Gemensamma drag i byggnader – viktigt för en stads identitet
När stadsplanerarna inte styr det arkitektoniska uttrycket blir resultatet spretiga städer, konstaterar Joakim Kaminsky.
Under de senaste decennierna har stadsbyggandet blivit mer individualistiskt och objektet, den enskilda byggnaden, viktigare än helheten. Varje hus ska få göra sin arkitektoniskt innovativa röst hörd. Att som stadsplanerare sätta upp riktlinjer inte bara för program, höjder och gatustruktur utan även för byggnaders arkitektoniska uttryck ses som en inskränkning av arkitektens och byggherrens friheter. Men kanske är det dags att omvärdera den rådande ordningen. En parallell finns i hur många i dag som börjar se baksidan av den totala friheten i sociala medier. Kanske fyllde trots allt de traditionella nyhetsredaktionernas kontroll och sållning ett syfte?
En viktig del av våra städers och stadsdelars identitet är de gemensamma drag som dess byggnader delar. De har historiskt formats såväl av lokalt tillgängliga byggnadsmaterial som av mode och byggnadsordningar.
På en vandring söderut från Götaplatsen med dess göteborgsgula tegelfasader, via nedre Johannebergs klassicistiska röda tegelbyggnader till övre Johannebergs vita funkislameller, kan man på en kvart uppleva tre sammanhållna områden med stark karaktär i Göteborg. Här underordnar sig bostadshusen helheten och märkesbyggnaderna. Även hela städer har över tid utvecklat egna karaktärer. Stockholm med sina kulörer och sin stenstad, Göteborgs landshövdingehus, Askersunds trästad.
I en globaliserad tid finns alla material, kulörer och stilreferenser tillgängliga för arkitekten. När stadsplanerarna inte styr det arkitektoniska uttrycket blir resultatet spretiga städer och stadsdelar. Jämför till exempel gamla Kvilletorget i Göteborg, som karaktäriseras av de (tyvärr sönderrenoverade) landshövdingehusen, med nya Kvillebäcken som spretar i kulör och materialitet. Skillnaden mellan områdena handlar inte främst om arkitektonisk kvalitet – bruksbyggnader i staden kan vara enkla – utan mer om samordning. Som husarkitekt är det ofta mer utmanande att skapa inom ramar än utan motstånd.
De senaste åren har alltfler kommuner tagit fram arkitekturpolicyer, i vilka vikten av arkitektonisk kvalitet och relation till kontext ofta lyfts. Det är bra, men vad det innebär mer konkret lämnas ofta till detaljplane- eller bygglovsprocessen att avgöra. Uppsala kommuns policy beskriver exempelvis relationen till befintliga värden som viktig men konstaterar samtidigt: ”Inför varje projekt ska en analys och ett ställningstagande göras av vilka kvaliteter i den befintliga miljön som är värdefulla och möjliga att bevara och utveckla.” Med det överlämnas tolkningen av helheten till plan- och husarkitekten i varje ärende, svaren blir lika många som byggnaderna och resultatet blir ett osammanhängande arkitektoniskt uttryck.
De flesta policyer lyfter även fram vikten av arkitektonisk innovation i det som byggs, men när det gäller bruksbyggnader som flerbostadshus kan den ambitionen tvärtom leda till sämre resultat. När ekonomin för extraordinär arkitektur inte finns mår de flesta byggnader bäst av att utformas med kvalitet inom en sammanhållen helhet och i stället lämna plats åt stadens märkesbyggnader.
Därför skulle många kommuner tjäna på att komplettera sina arkitekturpolicies med en byggnadsordning som analyserar lokala särdrag och sätter upp en övergripande och konkret inriktning för stadens och stadsdelarnas arkitektoniska utformning, deras kulörer och material. Med en allegori till musiken kan man då bygga vidare på stadens tonalitet, ett inordnande i en särskild tonart, med centralton och centralklang som huvudbegrepp och dit hörande förhållanden mellan melodier och harmonier.
Joakim Kaminsky är delägare i Kjellgren Kaminsky och arkitekt SAR MSA