Jeff Werner, Konstvetenskapliga institutionen. E-post: jeff.werner@arthistory.su.se

Först när undanträngda röster räknas kan vi tala om demokrati

Är arkitektur som symboliserar demokrati detsamma som demokratisk arkitektur? Det undrar Jeff Werner efter ett besök på utställningen Aiming för Democratic Architecture.

Svenska institutets utställning Aiming for Democratic Architecture mellanlandade på möbelmässan i Stockholm i februari. Titeln är typisk för vår tid. Producenten valde en mer ödmjuk titel än den ursprungligen tänkta Democratic Architecture.

Skälet till modifieringen är att den självbild som Sverige började marknadsföra internationellt på 1930-talet – som det främsta demokratiska alternativet i världen – inte låter sig basuneras ut i dag. Utställningen går i stället på i strumplästen och talar om det svenska bruket att ta av sig skorna inomhus, allemansrätt och plan- och bygglagen. Ändå anas den forna självsäkerheten under ytan. Svensk arkitektur må kanske inte vara den mest spektakulära i världen, men nog är den sällsynt demokratisk?

Utställningsarkitekturen på Stockholm Furniture & Light Fair, signerad gruppen Mycket, är utformad som en bar med namnet Panorama. Som bar fungerar den bra, åtminstone för folk utan funktionsvariationer. Det plastiga fjällandskapet runt den åttkantiga baren och de till synes spontant utplacerade möblerna, tillverkade av Nyckelviksskolan, är kul. Som inramning för utställningen fungerar baren sämre. Trots att den var folktom vid mitt besök fick jag leta efter de filmer som är själva utställningen (de visades under bardisken). Namnet Panorama sägs syfta på att baren ger en bild av världen omkring oss, och att den hålls ihop av ett regelverk ska också förstås symboliskt (lagar och förordningar). Men är arkitektur som symboliserar demokrati detsamma som demokratisk arkitektur? Är baren i sig ett exempel på demokratisk arkitektur? Som rullstolsburen är det omöjligt att ta sig fram över nivåskillnaderna och mellan möblerna. Många som kommit upp i åren får kämpa med att ta sig upp ur sittöarna eller att klättra upp på barstolarna.

De två minuter långa ljudlösa presentations lmerna som visas är av varierande kvalitet och uttryck, från filmade modeller och journalfilmer till actionrullar i trailerformat. De liknar de power point-presentationer som arkitekter ofta gör men är utan tal. Avsaknaden av dialog gör det svårt att förstå vad som gör just dessa skolor (exempelvis Landmäre i Göteborg), affärer (Malmö saluhall) och bostadshus (Vallastaden i Linköping) mer demokratiska än andra (länders). För information får man gå till katalogen, som också den presenterar projekten tematiskt: skogränsen, allemansrätten, folkrörelser & gräsrötter, regelverk, statsapparaten, samt olikheter. Den är full av postdemokratiska buzz-words som mötesplatser, vardagsrum, scener och torg. En kort essä av Helen Runting för in Claude Leforts omdiskuterade idé om att demokratin är ontologiskt tom. Detta innebär, enligt henne, att demokratisk arkitektur hyllar tomrummet. Men om så är fallet, varför då ägna sig så mycket här åt att fylla, inte hylla, tomrummet?

Utställningen är tyst så som det blir när man tar av sig skorna. En ljudmatta med upptagningar från olika miljöer, som storstäder och fågelsång, är tänkt att strömma ut från baren, men hördes inte under mitt besök. Barpersonalen hade tydligen tröttnat på den redan alltför stojiga mässmiljön. Aiming for Democratic Architecture har tidigare visats i New York hösten 2017 och är tänkt att fortsätta ut på internationell turné. Huruvida den kommer fungera med annan utställningsarkitektur och annan publik blir beroende av hur den ges röst, inte minst genom programmering av föreläsningar och debatter. För som bland andra Jacques Rancière har påtalat: demokrati handlar om just röster. Först när undanträngda röster räknas, när ljudnivån höjs och blir obekväm, kan vi tala om demokrati. Utställningen behöver högre röster och vassare klackar.

Jeff Werner är professor i konstvetenskap på Stockholms Universitet.

Annonser:

Annons: