Vi har som bekant allemansrätt i Sverige. Och när så många av oss bor i städer, borde vi inte  ha en urban motsvarighet  som reglerar vår rätt till staden. Det menar Jan Rydén. Annica Kvint har läst hans essäbok Allborgarrätten: Försök till en urban allemansrätt.

I USA kallas de mallrats, ungdomarna som driver runt i köpgallerior utan att konsumera. Det var inte minst de som gav konstnären Jan Rydén idén till den tankeväckande essäboken Allborgarrätten: Försök till en urban allemansrätt (Arvinius + Orfeus).

”I Sverige har vi allemansrätt. Men borde vi inte också ha en urban motsvarighet som tydligt reglerar vår rätt till staden, nu när så många av oss faktiskt bor i en sådan?” argumenterar Rydén, och konstaterar att till exempel köpgallerior, tvärtemot vad både allmänhet och fastighetsägare ofta tror, tekniskt sett är offentliga platser. Vänder man sig bara till polisen och får tillstånd är det fritt fram att till exempel demonstrera.

Parklets, parkeringsplatser som tillfälligt görs om till något annat, är ytterligare en amerikansk företeelse som intresserar Rydén. I USA räcker det att stoppa ett mynt i parkeringsautomaten för att kunna använda gaturummet på ett alternativt sätt, till exempel som en tillfällig minipark. I Sverige är regelverket betydligt mer komplicerat än så, visar en undersökning som den ideella organisationen Happy Sweden genomfört. Ett fordon med en rullande park är okej, men att till exempel rulla ut en gräsmatta på parkeringsplatsen går inte för sig. Ens för en timme.

Måste vi ha en reglering av gaturummet som gynnar fordon framför människor? frågar sig Rydén. Varför inte, som ett tankeexperiment, vända på steken? Den som vill parkera sin bil får, likt Happy Sweden, ansöka om två separata tillstånd hos kommunens trafikkontor och ett hos polisen, samt betala arvoden om 9 700 kr. Den som vill använda parkeringsplatsen till något annat kan betala några kronor via en mobilapp.

Det är som Rydén konstaterar: ”Om man vill skapa en lekfull stad måste man också skapa förutsättningar för lek”.