På Arkitekturgalan i Aula Medica i Solna 19 november presenterade det mindre fastighetsbolaget Folkhems marknadschef Sandra Frank 15 stycken bostadsprojekt Folkhem föreslagit för Stockholm stad. Inte ett enda av projekten har antagits, med hänvisning till ”rättviseprincipen”.

Andra aktörer har gått före, då Stockholms stads rättviseprincip innebär att ju större ens bolag är desto fler markanvisningar har man rätt till. Folkhems presentation är tillräcklig för att ifrågasätta den nästan religiösa stämningen på Arkitekturgalan – den som handlar om att arkitekten är en samhällsbyggare, som ska bygga en bättre värld.

I Sverige verkar utvecklingen ännu gå på tvärs med utvecklingen vi ser på många andra platser i världen, att arkitekter rationaliseras bort från byggprocessen – arkitektkåren här är fullt sysselsatt.

Men vad är det för arkitektarbete som bedrivs? Forskaren Kristina Grange menar, i en intervju i Sveriges Arkitekters publikation Branschrapport 2015, att beställares syn på arkitekter i dag är att de ska bidra med ett mervärde och att det oftast handlar om ekonomisk tillväxt. Hon efterlyser också en politik som inte duckar för att dagens pågående samhällsbygge leder till fler orättvisor, inte färre. Devisen ”tid är pengar”, menar hon, kan omöjligt gynna ett hållbart samhälle.

På tal om rättviseprincip: det märkvärdiga med senkapitalistismens högkonjukturer är att de bara gynnar de redan förmögna. De starka urbaniseringen handlar i stort också om storföretagens dominans; den som önskar tillväxt kommer nästan alltid att värdera platser med mer ekonomisk potential högre. En springande punkt är att detta näringsliv också har i uppgift att bygga bostäder, en av de mest akuta frågorna just nu. Och därmed bestämma vilka platser som är värda att satsa på. Näringslivet ansvarar också för att det snabbt byggs billiga hyresbostäder – en efterfrågan arkitekter inte varit sena att reagera på. Den arkitekt som vill rita kvalitativa bostäder är i princip utlämnad till den här logiken.

Men bidrar man till en bättre värld när man till exempel tjänar pengar på loftgångshus i trafiknära lägen för studenter och ungdomar? Bättre än ingenting alls, kan man visserligen tycka. Men ur resurssynpunkt? Hur kvalitativa blir bostäderna – de kostar ändå kanske 5 000 kr i månaden? Hur kommer det kännas att bo här? Vem är beredd att satsa på offentliga miljöer på platser, som inte har så hög marknadspotential?
Politiken utnyttjar i dag inte sin makt över marken fullt ut. Det finns uppenbarligen bra idéer, som Folkhems. Naturligtvis ska kvalitet gå före lojalitet med de stora bolagen hos kommunerna.

Förhoppningsvis kan detta ändras med en ny arkitekturpolitik. Fram till dess finns andra sätt att påverka. Ett är att säga nej till billiga byggen – även om det innebär en ekonomisk risk.