Att coronapandemin kommer att förändra vårt sätt att se på rum är ett som är säkert. Men hur? Björn Ehrlemark och Carin Kallenberg rapporterar från seminariet Pre- Mid- Post- på Konstfack. 

I februari genomfördes möbelmässan i Stockholm precis som vanligt. Lite mer än en månad senare hade samma utställningssalar byggts om till fältsjukhus. Den drastiska ommöbleringen är den sortens händelser som gör att pandemiåret 2020 lätt sorteras in i en logik av före, under och efter.

När Arkitekturens Grannar under hösten fick i uppdrag att sätta samman en tredagarskonferens för Konstfacks studenter och lärare i inredningsarkitektur var syftet att reflektera över detta, medan det fortfarande pågår. Det kritiska läget för sjukvården, individuella tragedier eller de ekonomiska svallvågorna var inte huvudsaken – där finns annan värdefull expertis. Snarare riktades uppmärksamheten mot de omfattande indirekta konsekvenserna. Smittspridningens mekanismer är villkorade av befintlig arkitektur, som i regel är till för att samla människor. Nu är inomhus i sig en del av hotet.

Vi valde att rama in diskussionen med det tredelade Pre- Mid- Post-. Men den kronologiska tydligheten dessa prefix signalerar är förrädisk. ”Före”, ”under” och ”efter” är elastiska benämningar och coronan har dessutom gjort tidsperspektivet närsynt. Rumsperspektivet, om vi kan kalla det så, har också förvrängts. Innanför samma väggar ryms en annan tillvaro. Dagarna på Konstfack ägnades i stort till att gemensamt försöka förstå denna rumsförskjutning.

Det tredelade temat matchades av presentationer av tre typer av arkitektur- och designforskning: läsningar av historiskt material, observation och analys av samtiden samt sätt att projicera morgondagen genom experiment, prognoser, visioner och prototyper. I den första föreläsningen introducerade Andrea Bagnato sin mångåriga forskning om hur epidemier format arkitekturen, under rubriken Terra Infecta. Pest, kolera, tuberkulos, malaria och hiv/aids har alla på sitt sätt lämnat rumsliga spår. Ofta med överlappande etiketter på det ohälsosamma och det oönskade. Tydligast är den medeltida uppfinningen av karantän, som praxis för att hantera ovisshet med en tvingande buffert i både tid och rum.

Just nu formas också helt nya relationer till föremål, rum och platser, oavsett om designprofessionerna är inblandade eller inte. Andra dagen visade Brendan Cormier och Kirsty Hassard från Victoria and Albert Museum två försök att skildra detta: det snabbt mobiliserade projektet Pandemic Objects och utställningen Now Accepting Contactless.

Den nya vardag som anlänt präglas av absurditeter och allvar, sida vid sida. Vårdpersonal sveps in i en bubbla av skyddsplast och övertidstimmar. Uppenbart spatiala begrepp som isolering, segregation och distans – tidigare förknippade med abstrakta ”läsningar av rummet” – är en fråga om konkret samhällsskydd, som utkristalliseras i fysisk form som varningstejp, plexiglas och nya sociala ritualer. Samtidigt pågår mycket precis som förut, och än mer i Sverige än i andra delar av världen.

Under den avslutande dagen presenterade Anna Bates och Elizabeth Glickfeld idéer och kommande innehåll från tidskriften Dirty Furniture. Varje nummer fokuserar på den kulturella betydelsen av en typ av möbel eller objekt och nästa gång gäller det lägligt nog telefonen. Objektet som samlar världen hos oss, och samtidigt håller allt på avstånd.

Vilka arkitektoniska avtryck kommer pandemin att lämna efter sig, om ett ”efter” kommer? Kanske hittas de inte alls i den robusta hårdvaran, utan i omprogrammerade sociala koder. I själva definitionen av ett hem, ett arbete, en offentlighet, ett objekt.

Ingenting har förändrats och det blir sig aldrig likt igen.