Rekordåren, stora öppna gårdar på bjälklag avsnörpta från sin omgivning. Masthugget, Göteborg 1960-tal. Foto: Rolf Dahlström

Bostadsgårdens uppgång och fall

”Städerna får sin karaktär av de funktioner de fylla”, skriver Greger Paulsson i boken Svensk stad (1950). På höstens bomässa Vallastaden i Linköping visas en ny form av upplöst gård som glider ut i det offentliga. Det halvprivata blir offentligt, eller vice versa om man så vill. Gränserna är utsuddade och gestaltningen av gata och gård är förvillande lika. Gatumiljön – många är gågator – har lånat delar av gårdens element som större planteringar och lekfulla objekt medan gården har överfört gatans hårdgjorda material. Ser vi en ytoptimering där gårdsmiljön som form håller på att försvinna? I Vallastaden ska det sociala livet ske inomhus, i stora kollektiva växthus, som upptar stora delar av gårdsytan. När förlorar gården sin relevans och blir endast ett skådebröd?

Ska vi i en framtid ha en bostadsgård värd namnet behövs det ett tydligare regelverk än idag. Trots över 100 år på nacken finns det till exempel inga rekommendationer för hur stor en bostadsgård ska vara eller angivelse för hur många soltimmar som bör finnas. Hur har kunskap och erfarenhet från förr förvaltats? I Plan- och bygglagen åttonde kapitlet, nionde paragrafen går det att läsa: ”Om tomten ska bebyggas med byggnadsverk som innehåller en eller flera bostäder eller lokaler för fritidshem, förskola, skola eller annan jämförlig verksamhet, ska det på tomten eller i närheten av den finnas tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse”. Efterlevs detta? Flera av efterkrigstidens gårdar var uppåt 50–60 kvm per boende. Idag finns det nybyggda exempel där bostadsgårdens yta är ca två kvadrat per boende. Är det tillräckligt stor yta lämplig för ”lek och vistelse” och för all del alla de nya förväntningar som ställs på en bostadgård med hantering av dagvatten och uppfyllande av grönytefaktorer?

I städer intar bostadsgården en mellanform. Den är varken privat eller offentlig. Varken trädgård eller park. Bostadsgården såsom vi känner den, det vill säga en större gårdsyta som delas av flera i områden med flerbostadshus, är en relativt ny form i staden. Under årens lopp har den omvandlats åtskilliga gånger. Dess storlek har förändrats, innehållet justerats och inte minst formen har styrts efter rådande stadsbyggnadsideal. Pendelrörelserna har stundtals varit kraftiga och ofta uppkommit som en motreaktion mot ett tidigare paradigm. Under några årtionden mellan 1930 och 1950, då svenskt bostadsbyggande låg i framkant och var ett föredöme för den övriga världen, var även bostadsgården något av ett adelsmärke. Det halvoffentliga rummet blev en viktig del av folkhemsbygget. Gården blev en kompensation för dem som inte hade råd att bo i enfamiljshus med egen trädgård. Men i planerandet och byggandet av dagens täta stadsmiljöer och högt uppskruvade exploateringstal blir bostadsgårdens roll alltmer oklar. Inte minst storleken är central att diskutera eftersom tendensen är att gårdsytan hela tiden krymper.

Storgårdskvarter med trädgårdskaraktär. Västra Sorgenfri, Malmö 1930-tal. Foto: Ole Jais
Storgårdskvarter med trädgårdskaraktär. Västra Sorgenfri, Malmö 1930-tal. Foto: Ole Jais

Det går att slå en båge från dagens relativt små gårdar till den tid då bostadsgården föddes som ett socialt och halvoffentligt rum i kölvattnet av förra sekelskiftets trånga och expanderande städer. Fram till början av 1900-talet hade stadskvarteren innehållit små gårdsrum i gatten mellan friliggande och utskjutande byggnadsvolymer. Inte minst på grund av höga markpriser hade stadskvarteren byggts på och exploateringstalen drivits upp. Kvarteren var strikta utåt, med ordnande gatufasader, men bångstyriga och oreglerade inåt med en taggig gårdsbebyggelse som antog olika former på varje fastighet. Resterna av detta stadsbyggande kan fortfarande ses i våra större städers centralare delar. Små mellanrum mellan huskroppar som skapar mörka och svåranvända gårdsytor, inte sällan asfalterade.

