade sovrum, in med solljus i sjukrummen, ut med tunga draperier, tofsar och dammgömmor.

Vår entusiastiska hygienrörelse märks inte minst i förra sekelskiftets progressiva barnlitteratur. Ottilia Adelborgs bilderbok Pelle Snygg och barnen i Snaskeby (1896) är en klassiker. Pelle i kritvit pierrotdräkt fasar över den hygieniska standarden i Snaskeby, bland lortiga, skorviga, oklippta barn. Man riktigt anar lössen i hårtestarna och tuberkelbacillerna i vrårna. Pelle Snygg tar hjälp av tvättsvampsgumman och borstgubben och skrubbar gossarna med tvång. Men slyngeln Lasse flyr när Pelle vänder sig om efter tvålen. Flickorna är fogligare, och står snart i räta led och flätar varandras hår efter badet. Lisa och Lotta och Britta, alla med fläta i hand, bildar med sina nytvättade kroppar en dekorativ jugendslinga i Gustav Klimts anda.

Nutida forskare kallar Pelle Snygg för översittare och moralist, men en hel del moralism kännetecknar också deras eget gnäll. De missar humorn i bilderna, och Pelles estetiska pedagogik blev en framgångssaga. Han pekade med hela handen, och folkhälsan tog långa kliv framåt. Även Elsa Beskow plockade fram stora bykbaljan, och skrubbade både Petter och Lotta och Hattstugans små illbattingar – ni minns de som av misstag brände ner sitt hus och blev svarta av sot – så att såpan skvätte. Medan Tomtebobarnen lärde sig simma i tjärnen, instruerade av en tålmodig groda.

Ändå gick det långsamt med badreformerna. I mitten av 1930-talet har bara en av fem bostäder i Sverige tillgång till vatten och avlopp. Satsningen på skolbad och simhallar har högsta prioritet. Snäckor och sjöjungfrur skalas bort, rostfritt, kakel och glas är vackert nog i funktionalismens badpalats.

På bassängkanten står snart taylorismens efterträdare med tidur i hand och klockar sekunder för morgondagens vinnare. Tävlingsidrott och skolbad tränger ut motionssimmarna, för att inte tala om badsybariterna.  Idrottens asketiska krav har för länge sedan besegrat lättsinnet och skönheten i svenska simhallars form och funktion. Vi vuxna simmar målmedvetet och avverkar plikter, njutningen får tyvärr inte samma plats.

Det är bara barnen som skriker av skratt i vattenrutschbanan och brottas med jetstrålens härliga monster under ytan. Äventyrsbadens attraktioner kräver plats, de har blivit allt viktigare som utflyktsmål för badturister. Här finns också ett spännande fält för estetisk förnyelse, bland piratskepp, dammiga palmer, gälla skrän från konstgjorda papegojor och doften av brända pommes frites. Men bad och njutning handlar det om. I äventyrsbaden kan man ännu ana något av termernas strålande idé.