I opposition mot detta, mellan 1910- och 1920-talen, uppstod ett stadsbyggande som strävade efter tydlighet och uniformitet. Bostadskvarteren drevs mot större sammanhållna enheter. Olika husvolymer i ett kvarter slogs ihop till ett block med en gemensam gård. Storgårdskvarteret såg dagens ljus med en stor, generös och central, samfälld gård. Inte sällan hamnade de på tidigare lämnade höjdpartier, vilket innebar gårdar med nivåskillnader och ett planmönster anpassat efter terrängen. Storgårdskvarteret motarbetade, tillsammans med egnahemsrörelsen och modernismens stadsbyggande, 1800-talets stadsmiljöer som var trånga, överbefolkade och ohälsosamma. Inte minst storleken på storgårdskvarterens gårdar var något som betonades. Normalbostaden vid den här tiden var 1 r o k och gårdens storlek var viktig som kompensation för den trånga bostaden. Enligt min mening är många av de finaste exemplen på bostadsgårdar från denna tid. Storgårdskvarteret kombinerade den äldre stadens fördelar med tydliga gränser mellan ett offentligt yttre och ett halvprivat inre med den stora omvälvningen som fanns runt hörnet: Modernismens kvaliteter med rymlighet och ljus. Lägg därtill ursparade natur- och bergsformationer inne på gården som förankrade gården i det större landskapet.

Tidsperioden för detta stadsbyggande blev ganska kort. När modernismens bostadsbyggande rullades ut, framförallt i städernas ytterområden, var kvarteret ersatt av friliggande hus och gårdens gränser därmed upplösta mot sin omgivning. Detta skapade helt nya förutsättningar. Storleken var inte längre någon begränsning, snarare rådde ett rymlighetsöverflöd med sol, ljus och grönska som främsta ledmotiv. Bostadsgården blev helt central i detta nya stadsbyggande.

Funktionalismens gårdar genomgick olika faser. Till en början, från 1930, var gårdarna tämligen generella i sin utformning, där naturlandskapet flöt in sömfritt och det anlagda begränsades till små trädgårdsmotiv i smala remsor framför husen. Gårdarna var sparsmakade, i en slags anda av ”lågmäld brukskonst” som Bengt Persson och Agneta Person beskriver det i sin bok ”Svenska bostadsgårdar 1930-1959”. Till en början underkastades de tydligt praktiska anspråk med kraven på ytor för ”brandgator, kol- och oljeintag och pisk och vädringsplatser”. Det skulle finnas gott om utrymme för rekreation, en antiurban hållning om man så vill, där den sunda och gröna bostadsmiljön ställdes som motvikt mot det högt upptrissade arbetstempot. En av de ledande landskapsarkitekterna från denna tid, Ulla Bodorff, skrev 1939 en artikel i Byggmästaren där idéerna sammanfattades: ”Få gångar, trevliga lekplatser, plaskdamm i bergsskrevan, sittplats i lä för äldre och solbadsklippa för unga människor men framförallt – området skall förbliva den vackra naturpark det är”.

Funktionalism, naturen flyter in mellan husen. Övre Johanneberg, Göteborg 1930-tal. Foto: Bert Lenadersson
Funktionalism, naturen flyter in mellan husen. Övre Johanneberg, Göteborg 1930-tal. Foto: Bert Lenadersson

Runt 1940-1950 drevs stadsbyggandet mot skapandet av tydligare sociala mötesplatser. Det fanns en vilja att motverka totalitära politiska strömningar i Europa och centrumbildningar eller grannskapsenheter planerades som ett sätt att motverka dessa. Parallellt började trafikseparering diskuteras där bebyggelsen skulle matas med trafik utifrån för att öka säkerheten för gående och cyklister. Grannskapsplaneringen innebar större sammanhängande gårdsytor där även aktiviteter som tidigare tillhörde parkerna planerades in. Bostadsgårdarna fick en distinktare rumslig hierarki med en tydligare programmering. Gränser mellan olika funktioner tydliggjordes. Piskplatsen, sittplatsen, lekplatsen – alla fick de sin givna placering på gården, inte sällan omgärdade av växtlighet eller staket.

När 1965 års riksdagsbeslut kom att bygga en miljon bostäder på tio år skiftades fokus igen. Det var en stor samhällsutmaning som byggbolagen inte var sena att anta. Till deras hjälp fanns nya byggmetoder, som hade lämnat det småskaliga bakom sig, samt statligt reglerande förskrifter om hur en god bostadsmiljö borde utformas. Den hårt uppdrivna takten och möjligheterna till ett mer industriellt byggande innebar stora horisontella plansprängningar vid uppförande av gårdar och hus, något som bland annat innebar att kontakten med naturen gick förlorad. När Hallunda i Botkyrka stod färdigt 1974 var gårdsmiljöerna så knapra och opinionen så kraftig att byggherren, på stående fot, lovade att i nästkommande etapp skulle det åtminstone finnas ”ett klätterträd per gård”. Utemiljöernas funktionalitet, liksom stadsbyggandet i stort, underkastades ett normativt tänkande. Statens planverk utgav skriftserien Svensk byggnorm där en lång rad rekommendationer fastslog avstånd och mått mellan gårdens innehåll och olika funktioner. Till exempel angavs hur stor en sandlåda borde vara och hur många meter från entrén den högst skulle ligga. Rekommendationerna grundade sig i forskning om människors behov och anspråk på sin boendemiljö. Tanken var rätt men kunskapen förvaltades ofta för matematiskt och tilllämpningen blev många gånger schabloniserad och förenklad.

Kvarterstadens revansch, massgrönska parat med klassiska trädgårdsobjekt. Skarpnäck, Stockholm 1980-tal. Foto: Ola Österling
Kvarterstadens revansch, massgrönska parat med klassiska trädgårdsobjekt. Skarpnäck, Stockholm 1980-tal. Foto: Ola Österling

De årtionden som följde blev i mångt och mycket en reaktion på rekordårens stadsplanering. Bostadsbehovet hade minskat och 1980- och början av 1990-talet präglades av komplettering och förtätning av befintlig bebyggelse. Landskapsarkitekterna ägnade sig åt så kallade miljöförbättringsåtgärder, där en del av de ”misstag” som hade gjorts under 1960- och -70-talen skulle rättas till. Staten bidrog med pengar där de boende genom dialogarbete fick vara med och påverka både i gestaltningsfasen och rent handgripligen i (om)byggandet. Pendelsvängningen var minst sagt kraftig och många av gårdsmiljöerna förvandlades till oigenkännlighet. Bostadgårdarna skulle likt samhället i stort individualiseras och lösningen blev ofta tillägg av färgglad lekutrustning och klassiska trädgårdselement som pergolor och skärmtak. Paradoxalt nog blev gårdarna ännu mer standardiserade, där utrustningen valdes utifrån ett begränsat urval från den katalogindustri som hade växt fram under rekordåren. I de helt nya områden som byggdes söktes det med ljus och lykta efter en ny stadskultur som tog avstamp i sekelskiftestadens kvartersformer. Gårdsmiljöerna var med dagens mått mätt generösa men ofta överlastade på ett typiskt postmodernistiskt manér. De innehöll mängder av material och funktioner och framförallt en slösande grönska, vilket nästintill raderade ut de mer generella och flexibla gårdsytorna som hade varit credo under hela funktionalismen.

När byggandet återigen tog fart under andra halvan av 1990- och början av 00-talet var förutsättningarna helt annorlunda. Utbyggnaden nu skedde framförallt på nedlagd industrimark i centralare delar. Återigen var det tidiga 1900-talets rutnätsstad med publika bottenvåningar och bostäder på toppen som kavlades ut i de glapp som det industriella samhället lämnat efter sig. De gamla strukturerna revs och byggandet skedde utifrån en slags nollpunkt, vilket påverkade inte minst gårdarnas utformning. Detta i kombination med de ofta slutna kvarteren bidrog till gårdsmiljöer som var isolerade små mikromiljöer. Exploateringstalen ökade och pekade med tydlig riktning mot de täthetsideal som råder i dag där stadsmiljöerna drevs mot en slags centimeterplanering som lämnade mycket litet år slumpen.

Den lilla bostasgården med långt driven detaljering. Bo01, Malmö 00-tal. Foto: Ole Jais
Den lilla bostasgården med långt driven detaljering. Bo01, Malmö 00-tal. Foto: Ole Jais

Bostadgårdarna blev framförallt under 00-talet mer genomritade och mer omsorg lades vid detaljer. En ny generation landskapsarkitekter intresserade sig för de byggda objekteten på ett annat sätt och inte enbart ordna nivåer, växtmaterial och ytskikt. Stadsutveckling med ekologiska förtecken beredde också vägen för nya metoder och möjligheter för gårdarnas utformning. Under många år stod ekologer och landskapsarkitekter på olika sidor om skranket och ofta uppstod meningsskiljaktigheter om naturen i staden var till för djuren eller människorna. Begrepp som ekosystemtjänster, som gifter samman de olika synsätten, är i dag vedertagna där landskapsarkitekterna har förstått att utnyttja de ekologiska sambanden i gestaltandet av gårdar och utemiljöer.

Och vad händer nu? Precis som vid bostadsgårdens tillblivelse för dryga hundra år sedan ser vi en mycket hög exploateringstakt och jakt på attraktiv byggbar mark. Att bygga tätt har blivit ett mantra och det som får stryka på foten är mellanrummens storlek. Då, på 1920-talet, blev svaret på täthetsivern en vilja att bo ljusare med större rymd. Hur långt kan tätheten drivas denna gång för att liknande tendenser ska uppstå? Med dagens allt trängre gårdar är det rimligt att ställa sig frågan hur liten kan en gård vara för att ens få kallas bostadsgård?

I sin avhandling Rymlighetens betydelse har Eva Kristensson, landskapsarkitekt på SLU, försökt förstå gårdsstorlekens betydelse. Genom intervjuer med boende på olika typer av bostadgårdar framträder bilden av marktillgången som en väsentlig resurs för att skapa en god bostadsmiljö. I intervjuerna blir det tydligt att till exempel de schablonmässigt beskrivna ”gräsöknarna” från rekordåren ses som en tillgång och inte ett problem, när de rustats upp. Resultatet är att mycket av det stadsbyggande som sker idag står i direkt kontrast till vad de boende faktiskt tycker. Kristensson pekar på vikten av att det finns tillräckligt med utrymme för att kunna möta det ”aktiva brukandet”. Leken, de informella mötena, bostadsgårdens funktion som vardagsrum kräver sin storlek för att kunna fungera.

Det säger sig självt att det är svårare att uppfylla många av de förväntningar som ställs på en bostadsgård när storleken minskar. Ofta blir de informella mötesplatserna och de lite större lekytorna som får stryka på foten när exploateringen ökar. Som lök på laxen ska ofta diverse komplementbebyggelse in. När boarean optimeras ska det som inte får plats inne i husen, såsom sophantering, cykelförråd, istället ut på gården. Lägg därtill förskoletomter som oftast ska lösas på den gemensamma gården. Den lilla trånga gården blir ännu svårare att hantera.

Bostadsgården som genomgångsstråk. Vallastaden, bomässa 2017. Foto: Expo Vallastaden 2017
Bostadsgården som genomgångsstråk. Vallastaden, bomässa 2017. Foto: Expo Vallastaden 2017

Men det finns även positiva tecken. I många av de mer ambitiösa gårdsprojekten läggs omsorg på detaljer och växtmaterial. Landskapsarkitekterna är med tidigare i processen, vilket ändå borgar för förutsättningar att skapa bättre miljöer. Och bostadsbyggandets aktörer inser värdet av en bra bostadsgård. Men mycket tycks ske enbart som lockbete inför försäljning. Bostaden som säljobjekt gör sig bra med en grönskande gård i förgrunden. Bilden är viktig. Jag har själv varit med i projekt där mycket av värde strukits på slutet när bostäderna är sålda. Det motiverats oblygt med att det inte var med på renderingen, ”det är inget vi lovat de boende”. Ett annat problem är att bostadsgården kommer sist i byggkedjan. Ytskikt och annat material kan lätt bytas ut och förbilligas när allt annat är färdigt och bostadsrätterna redan sålda. Detta faktum har begripits av vissa städers politiker och stadsbyggnadskontor och därför har styrande system av så kallad grönytefaktor skapats där byggherren – för att beviljas bygglov – måste uppfylla krav vad gäller till exempel jorddjup, växternas kvalitet och omfattning.

Bostadsgården behöver komma upp på agendan. En rejäl genomlysning liknande den vi sett om förskolegårdarnas innehåll och storlek behövs. Och ett tydligare regelverk. Idag hanteras bostadsgården oroväckande ofta som det inkråm som blir över då kalkylerna är färdigräknade och vinsterna fördelade. Det är synd, bostadsgården borde vara den hjärtefråga det en gång var. En plats för det informella.

Anders Kling är landskapsarkitekt.

Annonser:

Annons: